You are currently browsing the tag archive for the ‘Timothy Spall’ tag.

”Two minutes until you go live”

Ord som skulle kunna skrämma skiten ur vem som helst, särskilt om man är medveten om att ”live” betyder att ett antal miljoner pers lyssnar. Tänkt då den situationen kryddad med vetskapen att du knappt får ur dig ett enda ord i följd utan att fastna eller stamma.

Den brittiske prinsen Albert Frederick Arthur George (som sedermera skulle komma att bli George VI) är bara allt för medveten om sina talsvårigheter. Inte blir det lättare av att pappa George V försöker pressa sin son i något slags missriktad välmening till att ställa sig framför en mikrofon i alla möjliga sammanhang. I sann stiff-upper-lip-anda tänker sig nog fadern att om Bertie bara pushar sig själv tillräckligt hårt kommer han att bryta igenom den där stamningsbarriären.

När det förstås i själva verket är precis tvärtom. Bertie och hustrun Elizabeth tycker att de testat precis allt men som en sista utväg får de kontakt med australiensaren och logopeden Lionel Logue. En man som har skådespelardrömmar, men vars dialekt diskvalificerar honom till och med för ett mindre skådespelarsällskap i Putney. Logues oortodoxa metoder och approach är föga förvånande precis vad Bertie inte visste att han behövde.

Regissören Tom Hooper ägnade sig länge åt TV men sedan 2009 och The Damned United har hans cv bestått av BOATS och musikaler. Och man måste ändå erkänna att ha gör bägge två jäkligt bra. Ända fram till Cats, vill säga…

Hooper (icke att förväxla med Tobe Hooper) har gjort sig känd för att klämma bra prestationer ur sina skådisar (Michael Sheen, Colin Firth, Geoffrey Rush, Eddie Redmayne och Alicia Vikander), kombinerat med ett säkert öga. Mitt intryck är att han är som bäst när han får jobba med interiörer, men det kan möjligen vara färgat av att de historiska filmerna The King’s Speech och The Danish Girl så väl länder sig till just extravangata och överdådiga rum.

Relationen mellan Logue och prinsen-som-skulle-komma-att-bli-ofrivillig-kung utvecklar sig väl ungefär som jag hade förväntat mig. Det finns några skarpa kanter hos var och en som successivt hyvlas ned allt eftersom de lär känna och respektera varandra. Det The King’s Speech vinner på är dels prestationerna från Geoffrey Rush och Colin Firth som logopeden och hans motvillige patient-student, dels den ödesmättade tidsperioden när deras förhållande måste utvecklas. Inte nog med att Berties odåga till bror, Edward Albert Christian George Andrew Patrick David (för en kort stund Edward VIII), abdikerar för att söka personlig lycka i armarna på den skilda amerikanskan Wallis Simpson. Även ett annalkande krigshot mullrar olycksbådande vid horisonten och Nationen kräver att dess konung står rakryggad och levererar inspirerande tal.

Det som blir spännande med The King’s Speech, så här i backspegeln, är att det att det år 2017 kom inte mindre än tre filmer som i olika utsträckning fokuserade på Winston Churchills förmåga att under ungefär samma tidsperiod, medelst inspirerande tal, sporra den brittiska nationen till ständigt nya stordåd. I sammanhanget för The King’s Speech är Churchill dock endast en välkänd bifigur, porträtterad av Timothy Spall iförd bulldogskinder. Vad alla filmerna gemensamt dock pekar på är talens betydelse, monarken eller statsmannens närvaro i varje engelsmans hem via radion.

Trots att hela filmen ganska övertydligt lett fram till den stunden lyckas Hooper, tillsammans med sina huvudsakliga skådespelare, ändå förmedla både spänning och kamp när George måste meddela sina undersåtar att England nu ligger i krig med Tyskland. Firth visar övertygande med både minspel och uttal hur varje ord, varje stavelse, blir till en veritabel hinderbana som han måste ta sig igenom, kosta vad det kosta vill.

The King’s Speech tog något av en grand slam vid Oscarsgalan som sändes i slutet av februari 2011 och visst är den som klippt och skuren för en Oscars-kandidat. Men kanske är ändå de övertydliga gala-filmerna som juryn tenderar att gilla inte alltid (kanske till och med sällan) de som vinner i långa loppet? För även om The King’s Speech och Colin Firth var hot shit 2011, är det i dagsläget ärligt talat inte oftare snack om konkurrenterna Black Swan eller Inception?

Nåvälan, The King’s Speech är en oerhört välgjord film som trots sin förutsägbarhet lyckas både engagera och tjusa. Däremot är Alexandre Desplats score oväntat anonymt. Man kan inte få allt här i världen.

The Damned UnitedUnited-laget som gällde i engelsk fotboll under 70-talet var inte Man-U, utan L-U, det vill säga Leeds United. Anförda av den legendariske Don Revie hade laget vunnit snart sagt allt som gick att vinna, så det var ganska stora skor som skulle fyllas när Revie gick vidare som tränare för det brittiska landslaget.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaHellre än något annat här i världen vill Archibald Snatcher ha en vit hatt på skulten. Själv har han alltid måst hålla till godo med en simpel röd huvudbonad, men det ska bli ändring på det. En vit hatt symboliserar status, inflytande och befogenheter. Samt inträde i den hett efterlängtade ost-salongen där de fina herrarna i staden Cheesebridge inmundigar de mejeriproducerade godbitarna.

Läs hela inlägget här »

Sweeny ToddAllt kliva över allt för många lik för att få det man vill lönar sig sällan, vilket domare Turpin är på väg att upptäcka. Fast problemet i just det här fallet är eventuellt att han inte klivit över tillräckligt många lik, utan istället såg till att deportera sin rival till Australien för femton år sedan.

Läs hela inlägget här »

Kapten Nathan Algren må vara både alkoholist och ångestriden, men när det verkligen gäller, då är han grabben hela dan’. Efter att ha avslutat amerikanska inbördeskriget och gjort sig smått omöjlig i staterna blir han värvad som utbildare för japanska armén. Själva poängen är att Algren ska lära de ovana soldaterna att slåss mot samurajrebeller. Givetvis går det första slaget åt helsike, soldaterna är alldeles för otränade och Algren blir tillfångatagen av rebellerna, men inte innan han hunnit vinna ledaren Katsumotos respekt genom att intill idioti vägra ge upp en fight. Vår amerikan finner sig lockad av samurajernas traditionella och strikta levnadssätt och lyckas på typ sex månader inte bara lära sig slåss som dem utan också snacka en passabel japanska. Just det, och så var det ju en kärlekshistoria också.

Läs hela inlägget här »

Hortense Cumberbatch bestämmer sig vid för att leta reda på sina biologiska föräldrar. Hon hittar Cynthia Purley som inledningsvis är synnerligen tveksam till att möta denna andra dotter som hon inte träffat sedan hon vid sexton års ålder adopterade bort barnet. I slutänden blir dock Hortense introducerad till Cynthias dotter och bror med tillhörande fru på en familjefest som en arbetskamrat. Det blir ett synnerligen spänt partaj…

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Since We Fell
Dean R. Koontz
, Shadow Fires
Mats Strandberg, Färjan

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg