Inherent Vice (2014)

Ok, så The Master var ingen större hit. Skulle Paul Thomas Andersons efterföljande Inherent Vice vara ett starkare kort? Eftersom det blev betydligt mindre snack om Inherent Vice jämfört med The Master jag ingen som helst aning om vad jag skulle få se. Som vanligt en spännande och på ett sätt idealisk startpunkt för filmtittande.

Fortsätt läsa ”Inherent Vice (2014)”

The Master (2012)

Krigsveteranen Freddie Quell mår inte alls särskilt bra. Sannolikt gjorde han det inte under själva kriget heller men när han nu tvingas fungera i ett någorlunda normalt 50-talssamhälle går det mesta åt helvete. Inte minst tack vare Freddies hängivna alkoholmissbruk som frestar honom att både blanda och bränna egen sprit. Det är inte alla som kan ta sin thinner som en man.

Fortsätt läsa ”The Master (2012)”

2007 års tio bästa filmer

2007 var året för så världsomvälvande händelser som att Bulgarien och Rumänien gick med i EU och giftermålet mellan Kate Moss och Peter Doherty (how’s that working out for ’ya?). Modellen, dokusåpaskådisen och i största allmänhet skandalkändisen Anna Nicole Smith dör av en överdos och sökande efter lilla Madeleine McCann får en enorm uppmärksamhet. I övrigt tycks året mest vara fyllt av global uppvärmning, krig och självmordsattacker på diverse flygplatser och andra institutioner.

Fortsätt läsa ”2007 års tio bästa filmer”

ALIMo: 2006-2007

2006
Allas favorit nu för tiden, Ryan Gosling, tar stormsteg från Young Hercules, Teen Choice Awards och MTV Movie Award för The Notebook, när han blir Oscarsnominerad för sin insats som knarkande läraren Dan i Half Nelson.

Guillermo del Toro spänner musklerna ytterligare efter Hellboy och regisserar den grymt melankoliska vuxensagan El laberinto del fauno. Christopher Nolan spänner samma muskler och får ur sig The Prestige som även den är en fantastiskt bra film men som saknar det där lilla extra som hans latinske kollega presterar. Fortsätt läsa ”ALIMo: 2006-2007”

X10: Upptakter

Allt sedan Voldo lade ut sitt inlägg om de tio bästa öppningsscenerna (ett inlägg som följts upp av Royale with cheese, Filmitch, Fiffi och Blue Rose Case) har jag funderat mig galen på vilka mina bästa öppningsscener skulle vara. Efter många om och men har jag kommit fram till att jag nog inte riktigt fungerar på det sättet, relaterar starkt till just öppningsscener. För min del är det filmen i sin helhet som gäller och kommer jag bara ihåg just öppningsscenen är det en bonus…

Men det är klart, några sådana har ju ändå satt sig och listas nedan i, varför inte, alfabetisk ordning. Jag kan inte säga att de här är de bästa upptakterna, men det är tio förbannat bra som jag kan komma ihåg (något av en förutsättning känns det som) och som inte förekommit på någon av de andras listor (man vill ju ändå vara unik bland alla de som hoppar från bron). Bland de som definitivt annars skulle ha kvalat in ligger till exempel Fellowship of the Ring, Nightmare Before Christmas och Raiders of the Lost Ark. Och så hade jag gärna velat klämma in någon riktigt bra skräckfilm, men hur det nu var blev det inte så.

Fortsätt läsa ”X10: Upptakter”