You are currently browsing the tag archive for the ‘Up’ tag.

Än en gång får jag privliegiet att hänga med på kollegan Jojjenitos Pixar-fredagar.

***

Pixar goes Disney? I Brave möter vi nämligen en klassisk Disney-karaktär – prinsessan. Fast det här prinsessan är kanske ändå lite annorlunda mot sina föregångare. Jag kan inte påminna mig att tjejer som Snövit, Askungen och Törnrosa hade särskilt mycket emot sin prinsessroll. Tvärtom, den lilla prinsesskronan var ju så att säga…kronan på verket. Belöningen för att de genomgått alla sina prövningar och vunnit den ädle prinsens hjärta. Och ska vi vara helt ärliga är det kanske det där sista som var det allra viktigaste, prövningarna var det ju mest prinsen som fick deala med.

Det är också den prinsessroll som drottning Eleanor försöker grooma sin motspänstiga dotter in i. Hon ska uppfostras till att blir en riktig dam för att sedan kunna konvenansgiftas bort med sonen till någon av klanledarna som svär trohet mot kung Fergus. Men Merida har inte den minsta lust att fylla mammas trånga skor – hon vill rida, skjuta pilbåge, klättra i berg och dricka från iskalla vattenfall.

Så när Merida ser en chans att ändra sitt förutbestämda öde klamrar hon sig fast för glatta livet. Men hade hon fått en möjlighet att prata med några av sina föregångare hade hon kanske aktat sig lite mer för att ge sig i lag med en häxa.

För sju år sedan hade jag ett litet hår-tema här på bloggen, inspirerat av Merida och Brave. Då skrev jag bara helt kort om den trollbindande animeringen av både Meridas krull samt hov- och hakskägget hos hennes trogne följeslagare Angus. Sedan den titten har jag återkommit lite nu och då till Brave och filmen har vunnit så pass mycket mark att den numera är en klar Pixar-favorit.

Först och främst har det såklart med Merida att göra. Ja, hon är en prinsessa, vilket förvisso känns lite Disney-torrt och förlegat. Samtidigt är en aristokratisk titel ett ganska enkelt sätt att snärja även barn och ungdomar i ansvarets garn som de sedan måste förlika sig med på något sätt. Andra Pixar-protagonister kan ha ett jobb eller föräldraskap som driver dem framåt men när det gäller yngre personer är det som sagt smidigt att utrusta dem med en ärvd titel som de inte kan undfly.

För det är klart att Merida först försöker fly undan sitt ansvar, ta den lätta vägen ut. Antingen fly eller helt välta det över ända, utan att fundera på konsekvenserna av ett sådant tilltag. Brave är i det avseendet inget under av subtilitet men jag tycker ändå att filmen inte skriver sin publik alltför hårt på näsan. Exempelvis får Merida och Elinor själva uttrycka en önskan om att den andra ska lyssna istället för att någon tredje part ska behöva säga något om att ”de där två lyssnar ju aldrig på varandra…” På samma sätt inser Merida förvisso att hon måste börja ta ansvar för sina handlingar men hon hittar i alla fall en egen väg att göra det på istället för att kopiera sin mamma.

Och där har vi nog en annan stor anledning till att jag gillar Brave – för en gångs skull är inte bara Pixar-huvudpersonen en flicka (bara ett av fyra exempel i Pixars alla 23 filmer. Den enda som haft en kvinnlig regissör. Shame on you, Pixar!) utan det är också hennes relation Elinor som står i fokus. Hur de bägge hittar fram till en gemensam plattform, Elinor i något annorlunda skepnad, är en utveckling som jag både skrattar åt och blir berörd av.

Ska vi fortsätta räkna bonuspoäng kommer kanske det keltiska näst på listan. Brave utspelas i Skottland i en obestämbart historisk tidsperiod och jag har alltid varit svag för keltisk folktro och mytologi. Jag tycker att filmen plockar in de influenserna fint i både design, score (av Patrick Doyle) och det generella världsbygget. Det är främst det som också står för filmens spänningsskapande element. Brave lyckas till och dra den där jättelögnen som bygger på att ett slott helt gjort av sten framstår som mysigt, snarare än råkallt och dunkelt. Meridas faiblesse för bågskytte gör att jag påminns om en annan Disney-klassiker, Robin Hood, och det är en koppling som ger lite extra glans åt Brave.

Jag har som sagt ägnat ett helt mini-tema åt Disney- och Pixar-hår och päls. Trogna läsare kanske också påminner sig om att jag redan fallit i trans över rådispälsarna i Ratatouille som dök upp tidigare under våren i samma påhakande av Jojjenitos Pixartema. Men trots nästan tio år på nacken är Brave fortfarande av en sådan kvalitet rent animeringsmässigt att jag inte kan värja mig på någon fläck. De röda hårkrullen och pälsarna är magnifika.

Ok, så det finns förstås en del dratta-på-ändan-fars för att tillfredsställa de allra minsta också. Brave vänder heller inga nya åkerfåror rent historiemässigt med sin prinsessaga, till skillnad från exempelvis Toy Story eller Up. Men i det allestädes närvarande pälsruset stör jag mig inte så mycket på det. Jag tror banne mig att det till och med är dags att dela ut min allra första Pixar-femma. Ibland händer det!

Än en gång får jag haka på bloggkollegan Jojjenitos Pixar-fredagar, tack för det!

***

alt. titel: Wall-E, WALL-E

Det var en gång en ensam och övergiven prins, kvar på jorden. Hans jobb var att göra kuber av skräpet som täckte jordens yta, men han levde för de skatter han hittade i skräpet – en gammal musikal, ett lock som kunde tjäna som hatt när han härmade musikalnumren, en fin sammetsask, en plastspork, en ensam växt.

Läs hela inlägget här »

10. Till det som är vackert
Det tog mig ett tag att komma fram till både Lisa Langseth och Alicia Vikanders gemensamma debut. Trots alla efterföljande och mer uppmärksammade filmer undrar jag om detta inte är min favorit bland Vikanders roller. Hon borde få bli förbannad oftare.

”Jag ville göra en ung kvinna som… ja, som inte är god. Katarina är ju otroligt egoistisk, handlar i sina egna intressen.” (Regissör Lisa Langseth om rollfiguren Katarina)

9. Monsters vs Aliens
Det kom flera bra animerade filmer detta år, men jag skulle vilja lyfta denna charmiga drift med klassiska monster- och scifi-filmer lite extra eftersom jag upplever att den ibland hamnar i skymundan. Också för att den klarar genusbalansen betydligt elegantare än konkurrenterna Up och Cloudy… Läs hela inlägget här »

alt. titel: Insidan ut

Inside OutI sitt första brev till korintierna skriver aposteln Paulus ”När jag var barn, talade jag såsom ett barn, mitt sinne var såsom ett barns, jag hade barnsliga tankar; men sedan jag blev man, har jag lagt bort vad barnsligt var.”

Läs hela inlägget här »

Det är första advent (äntligen!) och därmed dags för Rörliga bilder och tryckta ords hävdvunna julfilmsinlägg. En modern klassiker den här gången måste man nog säga.

***

Bad SantaDen unge Thurman Merman är inte bara olyckligt lottad vad gäller namn. Han är dessutom ganska rundnätt, vilket ger de coola skateboard-kidsen carte blanche att mobba honom. Man kan också fundera på om det är något som inte riktigt är kopplat som det ska i skallen på Thurman eftersom han fortfarande tycks tro på allsköns sagor. Inte minst på Tomten och julens välsignande inverkan.

Läs hela inlägget här »

Inget tjafs, nu ska de sista tovorna redas ut och hårnålarna komma på plats!

Tarzan picUnder 90-talet fortsatte Disney Studios att i Hercules (1997), Mulan (1998) och Tarzan (1999) blanda datorunderstödd animation med vanlig, 2D med 3D, medan Pixar förfinade sin redan inslagna väg. Men Disney visste förstås vad som komma skulle och förberedde sig. Dinosaur från 2000 blev studions första helt datoranimerade långfilm och jämför man med Toy Story 2 som kom bara året innan upplever jag att det är en rätt stor skillnad på de två. Titta bara på lemurpälsarnas helt enorma detaljrikedom i den inledande meteoritscenen. Däremot håller man med hjälp av ganska korta pälsar rörligheten till ett minimum, även om vi precis i början kan ana en vindbris.

Sulley pic Läs hela inlägget här »

2008
Kate Winslet får lysande kritik för både Revolutionary Road och The Reader. Och medan jag inte har några problem med att tycka att hon är en väldigt duktig skådespelerska lämnar filmerna som sådana mig ganska oberörd. Revolutionary Road känns som samma förortsångest som American Beauty, bara några årtionden tidigare. Och i fallet med The Reader är det som alltid är det märkligt att notera att det sällan är något problem att porträttera yngre män i förhållanden med äldre kvinnor, i likhet med exempelvis Lust och fägring stor, medan det motsatta skulle möta en hel del kritik. Dessutom tycker jag inte att filmen tar fasta på det betydligt intressantare moraliska problemet som Hanna framställer i sin rättegång. Läs hela inlägget här »

Pixar har knappast legat på latsidan sedan 1999, under andra halvan av 2000-talet har det kommit en ny film varje år, men det känns ändå som någon form av kvalitetsmärke att bolaget väntat tio år innan man åter vänt sig till Andys leksakskista för äventyr. Dessutom måste jag även få påpeka att det känns riktigt fräscht och ovant med tre filmer som faktiskt bara heter 1, 2 och 3 utan putslustiga undertitlar (även om jag aldrig kan låta bli att fnissa åt The Squekquel).

Möjligen ångrar Woody sitt beslut att välja Andy före evigheten på ett japanskt leksaksmuseum. Andy har hunnit bli 17 och även om han faktiskt inte kastat bort alla sina leksaker (som genom ett under är de han har sparat alla de huvudsakliga karaktärerna i de två första filmerna, med undantag för Jessie och Bullseye) var det bra länge sedan han lekte med dem som på gamla dar. Faktum är att han ska ge sig iväg till college snart och där finns det kanske mer plats för maja och experimentellt sex än cowboys och rymdhjältar. Till och med Buster har blivit vit om nosen (och ganska fet om sanningen ska fram).

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Imperium
Diana Wynne Jones
, Howl’s Moving Castle
Mats Strandberg, Hemmet
Peter Englund, Söndagsvägen

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg