You are currently browsing the tag archive for the ‘Underdog’ tag.

Inom ramen för Bokcirkeln har vi redan nosat på Underdog som kontrasterades mot Kristian Lundbergs Yarden. Men Torbjörn Flygt har ju faktiskt skrivit fler böcker.

***

Någonstans i bakhuvudet måste det där Augustpriset från 2002 ha lurat, för någon annan anledning till att jag greppade Torbjörn Flygts näst senaste alster, Outsider, kan jag inte komma på. En författare som hittills aldrig varit aktuell på min radar. Men nu blev jag fullkomligt betagen av hans egen inläsning av fortsättningen på Johan Krafts äventyr och såg därför till att bekanta mig ytterligare med författaren.

Verkan Läs hela inlägget här »

Any Given SundayHär satt jag i min enfald och trodde att det vara var boxningsvärlden som var genomrutten och full av korrumperade män som inte vill annat än utnyttja oskyldiga atleter.

Men Oliver Stone visar med all önskvärd tydlighet i Any Given Sunday att detsamma gäller för amerikansk fotboll. Om nu någon (förutom jag då) hade lyckats inbilla sig att just den arenan, med sin mediafokusering, sina big bucks och sitt Super Bowl, av någon anledning skulle vara undantaget som bekräftar sportregeln.

Läs hela inlägget här »

UnderdogI den plötsligt allestädes närvarande fattigdomsdiskussionen känns det extra aktuellt att ha läst Torbjörn Flygts Underdog och Kristian Lundbergs Yarden back to back. Begreppet ”fattigdom” sätter ett ytterligare perspektiv på två skildringar som annars karakteriserats som klassberättelser.

Underdog är i backspegelns klara ljus synnerligen medveten om sin klasstillhörighet. Boendes i lägenhet med en strumpfabriksförslitningsskadad mamma sitter arbetarstämpeln som en ovanligt väl passande handske på den hand som är Johan Kraft under sin  malmöitiska uppväxt. Både lärare och mer bemedlade kompisar ser till att han inte förhäver sig. Läs hela inlägget här »

Starten på en ny skoldag. Med en gång syns det att killen som går genom säkerhetskontrollen är too cool for school (till viss del beroende på att han spelas av en skådis som är 24 år) och detta understryks av snabbspolning igenom tråkiga lektioner och det sneda leendet när han betraktar cirkusen kring jocks och cheer leaders. Motorlära är det enda som intresserar honom och han ser till att hålla sig för sig själv. Men när en snygg tjej beundrar hans ”ride” kan han naturligtvis inte hålla sig i skinnet och inleder lite verbalt förspel, trots att han säkerligen måste vara fullt medveten om att tjejen är ihop med en av jocksen.

Läs hela inlägget här »

Kontraster. Hårda muskler mot mjukt hull. Svettig susp mot skira nätstrumpor. Hårt lindade boxningshänder mot långa naglar med rött nagellack. Alla ryms de en och samma person.

Beautiful Boxer är en bio-pic om den thailändske Muay Thai-boxaren Nong Thoom. Det som gör Nong till en något ovanlig fajter är att han är en kathoey eller, i engelsk översättning, en lady boy. I tidig ålder lekte han hellre med smink än slogs, tittade hellre på nätta thai-danserskor än nästan lika nätta, men betydligt mer muskulösa, thai-boxare. För västerländska ögon, där pojkars rätt att ens ha rosa kläder fortfarande är kontroversiellt, är Nongs omgivning förvånansvärt accepterande av grabbens val. Det beror sannolikt på just förekomsten av kathoey, som närmast kan översättas med ”en annan sorts kvinna” och tros ha förmodernt ursprung.

Läs hela inlägget här »

Jag är lyckligt lottad. Jag har inte behövt uppleva hur någon som stått mig nära dött i unga år. Jag har aldrig ens idoldyrkat typ River Phoenix eller Michael Jackson så till den milda grad att jag känt mig påverkad av deras bortgång. Därför är det lite svårt för mig att sätta mig in i känsloläget i en film som We Are Marshall, där staden Huntington i West Virginia uppenbarligen fortfarande sörjer sitt universitetsfootballag, drygt 35 år efter att det försvann.

Läs hela inlägget här »

Ken Carter blir erbjuden att coacha ett high school-basketlag, Richmond Oilers, i den kaliforniska staden Richmond. Han gick själv på skolan när det begav sig och var då den stora basketstjärnan men äger nu en sportaffär, kör Merca, har ett snyggt hus och en plikttrogen son. Tanken är att han ska få ordning på laget som är odisciplinerat, innehåller en massa individualister som drar åt olika håll och knappt har vunnit en match under de sista säsongerna. Och allt detta för i princip ingen ersättning alls. Ken Carter tackar för erbjudandet, bedömer jobbet som meningslöst, omöjligt och otacksamt, vänder på klacken och går tillbaka till sin sportbutik utan det minsta samvetskval.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Karin Alfredsson, Pojken på våning 54
David Baldacci, The Innocent
Schibbye & Persson, 438 dagar

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg