You are currently browsing the tag archive for the ‘Willem Defoe’ tag.

alt. titel: Plutonen, Platoon – Kamp-patruljen

Oliver Stones Platoon både ger och tar när det gäller bevingade uttryck. Regissören och manusförfattaren inleder nog så högtravande med citat ur Predikaren (”Gläd dig, du yngling, din ungdom”) och droppar både likaledes högtravande (”Hell is the impossibility of reason”) samt…mindre högtravande (”Excuses are like assholes, Taylor, everybody got one”).

Nu har Stone i och för sig aldrig gjort sig känd för att vara någon lustigkurre, men i mina ögon fäller den högtravande och teatraliska tonen Platoon som en truppmina. Beskrivningen av hur den unge och oförstörde collegestudenten Chris Taylor ohjälpligt knäcks var säkert brutal, och kanske till och med fortfarande aktuell, när den hade premiär. Platoon var åtminstone den första Vietnamskildringen som skrivits och regisserats av en veteran. Filmen har emellertid tappat en hel del i bägge dessa avseenden. Särskilt med Charlie Sheens berättarröst ringandes i öronen (”I think now, looking back, we did not fight the enemy; we fought ourselves. And the enemy was in us”) framstår Platoon som självterapi för Stones del.

Självklart ska det inledande bibelcitatet ses ironiskt – 1967 fanns det inte särskilt mycket att glädjas över för ynglingarna som skeppats till Sydvietnam för att slåss i en konflikt som de inte har det minsta grepp om. Till det ska läggas ett icke oväsentligt klassperspektiv som Platoon är ganska snabb på att ta upp. Chris är på plats frivilligt eftersom han inte ser någon poäng i den högre utbildningens meningslösa bokkunskaper när arbetarklassens söner tvingas kriga långt från fosterlandet. Hans kamraters reaktion på denna ädelmodiga föresats? ”You gotta be rich in the first place to think like that”.

Klassvinkeln droppas dock vartefter Chris spenderar allt fler dagar i helvetet. Ganska snart kommer konflikten istället att handla om dels det inkompetenta befälet löjtnant Wolfe, dels antagonismen mellan löjtnantens underofficerare: den gode sergeanten Elias Grodin och den onde sergeanten Bob Barnes. Mitt i allt detta står unge Chris, en kille som startar med någon slags känsla av att vilja göra rätt för sig men som snart reduceras till ett djur. Stone ställer förvisso Elias humanism och överseende mot Barnes brutalitet och skoningslöshet men det allt övergripande budskapet är att kriget gör alla omänskliga. Eller i alla fall tvingar alla till omänskliga handlingar.

Rollbesättningen är dock fortfarande smart eftersom Willem Dafoe och Tom Berenger byter plats på de personligheter som publiken kommit att förvänta sig av deras tidigare roller. Elias godhet och Barnes motsvarande grymhet förstärks av ovanan att se Dafoe och Berenger inta de rollerna, något de också gör riktigt bra. Charlie Sheen är heller inte dålig i huvudrollen men funkar bättre som oförstörd ungtupp än slitet råbarkad hane. Det är förvisso inte Platoons fel, men det blir tyvärr lite mycket Hot Shots! över hans röda pannband och ärmlösa skjorta mot slutet.

Möjligen är jag även i andra avseenden orättvis mot Platoon och dömer filmen i backspegeln. Kanske kändes inte scenerna där soldater förtvivlat skriker efter ”Medic!!!” till tonerna av Samuel Barbers Adagio för stråkar lika stereotypa och styltiga när det begav sig? Däremot tycker jag absolut att jag kan anklaga Stone för att överutnyttja det känslosamma musikstycket. När det spelas upp första och kanske till och med andra gången skapas en fin kontrasterande effekt – det oändligt vackra och sorgsna mot det oändligt fula och tragiska. Men därefter fortsätter Stone att peta in det både fyra och fem gånger och då börjar det definitivt kännas en smula nattståndet.

Rollfördelningen är även den allt för välbekant med särskilt Kevin Dillon och John C. McGinley som tuggummituggande djävlar i människohamn. På det hela taget har jag svårt att ta Platoon på allvar. Det är väldigt lite som känns ”på riktigt”, sannolikt just på grund av det svulstiga, patosfyllda och stereotypa. Eldstriderna känns inte i märgen (explosionerna ger snarare intryck av någon som slänger kinapuffar omkring sig) och tragiken känns inte i själen. När nyhetens behag polerats bort av åren som gått sedan 1986 ger Platoon mig inget som jag inte sett allt för många gånger förut. I det påminner den om alla dessa förintelseberättelser som förvisso beskriver en oerhörd tragik men som i någon mening till slut reduceras till det simpla och vardagliga, enbart på grund av sin blotta mängd.

Platoon presenterar ett habilt filmiskt hantverk och vill man är det inga större problem att leka hitta-skådisen-ölhävning med den digra rollistan. Men utöver det finns det filmer som berättar sin Vietnamhistoria på ett bättre sätt än Platoon.

alt. titel: Kristi sista frestelse

Man skulle kanske ha kunnat tro att magplasket Silence gjort mig immun mot allt vad religiösa teman från Martin Scorsese heter men hur det nu var slumpade det sig ändå att det blev påsk i år igen. Och som sig bör blev jag påmind om att jag fortfarande sett varken The Last Temptation of Christ eller Mel Gibsons senare The Passion of the Christ.

Läs hela inlägget här »

filmspanarna_kvadrat_svEdward Heward Bunker känns kanske inte som den mest givna av författare. Men som alla goda berättare vet är det lika bra att gräva där man står. Uppvuxen med alkoholiserade föräldrar och fosterhemsplacerad från fem års ålder tog det inte lång tid innan Bunker började göra sig en karriär på bankrån, knarkaffärer och utpressning. Vid 17 års ålder hade han den tvivelaktiga äran att bli San Quentin-fängelsets yngste fånge någonsin.

Läs hela inlägget här »

DaybreakersÅret är 2019 (men saknar replikanter, what’s up with that?!) och de naturliga födoresurserna är på väg att ta slut. Världen skakas av upplopp när hungern blir allt mer påtaglig, både regeringar och företag står handfallna inför händelseutvecklingen. Förgäves försöker man experimentera fram substitut, men än så länge har chefsforskaren Edward Dalton på företaget Bromley Marks inte varit särskilt framgångsrik i sina experiment. Det snällaste man kan säga är att hans försök hittills fungerat snabbare än en långsam svältdöd.

Läs hela inlägget här »

Shadow of the VampireHar jag nu sett 20– och 70-talets Nosferatu är det väl inte mer än rätt att avsluta med denna…tja, vad ska man kalla den…uppföljare, remake, the-making-of, väldigt egna version av F.W. Murnaus klassiker.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Förr eller senare exploderar jag

På förekommen anledning från Fiffis Filmtajm som för The Fault in Our Stars tagit in en gästbloggare. En gästbloggare som gillade filmen betydligt mer än jag och då tycker jag ändå inte att jag var särskilt tjurig med tanke på att jag och romantik i vanliga fall inte är a match made in heaven. Men för att parafrasera både Shakespeare och författaren John Green: ”The fault, dear Reader, lies perhaps not in the movie, but in myself?”

***

The Fault in our Stars Läs hela inlägget här »

Wes Anderson, ständigt denne Wes Anderson! Åtminstone känns det så när jag snart efter den rejäla genomgång av filmskaparens produktion på Addepladdes j-vla filmblogg och vad som känns som otaliga diskussioner för och emot får möjlighet att se The Life Aqautic.

Steven Zissou är en dokumentärfilmare som tycks ha sett sina bästa dagar. Hans senaste filmvisning hälsas inte med mycket mer än en gäspning och det faktum att hans närmaste medarbetare Esteban uppges ha blivit uppäten av en ”jaguarhaj” under själva inspelningen renderar fler fniss än upprörda utrop.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Mystic River
Ebervall & Samuelson, Domardansen
Dean R. Koontz, Winter Moon

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg