X2: Night of the Living Dead (1968 och 1990)

“Det pågår en epidemi av massmord, utförda av en armé av oidentifierade lönnmördare. Morden äger rum i byar och städer, på landet och i förorterna utan något tydligt mönster eller orsak till dråpen. Det tycks förekomma en plötslig allmänt pågående explosion av massmord. [—] …mordoffren visar tecken på att ha blivit delvis uppätna av sina mördare. Flera rapporter från vittnen som säger att folk agerat som om de befunnit sig i någon slags trans medan de dödat och ätit sina offer…”

The Man From Earth (2007)

Professor John Oldman gör sig redo att lämna sin tjänst och de vänner han skaffat under sina år vid det namnlösa universitet (men beläget någonstans i södra öken-USA vad omgivningarna anbelangar). Den här typen av avskedsfester tenderar ofta till att bli lite bitterljuva affärer och Johns fest är inget undantag, hans kollegor är uppriktigt sorgsna över att se honom fara iväg.

Stämningen blir så förtroligt melankolisk att John helt plötsligt outar sig själv. Han är egentligen inte alls en vanlig universitetsprofessor i 40-årsåldern utan en Cro-Magnon på modiga 14 000 år. Kollegorna vet väl inte riktigt vad de ska tro – skratta eller gråta? Antingen talar John sanning med allt vad det innebär för deras tidigare så stadiga världsbild. Alternativet är att han ljuger eller är så galen att han själv tror på sin lögn och inget av de valen känns särskilt attraktiva. Allt eftersom natten lider försöker de på olika sätt att fastställa hur det egentligen ligger till med John Oldman.

Wishmaster (1997)

Wishmaster börjar i det antika Persien (även om det mest ser ut som om regissören filmat sitt barns sandslott ur grodperspektiv) där fullkomlig panik just brutit ut i det kungliga palatset. Vid konungens sida står en ondskefull figur. Men, det är ju Lotta Engberg?! Ok, det är det inte, men det är i alla fall en typ som uppfyller önskningar och givetvis inte alls på det sätt som den som uttalat önskningen tänkt sig (kanske är det Lotta Engberg i alla fall?).

Candyman (1992)

Fredag, men ett undantag som bekräftar fredagssågningsregeln. Idag publicerar jag istället en recension av urbana skräckisen Candyman, vilken bygger på en förlaga från allas vår Clive Barker. På förekommen anledning från Trash is King! som i sin recension av Paperhouse hyllar regissören Bernard Rose och dennes övriga verk, vilka bland annat inkluderar denna film. Mitt återbesök hos en av de absolut otäckaste filmer jag någonsin sett modererade tyvärr (lyckligtvis?) skräckupplevelsen en smula.

***

Kärt barn har många namn: urban legends, vandringssägner, klintbergare. Ofta används de som besvärjare av ondska och rädslor, det har ju aldrig hänt någon man känner direkt utan vanligen ”en kompis kompis”. Antingen är det något man ska akta sig för (stanna på ödsliga vägar när galna seriemördare rymt från hospitalet) eller berättelser som ska bekräfta missuppfattningar som blivit så vanliga att de tas för fakta (råttkött i pizzor eller potatisodlingar i parketten).