You are currently browsing the tag archive for the ‘Torso’ tag.

alt. titel: Puzzle, Man Without a Memory, Dødens puslespil

Sara vet inte vart Ted tagit vägen och hon har hunnit bli rejält förbannad på sin tölpaktige make där hon går och väntar i Portofino. De var precis nygifta och han skulle ju snart följa efter henne när de skildes åt i New York! Nå, nygift eller inte, Sara har börjat trösta sig med Reinhardt istället. Men så dyker Ted upp från ingenstans (noga räknat från London) som en inte särskilt glad överraskning.

Men innan Sara hunnit skälla allt för mycket på honom förklarar Ted att han de senaste åtta månaderna lidit av minnesförlust efter en svår bilolycka. Innan han fick Saras telegram som kallade honom till Portofino ”visste” han inte stort mer än att han hette Peter Smith. Men Sara hade ju inte skickat något telegram eftersom hon inte visste var Ted/Peter fanns…

Nu börjar en kamp mot klockan – ska Ted/Peter återfå sina minnen innan den snuvige George hinner avrätta både honom och Sara? George kan nämligen tänka sig att istället ta hand om den miljon dollar som Ted/Peter har i sin ägo, men det var ju innan olyckan och minnesförlusten…

Ett sådant trevligt litet pussel spagettiwestern-, sword-and-sandal-manusförfattaren samt fjärilsfilmsregissören Duccio Tessari bjuder på i Puzzle! I och med minnesmysteriet är Puzzle förstås ingen klassisk giallo men upplägget bjuder i alla fall på både en stilett och en rakkniv. Samtidigt är historien berömvärt pragmatisk och rätlinjig. Istället för att i sann Bourne-anda gå och våndas allt för mycket över sin minnesförlust tar Ted/Peter (i form av Luc Merenda) ett så fast grepp han kan om situationen. När det inte längre är hållbart övergår planen raskt till att fly fältet. Men nog hade tittarna redan förstått att han var en man att räkna med, med tanke på att han under sin åtta minnesförlustmånader i London hunnit skaffa sig både arbete, lägenhet samt en tredelad city-kostym.

Som Sara ser vi österrikiskan Senta Berger där jag gillar både rollen och prestationen. Trots att dubbningen som vanligt både låter och synkar uslare än uslast (ok, inte riktigt lika uselt som en Hong Kong-karatefilm) känns hon förhållandevis trovärdig som kvinnan vilken, efter max ett par månaders giftermål, mer eller mindre tycks ha glömt bort sin mystiske make. Hon har en hel uppsättning med små miner och gester som får henne att framstå som oerhört naturlig. När någon bryter sig in och kloroformerar henne om natten verkar hon bli mer förbannad än rädd. Hon läser Petrarca. Däremot har Berger och Merenda inte universums bästa kemi – deras “passionerade” kyssar liknar mest krampaktiga brottningsmatcher.

Till skillnad från exempelvis Aldo Lados tråkigt dokumentära Venediggata-upp-och-Venedigkanal-ned-foto märks det omgående att Tessari är av ett annat visuellt virke. En egenskap som jag dessutom upplever har utvecklats efter The Bloodstained Butterfly. Han lyckas ofta hitta intressanta, snygga vinklar och bilder samt skapa flera spännande och tajta scener (i de fallen ska en del cred sannolikt också ges till klipparen Mario Morra). Mina personliga favoriter blev dels simhallens dramatiska duschar, dels Georges tändstickstortyr. Och hur rolig detalj är det inte med en skurk i skepparjacka som måste snyta sig hela tiden?! (Puzzles version av de undermåliga kaffelveranserna i The Bloodstained Butterfly.) Vi får till och med en del välfungerande slow motion.

Ett par element i Puzzle var dessutom så signifikanta att jag undrar om filmen kan ha setts av både Stanley Kubrick (VSB: Heeeeeere’s Reinhardt!), Sam Raimi (VSB: den tjeckovska motorsågen), George Lucas (VSB: de för handlingen oviktiga samtalen om bland annat fotboll som förs av poliser i periferin, något som i och för sig även förekom i Torso) och George A. Romero eller Tom Savini (VSB: det knallorangea blodet, som för övrigt har exakt samma nyans som den överblivna tomatsåsen. Å andra sidan förekom ungefär samma nyans i exempelvis Who Saw Her Die? så det är kanske mer av en periodtypisk grej).

Tessari utan det riktigt otrevliga genusbagaget från The Bloodstained Butterfly var ju en betydligt roligare bekantskap!

För att inte pina mina trogna läsare allt för mycket delas detta avslutande inlägg upp i två delar. Men ni behöver inte vänta särskilt länge på del 2, den trillar in senare under dagen.

***

Så, en italiensk lite dryg månad är till ända. Som vanligt avslutar Halloween-temat inte riktigt så starkt som jag skulle önska men The Strange Color of Your Body’s Tears blev ändå en tydligare summering än vad som vanligtvis är fallet.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The New York Ripper

Inte för att det hade hindrat någon av de tidigare giallo-regissörerna, men visst känns väl ett sjaskigt 80-tals-New York som en lämpligare jaktmark för en galen mördare än Roms anrika piazzor? På slutet av 70-talet hade exempelvis Son of Sam skördat 6 dödsoffer och ett 25 timmar långt strömavbrott ledde 1977 till förstörelse och plundring. De efterföljande arresteringarna var så voluminösa att redan överfulla fängelser svämmade över.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Torso

Ladies and gentlemen, welcome to sleaze county! Jag noterade i min text om regissören Sergio Martinos tidigare film All the Colors of the Dark att där fanns rätt generöst med hud i blickfånget. Kvinnlig sådan, givetvis. Detsamma gällde i vissa avseenden även Massimo Dallamanos What Have You Done to Solange? Men det visade sig vara en andeviskning mot vad som bjuds i Martinos Torso.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Mo Yan, De röda fälten
David Baldacci, Face Off

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg