KoontzKatalepsi #5

Innan jag avslutar veckans tema vill jag ändå lyfta två specifika Koontz-romaner. Är det så att det känns som om det inte var så himla länge sedan ni hörde lite snack om Dean R. Koontz är det kanske inte så märkligt. I The Eyes of Darkness från 1981 förekommer nämligen ett virus/artificiellt smittämne från Wuhan-regionen som tagit sig in i USA (via skumma kanaler naturligtvis). Smittan innebär dock något mycket mer dramatiskt än ständigt stigande behov av IVA-platser och lockdown (vilket förstås är dramatiskt så det räcker till).

Toy Story 4 (2019)

Ni minns den idylliska slutscenen i Toy Story 3? Alla leksakerna tryggt på plats hos lilla Bonnie som delade sina lekgracer jämlikt mellan dem alla? Nu är Bonnie inte så liten längre, på väg att ta det första steget in i utbildningsväsendet och Allvaret. Att plocka med sig en leksak på inskolningen går ju inte för sig. Men Woody är övertygad om att Bonnie kan behöva lite stöttning och vem är bättre lämpad att ge det än han själv? Att Bonnie numera rätt ofta låter honom ligga kvar i garderoben rör inte Woody i dragsnöret (det är i alla fall vad han både intalar sig själv och alla de andra), han tar saken i egna händer och smyger sig ned i sin ägarinnas ryggsäck.

Monsters, Inc (2001)

Pete Docter är i sanning en påhittig man. Han var det nymornade bolaget Pixars tionde anställde någonsin och en av de drivande krafterna bakom såväl Toy Story som Toy Story 2. När det var dags att börja fundera på något nytt efter Toy Story 2 var han redan inkörd på att det här med barns föreställningsvärldar var fruktbar odlingsmark.

1999 års tio bästa filmer

Lite efter de övriga listorna, men hey, det är ju semester! Då är det tillåtet att ta det lugnt.

Året då hugande konspirationsteoretiker får ännu mer vatten på sin bog när svenska regeringen beslutar att man varken ska bärga eller täcka över de omkomna eller själva vraket av M/S Estonia.

En hårsmån från verkligheten

Inget tjafs, nu ska de sista tovorna redas ut och hårnålarna komma på plats!

Under 90-talet fortsatte Disney Studios att i Hercules (1997), Mulan (1998) och Tarzan (1999) blanda datorunderstödd animation med vanlig, 2D med 3D, medan Pixar förfinade sin redan inslagna väg. Men Disney visste förstås vad som komma skulle och förberedde sig. Dinosaur från 2000 blev studions första helt datoranimerade långfilm och jämför man med Toy Story 2 som kom bara året innan upplever jag att det är en rätt stor skillnad på de två. Titta bara på lemurpälsarnas helt enorma detaljrikedom i den inledande meteoritscenen. Däremot håller man med hjälp av ganska korta pälsar rörligheten till ett minimum, även om vi precis i början kan ana en vindbris.