alt. titel: Castle of Blood
Nu jäklar är det svart-vit slottsgotik (igen)! Den orädde journalisten Alan Foster sökte egentligen bara efter en intervju med den välkände författaren Edgar Allan Poe (vilken här ser uppseendeväckande sydländsk ut, sannolikt beroende på att han gestaltas av en Silvano Tranquilli iförd stor slokmustasch). Men när den självsäkre ungtuppen har fräckheten att förhålla sig skeptisk inför Poes uttalande att hans populära historierna inte alls är påhittade, utan bara dokumenterar verkliga händelser, kliver Sir Thomas Blackwood in. Han råkar nämligen ha ett alldeles förnämligt hemsökt slott till hands och inte skulle väl Foster ha något emot att spendera en natt där för att bevisa sin rationella livssyn? Nu när det dessutom är alla helgons natt?
Filmspanartemat ”På väg” ger lika många tolkningsmöjligheter som någonsin de tidigare ”
Första TV-serien som jag kan påminna mig att jag följde. Ok, denna listetta är den största skämskuddevarningen och det är i sin tur antagligen också anledningen till att jag minns honom bäst, för så jäkla kär kan jag inte påminna mig att jag var. Men medan alla andra fastnade för storebror Bruce Boxleitner som var lite så där lagom snäll-farlig eller farbror James Arness, vars ansikte var lika läderartat som hans ständiga outfit, satt jag där med…William Kirby Cullen. Lillebror Josh. Jag kan inte ens riktigt förklara varför, det var länge sedan, moving on. Jag kunde i alla fall förena mig med resten av mina kompisar i fnissattacker över namnet Fionulla Flanagan, alltid något.
Faktiskt den andra TV-serien som jag minns att jag följde (lättpåverkad? Who, me?). Återigen har jag en känsla av att jag stack ut lite, vill minnas att de flesta andra körde hårt på Leroy (svart, arg och vig; vad mer kan man begära?). Men jag har alltid (och är fortfarande) svag för roliga killar, so there you have it. Särskilt snygg har jag nämligen aldrig tyckt att Carlo Impetaro varit.
Ni som inte är födda på 70-talet kanske inte riktigt förstår hur magert TV-utbudet var på den tiden (familjen skaffade heller aldrig satellit eller video så länge jag bodde hemma). Det här torde ge en fingervisning. Jag skulle väl misstänka att det var min mamma som började titta men jag blev under en period rätt hooked på de äventyr (med ibland minimal sjukvårdsanknytning) som utspelade sig i det idylliska Tyskland. När det gäller Sascha Hehn som Dr. Udo Brinkmann är det dock på gränsen för vad utmaningen omfattar för vad jag kan påminna mig var det egentligen främst de blonda lockarna och den bestämda hakan som attraherade mig, inte så mycket den sviniga personligheten (se #2).
Ujuj, vem hade inte velat vara i timida Babys kläder när denne dansande adonis äntrade scenen? Jag såg den på bio och vad jag kan påminna mig är kärleksscenen mellan Patrick Swayze och Jennifer Grey första gången det blev ett sådant där riktigt förälskelsemagpirr av en film. ”Nobody puts Baby in a corner”? Amen, var lite schyssta nu, 
Den här såg jag på video ett par år efter premiären och därför fanns det ju två män som tävlade om förstaplatsen. Tompa var ju så snygg, så snygg i Rain Man men jag hade hunnit se både Willow och möjligen också både Top Secret och Real Genious så i det läget fanns bara Val. Dessutom var han 
Det var aldrig särskilt mycket serietidningar hemma och hur välmenande (för att inte tala om vänster) Bamse än var hade jag svårt att finna någon särskilt attraktion bland björnar, kaniner eller sköldpaddor (nä, inte ens bad guy-vargar). Betänk då påverkan av att direkt få en bunt tidningar i händerna som beskriver en på ett sätt svag (funktionsnedsatt i alla fall) hjälte som görs ännu svagare, på gränsen till totalt sammanbrott, av sin fiende. Mötet med Marvel och tidningarna som berättar ”Daredevil: Born Again” gör att Daredevil alltid har en särskild plats i mitt hjärta, till och med efter att Ben Affleck gjorde sitt bästa för att utplåna den.
Rörliga bilder och tryckta ord 