You are currently browsing the tag archive for the ‘The Prophecy’ tag.

alt. titlar: The Prophecy II, God’s Army II, The return of God’s army, Profetian – Djävulens sändebud, The Prophecy 3: The Ascent, God’s Army III

Nog för att jag gillade religionsskräckisen The Prophecy från 1995 riktigt bra. Så bra att den skulle kunna motivera hela fyra stycken uppföljare vet jag väl däremot inte om jag tyckte att den var. Men nu finns de alltså i sinnevärlden: The Prophecy II, The Ascent, Uprising och Forsaken. Riktigt så masochistisk har jag inte blivit ännu att jag tar mig an direct-to-video-filmer inspelade i Bukarest. Därför nöjde jag mig med att se The Prophecy II från 1998 och The Ascent (konkurrent om titeln ”tristaste uppföljarnamnen ever”) från 2000.

I den första uppföljaren får vi träffa sjuksköterskan Valerie, spelad av ingen mindre än Jennifer Beals, som hookar upp med ängeln Danyael efter att ha kört på honom. Han använder sina änglasuperkrafter samt välskulpterade överkropp för att förföra henne och därmed skapa en nefilim. Thomas Dagget, som bytt polisbrickan mot en munkkåpa (samt Elias Koteas skepnad mot Bruce Abbotts), har i en profetia förutsett att denna nefilim ska avsluta det himmelska inbördeskriget.

Men både Valerie och Danyael lever farligt när inte ens djävulen längre vill ha ärkeängeln Gabriel hos sig i helvetet. Eftersom det som sagt finns ännu en uppföljare är det kanske inte särskilt svårt att räkna ut att Gabriel inte lyckas med att förgöra Valeries barn. I The Ascent gör Gabriel dock en slags Terminator-vändning och har nu blivit den som istället försökt skydda den unge nefilimen Danyael under hela hans uppväxt. Men när Danyael skjuts av en religiös fanatiker (Brad Dourif i rollen som ”Zealot”. Why am I not surprised…?) är det bara hans mänskliga sida som omkommer. Och hans ängla-jag lockas av förföriska röster som vill utplåna mänskligheten en gång för alla.

Tjahapp, uppföljare… Naturligtvis inte lika bra som originalet men heller inte lika monumentalt usla som man kanske skulle kunna frukta. Både del två och tre har vissa detaljer som talar för sig. Christopher Walken fortsätter att spela Gabriel i bägge två och är fortfarande riktigt underhållande i tvåan. I The Ascent, där han uppträder i risigt långt hår och plötsligt kommit på att han är rätt förtjust i mänskligheten, får jag däremot en distinkt känsla av att han bara dykt upp för att casha ut lönechecken.

En annan som fortsätter att dyka upp är välkända fejset Steve Hytner i rollen som obducenten Joseph, genom vars bårhus döda änglar och återuppväckta paraderar i en jämn ström. Särskilt i The Ascent får han vara ett övertydligt Deus Ex Machina-verktyg. Han knyter ihop berättelsetrådarna genom att plita ned ord som ”angel+woman=nefilim” och ”GENOCIDE” på sitt lilla skrivblock. Ytterligare ett sådant verktyg är att filmen återigen plockar in Moriah Shining Dove Snyder från originalet i rollen som den nu tonåriga Mary. Hon får hjälpa Danyael en bra bit på vägen genom att berätta om sina kryptiska drömmar.

Mer tillfälliga, men roliga biroller, finns främst i tvåan där vi möter såväl Brittany Murphy, Eric Roberts och Danny Strong (of Buffy-fame). Trean har inte mycket att sätta emot i det avseendet, med blott Vincent Spano som ängeln Zophael (”The Spy of God”).

Bägge filmerna gör tydligt vad som utmärker änglar som vandrar på jorden: långa rockar, MC-boots och en förkärlek för att sitta hukande på stolsryggar och sänggavlar likt överdimensionerade gamar. I övrigt är jag inte säker på att jag ens i originalet kan hålla reda på vem som lierat sig med vem och vad de egentligen vill. När vi väl är framme vid The Ascent börjar fråge-flipperspelet i hjärnan innan jag sansar mig och inser att det är en meningslös övning.

Tvåan är ganska fult filmad och lyckas inte alls åkalla den mystiska och mytiska stämningen från originalet. Den ramlar snabbt ned i en otroligt generisk jakt-thriller, där Gabriel är jägaren och Valerie samt Danyael är bytet. Slutstriden står i en mörklagd fabriksmiljö (vad var det jag sade – The Terminator!). Trean tycker jag stämningsmässigt lyckas återkalla en del av originalets skräckvibbar och här finns aningens mer av visuell ambition. Men den har å andra sidan bestämt sig för att försöka locka en tonårspublik och därmed utrustat den unge nefilim-Danyael (spelad av en David Buzzotta) med solglajjor och en motorcykel. Plus att mytologin vid det här laget blivit alldeles för rörig.

Det känns som om jag med ganska gott samvete kan strunta i delar fyra och fem…

The Prophecy II (1998)

The Prophecy 3: The Ascent (2000)

Ännu en lista från det närmast obegripligt starka 90-talet, vilket antyds av mängden potentiellt listvärdig filmer i bubblarkategorin. Urvalet blev smärtsamt svårt och det var många favoriter som fick stryka på foten. Generellt var det mörker som gick segrande ur striden men ett par humoristiska exemplar lyckades i alla fall kriga sig in på listan.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Since We Fell
Dean R. Koontz
, Shadow Fires
Mats Strandberg, Färjan

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg