Independence Day: Resurgence (2016)

Hörni, har inte ni också legat sömnlös om nätterna och undrat vad det blev av alla våra vänner som bekämpade aliens för 20 år sedan och gjorde 4 juli till hela världens Independence Day?

Jaså, inte det? Men det kanske ändå är lite intressant att veta att planeten jorden sedan de där dagarna, när mänskligheten kunde förenas i hurra-rop över brinnande och kraschlandande rymdskepp, har upplevt en sällan skådad period av endräkt och teknologisk utveckling.

Tydligen gick det fort som tusan att kombinera mänsklig teknik med alien-dito och vi har nu inte bara en massa flygande manicker utan baser på både månen och Saturnus. Men vad gör det när onda alienkrafter vräker sig fram i rymden i skepp som genom av en ren händelse är exakt 10 gånger större än det som dök upp för 20 år sedan.

Eftersom jag har en soft spot modell VW-bubbla för Roland Emmerich original kändes det ganska givet att jag någon gång skulle se uppföljaren Independence Day: Resurgence. Och till en början blir jag lite fundersam över var all kritiken kom ifrån – det här var väl ändå en rätt härligt underhållande sci-fi-rulle?!

Men den härliga känslan håller förstås inte i sig särskilt länge och snart blir det mest bara tradigt att pricka av punkt efter punkt där uppföljaren försökt kopiera originalet men med betydligt mindre framgång. Persongalleriet är inte alls lika tilltalande och bakgrundshistorierna, i den mån de överhuvudtaget förekommer, betydligt mindre engagerande.

Och visst kan man tänka sig att den ivriga exponeringen av diverse kinesiska rollfigurer skulle kunna vara en hänvisning till landets större globala betydelse nu jämfört med 1996. Jag är emellertid tillräckligt konspiratoriskt lagd för att anta att det snarare antingen handlar om redan inpytsade kinesiska yuan i filmens budget eller en from förhoppning om inpytsade kinesiska yuan i biljettkassorna (som sagt, The Meg var knappast först).

Alla dessa bilder på piloter i allehanda futuristiska flygmojänger har vi redan överdoserat på i form av tre nya Star Wars-filmer. Samtidigt som den enda lösningen på alien-problematiken vilken inte hänger på att helt enkelt kasta sig in i fajten, guns ablaze, känns ännu mer osannolik och krystad än originalets datorviruslösning.

Andra gången gillt behöver mänskligheten dock inte ens vara särskilt smart, det räcker så bra med att få ett oändligt antal möjligheter till en ”sista chans” att skjuta ned skeppet eller stoppa aliendrottningen eller hejda utsugningen av jordkärnan. Det sistnämnda dessutom ett rätt specifikt invasionssyfte som det inte andades en stavelse om när det begav sig för 20 år sedan. Självklart har effekterna blivit 20 år bättre men det i sig innebär inte att filmen per automatik blir bättre av att se en enorm aliendrottning stolpa omkring på jordytan istället för att sitta tryggt uppe i sitt rymdskepp.

Bill Pullman hänger med än som ex-president och känns fullt rimlig så länge han är den där mer eller mindre galne PTSD-snubben som klarade biffen men fick sota för det i efterhand. När han återigen ska bli snubben som klarar biffen blir det inte känslosamt utan snarare en gäspning. Jeff Goldblum var å sin sida perfekt som underdognörd i originalet. Här ska han däremot agera som någon slags ledare av ”Earth Space Defense”, vilket blir avsevärt mindre övertygande.

I den mån det finns en huvudroll har den tagits över av Liam Hemsworth djärvt dumdristige rymdpilot. Inget ont om Liam men frågan är om han inte är för evigt dömd att vara ”Hemsworth-brorsan utan humor”? Skulle man ha försökt ersätta någon med Will Smith anno 1996 borde Chris ha varit det uppenbara valet, både vad gäller humor och superkändispotential.

Utan att det kommenteras något närmare har strippan Viveca A. Fox blivit läkaren Viveca A. Fox. Förvisso ett mer respektabelt yrke men jag känner mig lite tveksam till om det är en vuxenfortbildning som bör ha prioriterats under 20 år med fullt fokus på att återuppbygga ett i allt väsentligt utplånat storstads-USA. Dessutom har filmen inte kunnat motstå den olycksaliga frestelsen att slänga in ett fullkomligt överflödigt odd couple i form av en torr statstjänsteman i kostym och en afrikansk krigsherre i cammobrallor och huggvapen.

Och jag som tyckte att originalet ibland kändes lite övermaga i sin positionering av USA som världens frälsare – här blir själva mänskligheten universums främste vapendragare. Av vilken anledning vill jag faktiskt fråga mig? Som belöning för att vi misslyckades kapitalt med att både förbereda oss och agera när de elaka aliens väl dök upp igen? Som en dunk i ryggen för att vi tog vår frälsare av daga (i och för sig en lång och stolt tradition…)? Nej, trots alla snedsteg är vi tydligen fortfarande en ”remarkable species”. Och i det perspektivet ger jag inte ett ruttet lingon för universums möjligheter att överleva många årtionden innan det är dags att säga ”Hail, our space overlords!”

Annonser