alt. titlar: The Prophecy II, God’s Army II, The return of God’s army, Profetian – Djävulens sändebud, The Prophecy 3: The Ascent, God’s Army III
Nog för att jag gillade religionsskräckisen The Prophecy från 1995 riktigt bra. Så bra att den skulle kunna motivera hela fyra stycken uppföljare vet jag väl däremot inte om jag tyckte att den var. Men nu finns de alltså i sinnevärlden: The Prophecy II, The Ascent, Uprising och Forsaken. Riktigt så masochistisk har jag inte blivit ännu att jag tar mig an direct-to-video-filmer inspelade i Bukarest. Därför nöjde jag mig med att se The Prophecy II från 1998 och The Ascent (konkurrent om titeln ”tristaste uppföljarnamnen ever”) från 2000.
”The City of Hope” är ett sådant där uttryck som politiker gillar att svänga sig med, även politiker i New Jersey. Men ett par pinnhål längre ned på samhällsstegen ser hoppet ut att vara långt borta. Nick Rinaldi säger upp sig från sitt trista jobb som pappa har fixat och försöker omedelbart fixa lite kokain för att fira. På kvällen samma dag träffar han Angela som har en sjuk son sedan ett tidigare äktenskap.
Rörliga bilder och tryckta ord 