You are currently browsing the tag archive for the ‘The Fly’ tag.

Sista filmen ut i denna flugiga sommar. Men med tanke på Hollywoods fanatsilöshet börjar det väl snart vara dags för en remake av remaken?

***

alt. titel: Flugan II, Flugans son

Tjahapp, av någon anledning kom Veronica aldrig till skott med den där aborten som hon var som sugen på i David Cronenbergs The Fly från 1986. Tre år senare (eller nio månader, your pick) föder hon nämligen under stor vånda…något någonstans långt ned i buken hos företaget Bartok Science Industries.

Lille Martin växer upp utan föräldrar men flankerad av en kader vetenskapsmän och -kvinnor, vilka trots instruktionen ”you’ll care for him as if he was your own son” inte ser ut att ha ett uns av föräldrakänsla i kroppen. Han är ett intressant forskningsexperiment, varken mer eller mindre.

Men företagsledaren Anton Bartok har bättre pejl på vad en ung gosse behöver och piggar inte bara upp Martin med enkla trolleritrick, utan ger honom till slut också en chimär av privatliv. Samtidigt som han givetvis ser till att övertyga Martin om det kloka i att hjälpa till att få rätsida på pappa Seths telepodd-forskning.

Under sina långa arbetsnätter stiftar dock Martin bekantskap med Beth Logan. Snart dansar de tryckare till countrymusik i det myspysbelysta labbet medan Beth ägnar sina få rastminuter till att hjälpa Martin med hans arbete. Men frågan är om hon kan hjälpa Martin när han väl står inför sin…förändring?

The Fly II plockar åt sig bollen från både Return of the Fly (två yngre, nästintill tonåriga, huvudpersoner) och Curse of the Fly (det problematiska far-son-förhållandet). Specialeffektsmannen från Cronenbergs original, Chris Walas, har tagit över regissörsstolen och bakom manus återfinner vi hela fyra namn, vara ett av dem är ingen mindre än Frank Darabont.

Men det hjälper inte. Borta är Cronenbergs särskilda handlag och kvar står vi med en fullt funktionsduglig (men inte så mycket mer) tonårsskräckis, smockfull med animatroniska dockor och kläggiga makeup-effekter. Jag är den förste att erkänna att just det här med kroppsliga förvandlingar känns klart mer naturligt som en metafor i perspektivet pubertet, tonåringar och sexdebuter men då borde nog manuset ha tryckt lite hårdare på just den punkten. Nu blir Martin och Beths relation rar och det är väl ungefär det.

Jag ställer mig också något frågande till att manuset inte alls hanterar det faktum att Martin enbart levt fem år när han väl bebor Eric Stoltz kropp. Många andra filmer hade gjort en stor sak av en femårings känsloliv i en ung mans kropp men slika spetsfundigheter var tydligen inget för Flugans son.

Då är försöken till en adressering av far- och gudskomplex desto tydligare. Anton Bartok säger tidigt att han ensam är ansvarig inför Gud, vilket är det detsamma som att säga att han ÄR Gud. För Martins del handlar det därmed om att försöka hantera och sublimera Gud Fader själv om han ska kunna bli en självständig individ.

Tyvärr har The Fly II försökt trycka in en hel del annan filosofisk mumbojumbo, kombinerat med det outsägligt onda och manipulativa Företaget, vilket bara blir löjeväckande. Jag skulle gärna vilja veta exakt hur Bartok Science Industries skulle kunna ”control the form and function of all life on earth” ens med 100 telepoddar och en legion av flugmännisko-avkommor?! Dessutom köper jag inte Martins snömos-förklaring till hur han fick telepoddarna att funka, det räckte tydligen med att sluta tänka i ”absolutes” och ”admire the beauty of the process” så var saken biff.

Seth Brundles metamorfos bjöd på nya och otänkbara vidrigheter i varje fas. Hans son slutar som ett välgjort men icke desto mindre klassiskt filmmonster med stora tänder (inte helt olik en gremlin, faktiskt). Body horror-obehaget från föregångare som Alien, The Thing och det egna originalet lyser med sin frånvaro. Det som räddar The Fly II från total katastrof är dock Eric Stoltz prestation. Så länge man kan se att det är Eric Stoltz, vill säga. Daphne Zuniga gör inte bort sig men känns avsevärt mer utslätad jämfört med sin manlige motspelare.

Så, upp till bevis nu! What is the magic word?

Annonser

alt. titel: Flugan kommer tillbaka, The Return of the Fly

Det tål att noteras igen – krassa cash-in-uppföljare är verkligen inget nytt fenomen. The Fly anno 1958 tjänade snabbt in 3 mille åt Fox på en budget om max 500 papp. Klart flugan måste återvända till vita duken (och tycker du det var en spoiler har du inte tänkt över titeln tillräckligt noga…).

Upptakten i Return of the Fly är faktiskt nästan lika smart som originalets. Vincent Price berättarröst informerar om att hans älskade Hélène aldrig riktigt återhämtade sig efter makens förvandling (”her mind shocked and unsteady”) och därför nu gått bort i förtid. Moderns bortgång ger Philippe anledning att kräva klara besked från sin farbror om faderns död och därmed får Prices François en chans att mer eller mindre återberätta hela första filmen.

Men om tittarna nu trodde att den historien skulle avskräcka den unge mannen trodde vi förstås fel (the shock!). Han blir istället säkrare än någonsin på att han måste upprepa sin fars experiment för att återupprätta hans vetenskapliga anseende. Philippes målmedvetna beslutsamhet och totala egoism i denna livsuppgift får naturligtvis vetenskapsskräck-varningsmätarna att slå i botten. Han tilltvingar sig likvida medel från sin motvillige farbror och ägnar allt för lite uppmärksamhet åt sin vackra flickvän Cécile.

Men här kilar historien tacksamt nog iväg i en lite annan riktning och förvandlas snarare till en kriminalthriller med viss krydda. Ingen fara på taket dock – självklart ståtar Return of the Fly så småningom med…ja, just en return of the fly.

Svart-vita och minimalistiska förtexter signalerar en tajtare budget för Return of the Fly men jag vet ärligt talat inte om jag rent produktionsmässigt kan se någon större skillnad mellan original och uppföljare. Det skulle då möjligen vara i fallet specialeffekter där The Fly ståtar med såväl makeup-folk som ansvariga för visuella specialeffekter medan Return of the Fly utrustats med en ynka makeup-artist. Och de där förmänskligade marsvinstassarna i uppföljaren ser förvisso rätt risiga ut.

Sedan fick också The Fly en viss mysighetsfaktor tack vare kontrasten mellan det eleganta Delambre-huset, källarkänslan i Andrés laboratorium och de sprakande färgerna som genererades i upplösningsprocessen. Return of the Fly är mer kliniskt teknisk i sin vetenskapliga uppsättning och jag funderar ganska mycket på varför man behållit de svärtade glasögonen från den första filmen. Då försvann ju försöksobjekten i ett bländande ljussken men här suddas de bara ut som genom ett trollslag.

Det är inte heller den enda konsekvensproblemtiken som finns jämfört med den första filmen. Där jobbades det ganska hårt med att visa hur Andrés flugiga sida tog över allt mer men här tycks hybriden med en gång vara styrd av ”the murderous brain of a fly”.

Visst var det lite oväntat att Return of the Fly inte blev en klassisk vetenskapsskräckis men samtidigt innebär det tyvärr att den heller inte blir vare sig särskilt spännande eller intressant. Jag noterar att Fox visade filmen som en double feature tillsammans med The Alligator People, vilket känns helt följdriktigt eftersom den filmen var inte heller någon direkt rysare. För en gångs skull vill jag påstå att Return of the Fly som uppföljare faktiskt vinner på att sättas i samband med sitt original eftersom dess främsta fördelar ligger i att notera hur den skiljer sig från The Fly.

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Kathy Reichs, Grave Secrets
Rodriguez & Hill, Locke & Key
Georges Simenon, Maigrets första fall

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser