You are currently browsing the tag archive for the ‘Vincente Minelli’ tag.

alt. titel: Vi mötas i St. Louis

I ett stort hus på en lugn villagata i den idylliska utkanten av St. Louis bor den stora familjen Smith. Pater familias Lon är advokat inne i city. Hans skuldror sjunker synbart ihop när han, efter en ansträngande dag på kontoret, kommer uppför trädgårdsgången och hör döttrarna Rose och Esther sjunga för full hals. I det avseendet torde Lon vara en hårt prövad man eftersom det sjungs en hel del i det Smithska hemmet. Särskilt den unga Esther är pigg på att ta ton, gärna samtidigt som hon drömmer om den stora kärleken. Helst då i form av grannen John Truitt.

Då är det ju tur att storebrodern Lon Jr. snart ska åka till Princeton och därför har anledning att ställa till med fest. De unga partyprissarna underhålls då av småsystrna Agnes och Tootie som förstås gärna vill vara med på festligheterna. Pojkflickan Tootie trivs som fisken i vattnet och river av publikfriaren ”I was drunk last night, dear Mother”.

Sedan får vi inte glömma bort storasyster Rose som går och hoppas på att hennes Warren ska fria till henne trots att han för närvarande befinner sig i New York. Inte heller har han råd med speciellt många skrikande långdistanssamtal (”I said, it’s just like you’re in the next room!”). Huset är dessutom tillräckligt stort för att rymma Lon Sr:s prillige pappa (som aldrig kallas för något annat än ”Grandpa”). Och så förstås de som ska försöka hålla ordning på hela härligheten: mamma Anna och trotjänaren Katie.

Meet Me in St. Louis är en de där välkända, klassiska musikalerna, men inte bjuder den på särskilt mycket handling. Istället är den uppbyggd kring fyra vignetter som tillsammans omfattar ett år under det tidiga 00-talet och avslutas med The Louisiana Purchase Exposition eller The St. Louis World’s Fair som öppnade i slutet av april 1904.

Ett par smäktande varma sommarveckor är först ut när filmen så att säga ställer upp alla spelpjäserna och lägger grunden till allas respektive personligheter och, inte minst, kärleksintressen. Sedan kommer hösten och Halloween där kvarterets ungar roar sig med att dels bygga en brasa av till synes fullt fungerande möbler, dels kasta mjöl i ansiktet på folk. Allt med föräldrarnas goda minne vad det verkar. Men viktigare är att pappa Lon meddelar att han fått ett fint chefsjobb och planerar att flytta familjen till New York. Därefter blir det vinter och julbal och flytten står för dörren. Men i sista sekunden klarar Lon inte av att rycka upp familjerötterna och den bästa julklappen är beskedet att de ska stanna kvar i St. Louis. Och så avslutas det hela (tyvärr ganska svagt och med en känsla av att filmen bara rinner ut i sanden) som sagt på världsutställningen där alla förundras över att de kan se så många underbara ting här hemma i St. Louis, där de bor… Kan man tänka sig!

USA har väl i och för sig alltid uppvisat den här tudelningen, men jag har sällan noterat den så tydligt som i Meet Me in St. Louis. Å ena sidan är landet byggt på en slags frontierprincip: man ska vara rörlig och inte vara rädd för att flytta på sig till bigger ’n better things. Å andra sidan en farmarprincip: håll fast vid din lilla plätt och släpp den inte för alla pengar i världen. Här framställs det alltså som världshistoriens största katastrof att familjen Smith skulle tvingas flytta till New York och glädjen när de kan besöka den fantastiska utställningen på hemmaplan vet inga gränser.

Men trots den svaga avslutningen och handlingen som egentligen inte är någon handling finns det gott fog, i flera avseenden, för filmens klassikerstatus. Den bjuder på fina dansnummer och ett gäng välbekanta låtar där The trolley song (”Clang, clang, clang goes the trolley”) och Have yourself a merry little christmas skrevs särskilt för filmen av Hugh Martin och Ralph Blane. Bägge sjungs av Judy Garland i rollen som Esther och även om hennes mörka stämma känns lite apart när den kommer från den unga flickan går det inte att komma ifrån att Garland är en exceptionell både sångerska och skådespelerska.

Meet Me in St. Louis regisserades av Vincente Minelli som gifte sig med Garland ett år senare. Fred Franklin Finklehoffe och Irving Brechers manus bjuder på en hel del skratt och trots den fragmentariserade handlingen finns det ett fint flöde i filmen. Tom Drake i rollen som John Truitt använder ord som ”gosh” och ”ginger peachy”. Såväl interiörer som kostymer (av femfaldiga Oscarsvinnaren Irene Sharaff) är otroligt mustiga, de känns både ombonade och påkostade på en och samma gång. Till Halloween serverar Katie en ”hickory nut cake” stor som en kvarnhjul. Allt detta produktionsvärde förvaltas dessutom förstklassigt av fotografen George Folsey som var Oscarsnominerad 13 (!) gånger, bland annat för sitt arbete här. Förutom den nomineringen utmärkte sig också filmen i kategorierna för manus, musik och sång (The trolley song).

Filmens akilleshäl är den unga skådespelerska som av någon obegriplig anledning kammade hem en Academy Juvenile Award det året, det vill säga Margaret O’Brien i rollen som lilla Tootie. På pappret är hon en ganska rolig figur, en försigkommen pojkflicka av den sorten som i mina ögon tycks ganska populär i USA på den här tiden. Hon håller ståtliga begravningar för alla sina dockor som dött sotdöden och önskar sig jaktknivar i julklapp. Men O’Briens prestation är så överdriven och skrikig att hon reducerar all sin egen komiska potential till platt intet.

Men inte ens O’Brians närvaro kan göra några allvarliga bucklor i det fina chassit. En klassiker, rätt och slätt.


Idag har Filmitch hittat något lika klassiskt, men lite yngre och mer tonårsbetonat.

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Imperium
Diana Wynne Jones
, Howl’s Moving Castle
Mats Strandberg, Hemmet
Peter Englund, Söndagsvägen

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg