You are currently browsing the tag archive for the ‘Wilkie Collins’ tag.

Föga anar Sir Michael Audley att hans paradis invaderats av en orm. Det är till och med så illa att den som utgör grunden för paradiskänslan, den vackra, unga och nyblivna frun Lucy, egentligen är ormen som han nu när vid sin barm.

Läs hela inlägget här »

Annonser

BasilEfter att genom tips från Movies-Noir ha upptäckt det spännande kammarspelet Closet Land från 1991 var jag väldigt nyfiken på filmens upphovskvinna, Radha Bharadwaj. Med tanke på kvaliteten i Closet Land och den kompetens hon lyckats attrahera till sina projekt var dock hennes IMDb-sida märkligt sparsmakad. Inga TV-filmer, inga kortfilmer, inga teaterpjäser, inga musikvideos eller reklamfilmer. Faktum är att Closet Land bara behöver dela utrymme med en enda ytterligare produktion: Basil.

Den unge herremannen Basil lider under sin stränge faders ok. Den enda han har tillåtelse att umgås med är den jämnåriga kusinen Clara, annars är det studierna vid Oxford som gäller. Ständigt tillfrågas han om han tror att han ska visa sig värdig sina illustra förfäder som dekorerar väggarna i både Londonhuset och det anrika godset Windermere Hall.

Läs hela inlägget här »

Demons of the mindDemons of the Mind börjar med en rejäl tankenöt. Överallt listas den som kommande efter Straight on Till Morning (även om de producerades samma år), men förtexterna informerar oss om att Demons of the Mind ”introducerar” Shane Briant som ju i den tidigare filmen spelade den galne Peter/Clive. Lista ut den, om ni kan…

Alltnog, här får Shane variera sig storligen genom att spela den galne Emil Zorn (can you say type casting?), bror till den galna Elisabeth Zorn och son till den galne Friedrich Zorn. Just det, syskonens mamma tog livet av sig inför ögonen på sina telningar också. Och det var väl det hela…

Läs hela inlägget här »

Therese RaquinDen lilla gränden vid Pont Neuf är ett miserabelt parisiskt råtthörn – mörk och fuktig. Här ligger små och generellt miserabla butiker med skitiga skyltfönster som innehåller dammiga och ålderstigna varor som få längre ens är intresserade av att köpa. Dagsljuset når sällan ned till gatunivån, gasljus kastar flackande skuggor och får hela passagen att likna ett ”mördarnäste”.

Hade det här varit en anglosaxisk historia hade någon av de vämjeliga små butikerna mycket väl kunna inhysa en ljuv och älsklig varelse som med mod och flit sjungande går genom svårigheter mot alla odds och samtidigt håller ett rent och snyggt hem mitt i misären. Men nu snackar vi fransk naturalism och Émile Zola och i miserabla miljöer finns bara miserabla människor.

Läs hela inlägget här »

Paris exploderar i brinnande revolution och ingen går säker på stadens gator från de skränande hoparna av vildögda våldsverkare. Nej, det är ingen Nostradamusartat förutseende science fiction som Charles Dickens har hittat på. Istället är A Tale of Two Cities en av författarens få historiska romaner som, vilket den historiskt orienterade läsaren vid det här laget antagligen redan räknat ut, tilldrar sig under den franska revolutionen anno 1789.

Boken tar emellertid sin början redan 1775 men börjar nog så dramatiskt ändå. I en tid när ingen gick säker för stråtrövare när man gav sig ut på långresa är misstänksamheten stor mot mannen som jagat ikapp postdiligensen mot Dover. Inte är den heller mindre mot Jarvis Lorry, passageraren som mannen sökte (för han var ju inte alls någon stråtrövare) för att överlämna ett kryptiskt meddelande – ” Wait at Dover for Mam’selle”. Svaret är lika kryptiskt det: ”Recalled to life”.

Läs hela inlägget här »

Till den lilla tyska hälsostaden Vielbad kommer två engelsmän. Eller rättare sagt: en engelsman och en skotte. Skotten blir högst förgrymmad när den lilla stadens läkare inte bara låter honom vänta medan läkaren tar hand om den betydligt sjukare engelsmannen trots att det faktiskt har bokats tid, utan dessutom har fräckheten att be om en tjänst. Engelsmannen är döende och vill ha hjälp att avsluta ett dokument skrivet på engelska språket. I staden finns ingen som är tillräckligt kunnig i det sköna Albions tungomål, förutom den skotske Mr. Neal.

Läs hela inlägget här »

Nej, nu orkar jag inte gå här och rulla tummarna längre, nu kör vi — uppkoppling or no uppkoppling! Det första ”officiella” startinlägget blir den sista SöndagsDrood som kom att hänga lite på trekvarten från sina syskon och som till råga på eländet nu publiceras på en onsdag istället för en söndag. Håll till godo!

***

Djävulen härjar i New York. Men inte i form av statushets och ytlig konsumtionshysteri, utan som en högst fysisk entitet. I alla fall har han vid ett antal dödsfall lämnat sitt bomärke och dödsfallen är av den ovanliga formen spontan självförbränning. Polis Vincent D’Agosta får upp ögonen för dem när en av de döda männen dyker upp i hans annars så semesterlugna Southampton där dagens största spänning består i att be snobbiga New Yorkare att plocka upp efter sina hundar.

Läs hela inlägget här »

Det var ju tack vare Dan Simmons och hans Drood som jag upptäckte Wilkie Collins och hans The Woman in White, en väldigt trevlig sensationsroman. Men den bok Collins primärt arbetar med inom ramen för Drood har ännu tydligare deckardrag — The Moonstone.

***

Lord Herncastle, som tjänat i den brittiska imperiala armén i Indien, testamenterar den berömda diamanten The Moonstone till sin systerdotter Rachel Verinder på hennes födelsedag. Vissa personer kanske skulle undra över detta med tanke på att lorden under sina sista dagar levde som en hemsökt man och inte stod på särskilt god fot med sin syster. Men Rachel är inte den som skådar en given häst i munnen (eller intentionerna bakom en given diamant) och bär stolt sin present i sitt (eventuellt generösa, detta förtäljer icke historien) decolletage på födelsedagsmiddagen. Juvelen är av en sällsamt gul färg, sägs vara helgad åt en hinduisk mångud och när solen lyser på den blir gästerna i det närmaste förhäxade av dess sken.

Läs hela inlägget här »

Läsning kan leda i de mest oväntade riktningar. Hade det inte varit för att jag blev väldigt nyfiken på The Mystery of Edwin Drood, Dickens sista och ofärdiga roman, hade det nog dröjt betydligt längre innan jag kommit fram till Dan Simmons Drood, som jag i och för sig blev sugen på redan när den kom. Och hade jag inte kommit igång med Drood hade jag nog aldrig bekantat mig med den bokens berättare, Wilkie Collins. Och utan Collins, ingen The Woman in White.

Läs hela inlägget här »

Filmitch, this one’s for you…

***

I början av juni 1865 for ett tåg av sina spår vid Staplehurst i det brittiska grevskapet Kent. Trots att tio passagerare mötte sin död vid tillfället finns det ingen större anledning till att just denna olycka skulle ha satt sitt avtryck i de historiska annalerna. Framemot mitten av 1800-talet var järnvägskatastrofer av större eller mindre omfattning ganska vanliga, likaså att ett visst antal passagerare oftast strök med.

Men det speciella med just Staplehurstolyckan var inte själva olyckan i sig, utan det faktum att av tågets passagerare var den vid tiden exceptionellt populäre författaren Charles Dickens. Han beskriver i ett efterord till boken Our Mutual Friend hur han klättrade tillbaka in i vagnen för att rädda sitt dyrbara manuskript och skrev också spökhistorien “The Signal-Man”, om en tågkrasch. Dessutom tyckte han efter detta aldrig om att åka tåg, vilket naturligtvis blev något problematiskt för en så upptagen man i ett land och en tid när allt resande över ett par mil företogs via järnväg.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Guy Boothby, Dr. Nikola Returns
David Baldacci, The Christmas Train
Schibbye & Persson, 438 dagar

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser