You are currently browsing the tag archive for the ‘Toni Collette’ tag.

The Dead GirlDöda personer kan påverka andras liv minst lika mycket som de levande, om inte mer. I The Dead Girl låter regissör och manusförfattare Karen Moncrieff publiken träffa fyra olika personer som alla i olika utsträckning får sina liv omkullkastade av en död flicka.

The Dead Girl är upplagd som en episodfilm med olika kapitelrubriker. ”The Stranger” är den hunsade dottern Arden vars upptäckt av ett lik får henne att göra saker hon tidigare aldrig vågat på grund av sin dominanta mamma. ”The Sister” är patologassistenten Leah som lever i ständig skugga av sin försvunna syster. Kan kroppen som ligger på obduktionsbordet kanske äntligen utgöra ett svar på vad som hände Jenny? ”The Wife” är Ruth, maka till Carl, och hjärtinnerligt trött på hans avståndstagande och nattliga bilutflykter på egen hand. Vad pysslar han egentligen med som är mer intressant än att spendera lite tid med sin fru?

”The Mother” är Melora som tvingas inse att dottern som rymde när hon var 16 år aldrig kommer att komma tillbaka. Men hon gör ändå ett försök att återknyta kontakten med Krista genom att träffa hennes rumskamrat Rosetta. Och så till sist ”The Dead Girl”, Krista. Henne får vi helt enkelt följa under några av de sista timmarna i hennes liv.

Ibland placeras The Dead Girl i thriller-genren men det ger helt fel uppfattning om vad detta är för film. Till största delen är episodberättelsen ett rent drama, om än med frågor som undan för undan får sina svar. Jag gillade det här upplägget och jag tycker också att det är snyggt hur Moncrieff knyter ihop sina olika berättelser genom de ständigt närvarande lapparna som undrar om någon sett den försvunna Jenny som sitter uppsatta på otaliga telefonkiosker.

The Dead Girl är också fullspäckad med bra prestationer från stabila skådisar där vissa av dem fått betydligt fler spotlights på sig sedan filmen hade premiär. Till dem hör kanske främst Rose Byrne, James Franco och Josh Brolin. Bland de redan etablerade återfinner vi Mary Steenburgen, Toni Collette, Piper Laurie samt Marcia Gay Harden. Och så the dead girl herself förstås, Brittany Murphy. Om inte annat påminner filmen med emfas om hur bra hon var på att spela trasig white trash med svarta ringar under ögonen (lika delar slitenhet och utsmetat smink), ryckiga rörelser med handen som håller en cigg och sprucken stämma.

Jag tänkte inte på det när jag såg filmen, men inser nu att alla huvudpersonerna är kvinnor och att det runt dem också rör sig främst kvinnor. Kanske inget som gör filmen i sig bättre men ändå ett grepp som känns intressant. Möjligen är det det, tillsammans med själva historien förstås, som gör att The Dead Girl också är en ganska känslomässig film. Ibland på gränsen till för känslosam men på det hela taget håller den sig inom det rimligas gräns.

Själv tyckte jag mest om episod två och tre där syster-delen sätter fokus på hur nedbrytande hopp kan vara medan frun introducerade mig till skådespelerskan Mary Beth Hurt som gjorde en fin tolkning av en komplex roll.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Dags för årets traditionsenliga adventsfilm! Om jag går all in med Halloween är jag desto mer sparsmakad när det gäller julfilmer. Så håll till godo, för mer jul än så här blir det inte på bloggen.

***

Ni minns kanske julen? En högtid för lugn och eftertanke? För umgänge med de man älskar mest här i livet? Näppeligen… Julen är en sammanbiten tid, stressig bortom allt förnuft när man dessutom tvingas umgås med släktingar som man önskar att man inte hade. Ett gäng människor, som pappa Tom förklarar för sonen Max, ”trying to be friends even though they have nothing in common”.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaHellre än något annat här i världen vill Archibald Snatcher ha en vit hatt på skulten. Själv har han alltid måst hålla till godo med en simpel röd huvudbonad, men det ska bli ändring på det. En vit hatt symboliserar status, inflytande och befogenheter. Samt inträde i den hett efterlängtade ost-salongen där de fina herrarna i staden Cheesebridge inmundigar de mejeriproducerade godbitarna.

Läs hela inlägget här »

Vi är tre bloggare som har sett indie-succén Little Miss Sunshine och trots att texterna skiljer sig rätt mycket åt i inställning ska det visa sig att vi betygsmässigt inte ligger särskilt långt ifrån varandra. OBS! Texterna kan innehålla spoilers.

Läs hela inlägget här »

Publicerad i Västerbottens Kuriren i november 1996

Emma Woodhouse (Paltrow) har just gift bort sin älskade guvernant (Scacchi) med den hustrulöse Mr. Weston. Full av energi tar hon sig an nya utmaningar, denna gången i form av den föräldralösa Harriet Smith (Colette). Emma är fast besluten om att hitta en lämpligare make till Harriet än den lågättade bonden Robert Martin. Med den lilla lantbyn som bakgrund rider kärleken de få ungdomar och giftasbenägna som där finnes. Men när Harriet uppmuntras av den man som Emma själv är kär i inser hon att parmäkleriet kanske inte alltid är en lätt bransch.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Karin Alfredsson, Pojken på våning 54
David Baldacci, The Innocent
Schibbye & Persson, 438 dagar

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg