Vi lyckliga som fick chans att åka till London mellan åren 1985 och 2004 minns säkert banderollerna utanför Palace Theatre i ena änden av Shaftesbury Avenue. Tricoloren och ett utmärglat barnansikte.
Själv såg jag aldrig scenversionen av den numera klassiska musikalen, jag var allt för snål för att hosta upp de rejäla summor som krävdes för en biljett. Men med streamingtjänster nära till hands blir det ju en helt annan grej med filmatiseringen från 2012.
Jag gräver mig vidare bakåt i detektivlitteraturen. Läsningen av Conan Doyle ledde till antologin The Rivals of Sherlock Holmes som ledde till författaren Fergus Hume och hans The Mystery of a Hansom Cab. I sitt förord skriver Hume dock mångordigt om en fransk inspiration vid namn Émile Gaboriau och hans klurige polis M. Lecoq.
Att studera äldre historia är tudelat. Å ena sidan kan det vara förhållandevis elementärt eftersom man enbart konfronteras med nedtecknade källor. Inga veliga levande människor vars åsikter snurrar som vindflöjlar i hård storm. Å andra sidan kan det vara extremt frustrerande och komplicerat eftersom man enbart har nedtecknade (allt för ofta fragmentariska) källor att tillgå. Inga tvärsäkra levande människor som man kan fråga ut om hur det ”egentligen var”.
Den unga Cosette förstår inte alls varför hennes älskade fosterfar Jean blir så in i märgen rädd för besöket från polisinspektören Javert. Kanske borde hon själv ha blivit lite mer rädd eftersom Javert är på plats för att skvallra på henne själv och den kärlekshistoria hon har inlett med den sköne men radikale Marius Pontmercy?
alt. titel: Samhällets olycksbarn
Är en människa kapabel till förändring? Blir samhällets och medmänniskors behandling av någon till en självuppfyllande profetia?
alt. titel: Ringaren i Notre Dame
Alla som inte spenderat de senaste fyrtio åren i en formidabelt filmtät garderob torde vara bekanta med det faktum att Disney varje år släpper en ny ”klassiker”. De rent filosofiska implikationerna av hur en film kan vara en ”klassiker” i i princip samma sekund som den påbörjats kan vi diskutera en annan gång.
alt. titel: Ringaren i Notre-Dame
Publicerad i Västerbottens Kuriren i november 1996.
Quasimodo bor i klocktornet till katedralen Notre-Dame i Paris men han rör sig aldrig i staden. Hans herre, Claude Frollo, har sagt att det är en grym och hård plats. Ett år under narrarnas festival kan Quasimodo inte längre hålla sig borta. Han vill så gärna se allt det festliga och delta i det, men han hade inte räknat med att vinna titeln som narranas konung. Folk skrattar åt honom när de upptäcker att hans grimas inte är någon mask och den ende som står upp för honom är zigeneskan Esmeralda. Han räddar henne i sin tur nä hon är fångad i kyrkan och de två blir vänner. Frollo har emellertid blivit besatt av Esmeralda och beordrar kapten Phoebus att bränna ned staden för att hitta henne.
alt. titel: Ringaren i Notre Dame
Med en gång känns det att The Hunchback of Notre Dame är en sådan där riktigt klassisk Hollywoodrulle. Titeln dyker nämligen upp i någon slags lättläst frakturstil på en boksida med bårder kring kanten samtidigt som man bjuds på svällande stråkmusik.
Strax därefter får vi bekanta oss med ett Paris som är på väg att resa sig ur den mörka depress…, medeltiden och det firar man bland annat genom den lössläppta ”Festival of Fools”. Ingen är särskilt intresserad av att lyssna på den långrandige poeten Pierre Gringoires pjäs, istället sätter man igång jakten på festivalens härskare – den som kan göra den värsta grimasen. Och vem vinner på WO? Ringaren i Notre Dame förstås.
Amerikaner är för charmiga. Här har man ett av världslitteraturens mest välkända verk, vilket tilldrar sig i Frankrikes huvudstad på 1400-talet. Hur väljer en amerikansk filmadaption att inleda? Givetvis med textskylten: ”Ten years before Columbus discovered America…”
I denna stumfilmsversion blir vi direkt introducerade till Lon Chaney Sr.’s Quasimodo som hatiskt stirrar ned på de oåtkomliga folkmassorna, föraktfullt spottar på dem och svingar sig utmed Notre Dames torn. Han vågar sig bara ut från katedralen om natten och då oftast i sällskap med sin herre och mästare Jehan Frollo, bror till den helgonlike ärkediakonen Claude.
alt titel: Ringaren i Notre Dame, The Hunchback of Notre Dame
Jämsides med Victor Frankensteins Varelse torde den parisiske ringaren Quaismodo vara ett av litteratur- och filmhistoriens mer välkända Monster. Intressant, men kanske inte så förvånande, är att bägge dessa varelser av sina författare verkligen inte framställs som ensidigt genomonda (till och med Dracula får antydan till medlidande från sin skapare) utan har lager och djup som inte ens delas av deras mer genomsnittliga medmänniskor.
Rörliga bilder och tryckta ord 