You are currently browsing the tag archive for the ‘Trist så klockorna stannar’ tag.

alt. titel: Ravens

Hade jag varit LRF-ordförande hade jag sett till att till varje pris stoppa premiären av Korparna, för maken till anti-reklam för bondeyrket var det länge sedan jag skådade.

Det är sent 70-tal och Agne brukar samma mark som hans farfarsfar en gång bröt. Som en modern version av Utvandrarna tycks en stor del av slitet bestå i att släpa bort enorma gråstensblock från åkrarna. Nu arrenderar Agne förvisso marken istället för att äga den själv men med en så handfallen arrendator som Krister tycks familjen inte sväva i någon större fara att förlora gården. Agnes sturiga vägran att hoppa på sådana nymodigheter som potatissättare och slå höet med något annat än lie resulterar inte i mer än halvlama hot om att avsluta arrendet i förtid.

För Agne är det givet att äldste sonen Klas ska ta över gården medan Klas själv hellre traskar runt i skog och mark med sin fältkikare och spanar in fåglar. Eller tjejer. Vad som helst som låter honom fly det bistra hemmet där arbetet på gården mest framstår som ett vardagsslit utan dess like. Hustrun Gerds försynta förslag att de kanske ska ”ta lite fritt” när den värsta vårhetsen är över, med sådd och allt, möts av en tjurig kommentar om att det minsann fortfarande finns att göra ”så det räcker och blir över”.

Nej, Agne är ingen lustigkurre och snart förstår man också att det fattas honom något mer än bara en generellt solig syn på världen.

Alltså, psykisk ohälsa är inget man skämtar bort (särskilt inte så nära inpå E.A. — Efter Avicii) men så här tråkigt kan det bara inte få vara. Korparna visar upp en gravallvarlig parad av brungrå scener inomhus, i ladugården eller ute på åkrarna. Scener vilka i sig sällan tillför något ytterligare när de två grundstråken — Agnes dåliga mående och Klas längtan bort — väl blivit etablerade. Tyvärr lyckas inte filmen uppamma tillräckligt intresse för att jag ska ha något tålamod med ivrigt zoomande, intetsägande landskapsbilder, klagande fioler i scoret, bondebestyr eller tystlåtet och monotont inlassande av falukorv och rotmos vid matbordet.

Kanske är det den här allt övergripande tristessen som gör att jag heller aldrig riktigt orkar bemöda mig med att få någon rätsida på filmens kronologi. Eftersom scenerna inte på något tydligt sätt hänger ihop i det avseendet (sker den kärlekslösa avrunkningen eller påsättningen under hösten eller våren?) kan det ha gått en dag, en vecka eller en månad mellan dem och jag har svårt att avgöra vilket som gäller. Agne dras med en svår skada som han fortfarande har bandagerad i slutet av filmen trots att det måste ha gått minst ett halvår sedan han ådrog sig den. Det skulle väl ändå föreställa ett svenskt 1978, inte 1878? Någon slags samhällsfinansierad vårdapparat måste ändå finnas även ute på landet?

Agne spelas av Reine Brynolfsson och hans speciella leverans gör inte mycket för att lända Agne vare sig naturlighet eller lätthet. Jag måste säga att jag är något förbryllad över Brynolfssons guldbaggenominering – i mina ögon skapar hans skådespel inget mer än en grinig gubbe som känns relativt välbekant.

Även den unge Jacob Nordström som Klas är nollställd eller avstängd, men jag kan mycket väl tänka mig att det är i enlighet med anvisningarna från regissör Jens Assur. Om Assur siktade på att göra en film som präglas av samma lättsinniga sorglöshet som hos Agnes gråstenar är det bara att gratulera – mission accomplished! Förutom i ett par undantagsfall tror jag banne mig inte att en enda av filmens medverkande någonsin ler. Yes, it’s THAT kind of movie.

Om inte annat blev Korparna en bra anledning att åter mässa mitt filmtittarcredo: hellre en dålig film än en tråkig film. Hellre en Cannibal! The Musical än en Korparna.

Annonser

Samtidigt som inbitne ungkarlen Don Johnston (Johnston med t, mycket viktigt) blir lämnad av sin senaste flickvän Sherry får han också ett brev skrivet på rosa brevpapper. Brevet informerar honom om att han sannolikt har en son i vuxen ålder och att denna förmodade son nu kanske är på väg för att träffa mannen han tror vara sin pappa. Dons problem är tvåfalt: Han har haft så många kvinnor i sitt liv att han inte vet vem av dem som kan vara brevskriverskan och opuset är inte undertecknat.

Läs hela inlägget här »

En japansk man och en fransk kvinna spenderar det sista dryga dygnet innan hennes avresa från Hiroshima tillsammans. De har mötts av en slump och vet i princip inget om varandra, bortsett från att de uppenbarligen är perfekt avpassade kroppsligt och sexuellt, innan de hoppar i säng. När det rent köttsliga är tillfredsställt försöker de lära känna varandra lite bättre.

Ja, jag vet. Såsom varande filmentusiast borde jag sitta andlös av beundran inför denna klassiker som generellt anses vara en avgörande katalysator för den nya franska vågen. Men det går inte. Jag försöker desperat hitta något att fästa intresset vid och under några minuter tror jag att det ska gå vägen när den namnlösa kvinnans tragiska kärlekshistoria under andra världskriget återberättas i snabba ögonblicksbilder, men jag är snart tillbaka på ruta ett igen.

Läs hela inlägget här »

Smaka på följande karaktärsbeskrivning: ”the sweetness of her temper, the purity of her mind, and the excellence of her principles”. Låter som en ganska bra person, eller hur? Rättfärdig och moralisk. Låter som en ganska ointressant person också, inte sant? Detta är det största problemet med Mansfield Park — att dess hjältinna framställs som så färglös och trist att klockorna stannar.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Ransom Riggs, Library of Souls
Rodriguez & Hill, Locke & Key
Kristina Ohlsson, Sjuka själar

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser