Alex Garland tycks vara en man som är obönhörligt fascinerad av mänsklighet. Kanske till och med finna det där ogripbara som man skulle kunna kalla för själ? Från människor under extrem yttre press i 28 Days Later och Sunshine (Dredd känns onekligen som en jättejättestor katt bland hermelinerna) till inre existentialistiska våndor i Ex Machina och filmen för dagen: Never Let Me Go.
Etikett: The Island
Logan’s Run (1976)
alt. titel: Flykten från framtiden
Året är 2247 och ett okänt antal år har förflutit sedan Katastrofen (oklart i vilken form). I en kupoltäckt stad lever den sista resten av mänskligheten utan ett bekymmer i världen. Möjligen skulle det då handla om att ingen får passera sin 30-årsdag. När den lilla kristallen i var mans (och kvinnas) hand börjar blinka i rött är timmen slagen och man åläggs att inställa sig till ”Carrousel”.
Carrousel är en ritual med lasershow, blinkande discoljus och psykedelisk musik där de överåriga sägs få en chans till förnyelse. Alla är dock inte lika pigga på att spela tärning med sitt liv, undviker Carrousel och blir per definition ”Runners”. Det enda jobb som inte utförs av maskiner i staden är det som tillhör en ”Sandman”, ett slags statsagenter som har till uppgift att spåra och se till att löparna inte längre kan förorena staden med sin åldriga närvaro.
Oblivion (2013)
Mänskligheten har vunnit det intergalaktiska kriget, men i allt väsentligt förlorat jorden. Större delen av alla de överlevande har fraktats till en av Saturnus månar och kvar finns nu bara teknikerteam som ska övervaka att man kan rädda vad som räddas kan av Tellus sista resurser, främst vatten.
Ett sådant team är Victoria och Jack, ett mycket effektivt team. Hon är kommunikationslänken mellan honom och huvudkvarteret Tet i omloppsbana kring jorden medan han skitar ned händerna på den övergivna jordytan. Framförallt består hans jobb av att reparera och leta rätt på de drönare som ska beskydda vattenbärgningsmaskinerna.
Rörliga bilder och tryckta ord 