Destroyer (2018)

Det är svårt att undkomma känslan av att det som Destroyer främst kommer att bli ihågkommen för (om filmen nu blir ihågkommen överhuvudtaget) är hur pass mycket Nicole Kidman har fulat ned sig för rollen som den minst sagt slitna LA-polisen Erin Bell.

Lika stark är känslan av att Destroyer inte har det minsta emot en sådan ryktbarhet eftersom fotografen Julie Kirkwoods kamera mer än gärna söker upp Kidmans bleka och utmärglade ansikte. Skådespelarens så omtalade Virginia Woolf-snok från The Hours är en andeviskning i jämförelse med den rödfnasiga, fläckiga och fårade uppenbarelse som möter oss här. Det är som om Nicole Kidman börjat morfa över i Sigourney Weaver, mer utschasad än när hon fajtades mot Aliens-drottningen.

Tyvärr låter regissören Karyn Kusama Kidmans ansikte bli väl tongivande. Det är inte utan att jag börjar misstänka att skådespelarens utseende ska uppfattas som det mest uppseendeväckande med hela filmen. Och för all del, så här härjad tror jag aldrig att jag har sett Kidman men jag känner mig tveksam om det räcker för en hel film.

Destroyer är en film som portionerar ut sin historia i omgångar så det dröjer ett tag innan man förstår att Erin Bell är en polis som aldrig riktigt hämtat sig från ett katastrofalt undercover-uppdrag för 16 år sedan. Faktum är att hon tycks så argsint, arbetsskygg och försupen att jag har svårt att förstå hur hon fortfarande har ett jobb. Det hon ägnar större delen av filmens nutid åt är att försöka jaga rätt på ledaren för det gäng som hon skulle infiltrera. Det är dock högst oklart om det är ett fall som är sanktionerat från högre ort eller om hon helt enkelt frispelar vilt för att kunna tysta sina egna demoner.

Samtidigt finns här också dottern Shelby, född strax efter Erins stora misslyckande. Shelby är på god väg att hamna rejält i klistret (den 24-årige ”pojkvännen” Jay är bara toppen av Shelbys problematiska isberg), vilket kanske känns mindre märkligt när Erin vid minsta antydan om problem söker upp ex-maken och förklarar ”I don’t have time to deal with her fucking problems”.

Destroyer känns som den sortens thriller som egentligen inte alls är någon thriller, utan ett drama med vissa spänningsmoment. Vilka i det här fallet tyvärr aldrig blir särskilt spännande. Jag har svårt att bli engagerad av vare sig Kidmans roll eller prestation. Kanske står utseendefokuseringen i vägen för det? Eller möjligen den blekt urvattnade färgskalan som vid det här laget känns deprimerande överanvänd i den här typen av filmer? I slutänden törs Kusama (eller manusförfattarna Phil Hay och Matt Manfredi?) heller inte lita på att publiken på egen hand fattar hur det hela hänger ihop utan ser sig nödgad att klippa in flera förklarande snuttar som förekommit tidigare och som därmed inte hade behövt upprepas.

Destroyer är ingen dålig film men bränner aldrig heller till. Nicole Kidmans Erin Bell är en roll som vi sett tusentals gånger förut, bortsett då från att den spelats av en man. Tyvärr gör genusbytet vare sig rollen eller filmen mer intressant.

Annonser

En kvinnas ansikte (1938)

alt. titel: A Woman’s Face

Vad är det som får guvernanten Anna Paulsson att rycka till som om någon kört in en strumpsticka i skinkan på henne? Ingenjör Harald Berg (komplett med golfbyxor, rutiga strumpor samt en prydlig liten tjusarmustasch) försöker ju bara skämta lite med den unga kvinnan genom att kalla henne ”bedragerska”. Hur ska Harald Berg kunna veta att Anna Paulsson för bara några månader sedan hette Anna Holm och var en erfaren utpresserska?