Ikiterumono wa inainoka (2012)

alt. titel: Isn’t Anyone Alive?

I helgen hade jag privilegiet att för första gången bevista Stockholms filmfestival och dessutom i trevligt sällskap. Isn’t Anyone Alive? blev film nummer ett. Jessica på The Velvet Café har också skrivit om japanen.

***

Katsufumi har satt sig rejält i skiten. Förlovad och giftasredo med den undersköna Ryoko har han gjort den nästan lika snygga Kaori på smällen. En bedrift i och för sig med tanke på att Katsufumi knappast ser gammal nog ut att få gifta sig på eget bevåg, än mindre prokreera. Hur han kunnat få någon av tjejerna på kroken framstår som obegripligt.

Candyman (1992)

Fredag, men ett undantag som bekräftar fredagssågningsregeln. Idag publicerar jag istället en recension av urbana skräckisen Candyman, vilken bygger på en förlaga från allas vår Clive Barker. På förekommen anledning från Trash is King! som i sin recension av Paperhouse hyllar regissören Bernard Rose och dennes övriga verk, vilka bland annat inkluderar denna film. Mitt återbesök hos en av de absolut otäckaste filmer jag någonsin sett modererade tyvärr (lyckligtvis?) skräckupplevelsen en smula.

***

Kärt barn har många namn: urban legends, vandringssägner, klintbergare. Ofta används de som besvärjare av ondska och rädslor, det har ju aldrig hänt någon man känner direkt utan vanligen ”en kompis kompis”. Antingen är det något man ska akta sig för (stanna på ödsliga vägar när galna seriemördare rymt från hospitalet) eller berättelser som ska bekräfta missuppfattningar som blivit så vanliga att de tas för fakta (råttkött i pizzor eller potatisodlingar i parketten).