You are currently browsing the tag archive for the ‘The Maze Runner’ tag.

Efter att ha tagit del av Tim Burtons ändå ganska charmiga saga Miss Peregrine’s Home For Peculiar Children var jag (surprise, surprise…) nyfiken på vad förlagan skulle kunna bjuda på. Nog för att historien kändes som ett rätt skamlös plagiat och kombo av Harry Potter å de ena sidan samt X-Men å den andra, men jag var ändå spänd på att se vad som försvunnit eller lagts till i glappet mellan bok och film.

När det gäller Tim Burtons adaption av Roald Dahls Charlie and the Chocolate Factory är den relativt bokstavstrogen, både vad gäller rollfigurer, handling och stämning. Jag gissar att det beror på att det är en förlaga som ligger förhållandevis nära Burtons eget uttryck – det kan vara både spännande, läskigt och sorgset men hela tiden med en grundläggande godmodighet och välvillighet.

Men när det gäller Ransom Riggs böcker visade det sig inte bara snabbt att det handlade om en hel trilogi (Miss Peregrine’s Home For Peculiar Children följs av Hollow City och Library of Souls) utan också att Burtons gladlynta adaption låg rätt långt ifrån sin förlaga. Filmens snabba hantering av huvudpersonens psykiska hälsa efter att ha sett ett veritabelt monster attackera och döda hans farfar utvecklas i boken till att bli en hjärtskärande beskrivning av oförstående vuxna, ångest och psykisk ohälsa.

Nej, vår huvudperson och berättare Jake Magellan Portman mår inte alls bra efter farfar Abrahams död. Psykologer, kuratorer och psykiatriker pumpar honom full med piller för att han ska komma till insikt om att monstret han såg var ren inbillning. Varken pappa eller mamma orkar på allvar ta itu med sin ångestridne son utan lämnar med varm hand över den detaljen till Dr. Golan. Pappa passar dessutom på att lägga ut texten om vilken usel far Abraham var – ofta frånvarande och sannolikt då även otrogen mot Jakes farmor.

Men efter diverse äventyr på ön Cairnholm utanför Wales kommer så Jake i kontakt med Miss Peregrine samt de besynnerliga barn som hon vakar över och tar hand om i tidsloopen där det alltid är den 3 september 1940. Eldfängda Emma, osynlige Millard, Hugo som har en hel bikupa i magen, vrålstarka Bronwyn, Olive som är lättare än luft och Enoch som kan väcka både döda personer och materia till liv.

Naturligtvis kommer det inte som någon större överraskning för den någorlunda rutinerade YA-läsaren att Jake själv inte alls visar sig vara så trist och vanlig som han själv trott. Han hamnar mitt i en bitter kamp där fiender ansätter de besynnerliga från alla håll och kanter. Naturligtvis kommer det inte heller som någon större överraskning att Jakes färdigheter ska visa sig vara av största betydelse för just den kampen.

I fokus under alla tre böckerna står Jake och Emma. Emma, som först fäster sig vid Jake enbart på grund av den koppling han utgör till sin egen farfar som hon älskade, är en synnerligen handlingskraftig ung kvinna och jag gillar verkligen hur Riggs ständigt lyfter fram hennes moral och patos. Samtidigt är det förstås lite frustrerande att det i början är hon som har ett avgörande inflytande på Jakes försiktiga 00-talsperson men att det i slutänden blir han som leder den besynnerliga motståndsrörelsen mot de fientliga wights. Jag blir också väldigt nyfiken på varför manuset till Burtons film inte lät henne behålla sina eldkrafter utan bytte ut dem mot Olives luftförmågor.

Burtons filmatisering plockade in en hel del humor i sin berättelse men det får man vara beredd att avstå i de litterära förlagorna. Inte så att de är uteslutande gravallvarliga, men i likhet med många andra YA-serier (The Hunger Games, Divergent, The Maze Runner) innehåller Ransom Riggs trilogi många ruggigheter. Ibland görs det kanske väl övertydligt när Jake reflekterar över vilket bomullsinlidat liv han levde innan sina besynnerliga äventyr men ofta tycker jag att effekten fungerar ganska bra, exempelvis när han förväntar sig en slags Oliver Twist-musikal-idyll i London-området Devil’s Acre men istället möts av något som ligger närmare en victoriansk vardag med allt vad det innebär av smuts, sot och sjukdomar.

Ska man ta del av både film och böcker skulle jag vilja hävda att det är mer eller mindre en förutsättning att ta dem i samma ordning som jag, det vill säga filmen först och böckerna sedan. Har man väl läst och tyckt om böckerna skulle jag gissa att filmen känns allt för lättviktig och ytlig.

Miss Peregrine’s Home For Peculiar Children (2011)

Hollow City (2014)

Library of Souls (2015)

Annonser

Utforskandet av svensk fantastik fortsätter och den här gången hade turen kommit till Oskar Källners Stormvinge. Som gammal ridtjej har jag läst min beskärda del av hästböcker. Det var därmed ganska roligt att (åter)upptäcka det klassiska hästboksupplägget 1A: liten flicka tämjer stor och arg vildhingst. Alltså det som hästboksförfattaren Lisbeth Pahnke redan 1966 lät sina hästälskande ungdomar sitta och hånskratta åt.

Läs hela inlägget här »

Så är vi än en gång tillbaka hos de före detta labyrintinvånarna, även om det tog lite tid (inspelningen fick skjutas upp rejält när huvudrollsinnehavaren Dylan O’Brien skadade sig tidigt under inspelningen).

Läs hela inlägget här »

Det är fullt förståeligt om vi, tillsammans med den övriga världen, trodde att allt var klappat och klart dagen då Stacker Pentecost förkunnade att apokalypsen var inställd. Portalen till den där taskiga dimensionen som spottade ur sig Kaiju-monster på löpande band stängdes. Snipp, snapp, snut.

Läs hela inlägget här »

The Death CureJames Dashner: The Death Cure (2011)

När jag nu ändå i rask takt hade läst och gillat James Dashners två första Maze Runner-böcker, The Maze Runner och The Scorch Trials, var det väl bara att forsa vidare med den tredje, The Death Cure.

Läs hela inlägget här »

Scorch TrialsUppväxtdramat The Maze Runner rusar rakt in i del två. Grabbarna från labyrintens glänta (och så senaste tillskottet Teresa förstås…) blir omhändertagna av organisationen som stod redo när de stapplade ut ur helvetesgapet i slutet av första filmen. Men frågan är om det inte är ett klassiskt fall av ur labyrintaskan och rakt ned i bedrägerielden?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Joe Haldeman, The Forever War
Simon Sebag Montefiore, Stalin: The Court of the Red Tsar
Harlan Coben, Found
Lena Andersson, Egenmäktigt förfarande

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser