You are currently browsing the tag archive for the ‘The Grand Budapest Hotel’ tag.

alt. titel: Moonrise Kingdom – Una fuga d’amore

Så, efter titten på Gaspar Noés Climax kändes det som om i princip vad som helst skulle vara en förbättring. Så varför inte passa på att plocka upp Wes Anderson, en annan regissör som jag tenderar att inte komma överens med? Som med sin petimätriga och orimligt övertänkta filmstil inte kunde skilja sig mer mot Noés totala tygellöshet.

Men i rättvisans namn har jag ändå stött på Anderson-filmer som funkat, främst Fantastic Mr. Fox och The Grand Budapest Hotel, och jag hade gott hopp om Moonrise Kingdom.

På den lilla ön New Penzance smiter unge Sam Shakusky från scoutlägret Camp Ivanhoe, i sann Shawshank Redemption Rita Hayworth-anda, och lämnar efter sig en formell avskedsansökan från Khakiscouterna. Uppståndelsen blir stor när det visar sig att den jämnåriga advokatdottern Suzy Bishop rymt tillsammans med Sam. Nu försöker de gömma sig på ön samtidigt som både den övriga scoutkåren, polisen Duffy Sharp och Suzys föräldrar försöker få fatt på dem.

Har Wes Anderson gjort en kort återgång till sitt ursprung med Moonrise Kingdom? Både genom att förlägga handlingen till ett halvt om halvt idylliserat 1965 (ok, Anderson är född ’69 men i alla fall…) och för första gången sedan Bottle Rocket och Rushmore ha barn i huvudrollerna? Jag tror kanske att den där idylliseringen och oskulden anno 1965 är viktigare för filmens ton men visst känns anrättningen också något mindre ansträngd när Andersons patenterade deadpan-dialoger framförs av två tolvåringar. Dock inte mer fungerande än att jag aktivt måste tänka på att inte irritera mig på greppet.

Tur då att det ändå händer en hel del i Moonrise Kingdom så jag får lite annat att fundera på. De båda rymlingarna hittas snart igen men de vuxna drabbas av samvetskval när det visar sig att Sam är föräldralös och därför kommer att hamna i klorna på en cape-försedd socialkvinna. Överhuvudtaget verkar vuxenvärlden inte ha så värst bra verktyg för att handskas med barn som Sam och Suzy. De har båda stämplats som problembarn men vad vi i publiken ser är två brådmogna och intelligenta ungdomar som äntligen hittat en själsfrände och nu också vill hitta en plats där de kan få vara ifred. Kan det möjligen vara så att samhället ibland är lite väl snabbt med att kategorisera allt som inte passas in i mallen som ”problem”? Vill Anderson till och med antyda att nutiden är överdrivet orolig när det kommer till ungas förmodade psykiska ohälsa?

Men det är fler som får vända fördomarna över ända i Moonrise Kingdom. Föga förvånande visar det sig att Duffy Sharp inte alls är korkad, utan lika smart som hans efternamn antyder. Inte heller är scoutledaren Randy Ward lika inkompetent som hans överordnade, Kommendör Pierce, vill göra gällande. Bruce Willis spelar Sharp och i rollen som Ward ser vi en vattenkammad Edward Norton. Anderson-veteranen Bill Murray får ta en lite mer undanskymd roll som Suzys pappa tillsammans med Frances McDormand som hans hustru. Alla gör det de ska (aldrig skulle väl Anderson ha en felcastad skådis?!) men självklart fäster man sig mest vid Kara Hayward och Jared Gilman som Suzy och Sam.

Moonrise Kingdom ligger visuellt mer åt det färgglada miniatyrhållet och det passar mig alldeles utmärkt. Scoutlägret ser ut som om Rutigt ätit en dålig korvsnutt och kaskadspytt över alla tälten samtidigt som scouterna själva, helt i enlighet med namnet Khakiscouterna, är beigare än beiga. Tematiskt återkommer syndaflodstemat och jag antar att man kan se Sam och Suzy som slutgiltiga överlevare av den. Suzy är i sin tur en ivrig bokläsare där omslagen på hennes böcker ser ut att ha målats av femåringar eller glada amatörer i filmteamet. Men det visar sig förstås att jag sitter och småflinar åt något som Anderson högst medvetet (vad annars?!) har lejt ut till diverse konstnärer.

I mina ögon blev Moonrise Kingdom en rar och visuellt tilltalande bagatell. Absolut inte lika störande som en del av hans andra filmer (det är dock något med den där deadpan-stilen som fortfarande ger mig klåda) men också utan The Grand Budapest Hotels passion och målmedvetenhet.

10. Hemkomsten
Lågmält och finstämt från variationsrike veteranen Zhang Yimuo om kulturrevolutionens efterdyningar.

”The objective of any form of art is not political. I had no political intentions. I am not interested in politics” (Regissör Zhang Yimuo om att vara filmskapare i Kina)

9. Boyhood
Här kan vi börja snacka filmiskt experiment! Richard Linklater har tagit fyra skådisar och låtit dem utvecklas i tangentens riktning under 12 år. Trovärdigt och vardagligt om barn-föräldrarelationer. Läs hela inlägget här »

alt. titel: Den fantastiska räven

Det finns ett par regissörer som jag oerhört sällan kommer överens med men som jag ändå ständigt känner att gnagande krav från. Antingen för att jag känner att jag borde gilla dem (”alla” andra gör ju det) eller för att deras filmer ofta låter mycket mer spännande än vad de i slutänden visar sig vara. En man som Jim Jarmusch har jag inga problem med att avfärda men hur är det med Terrence Malick och Paul Thomas Anderson? Eller, som i det här fallet, Wes Anderson?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

John Matthews, Ascension Day
Hilary Mantel, Wolf Hall
Hugh Laurie, The Gun Seller

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg