You are currently browsing the tag archive for the ‘The Cat o’ Nine Tails’ tag.

alt titel: Deep Red, The Hatchet Murders

Musikläraren och jazzpinisten Marcus Daly skäller på sina medmusikanter. Stycket de tränar på utförs för perfekt, genomförandet ska vara trashigare. Vad som däremot inte är det minsta trashigt eller ofullständigt är Dario Argentos Profondo Rosso. Det skulle till ett halloween-tema för att jag äntligen skulle komma mig för att se detta portalverk inom giallo-genren.

Alltnog, när Marcus knallar hem om kvällen hör han först ett skrik och ser sedan sin granne Helga bli mördad i sin egen lägenhet. Förutom att vara Marcus granne är Helga också ett medium som under dagen haft en uppvisning. Hon har en telepatisk förmåga (publiken, säg hej till efterföljaren till Cat… och Four Flies…!) som låter henne uppfatta kvardröjande tankar i ett rum, ”like cobwebs”. Den här dagen har hon emellertid satt en sten, modell Indiana Jones, i rullning genom att identifiera någon i publiken som en pervers mördare. För att vara riktigt säker på att jaga upp vederbörande så mycket som möjligt skriker hon ut mot auditoriet ”You will kill again!”

Och ja, det gör förstås mördaren. Särskilt som hen (återigen anledning att notera detta ypperligt användbara ord när det gäller förövare i giallos!) hört Helga säga till sin vän Professor Giordani att hon vet vem mördaren är.

Tack vare sin inblandning får Marcus spendera ett par timmar på polisstationen och identifieras dessutom i en tidningsartikel som ett ögonvittne av journalisten Gianna Brezzi. Allt detta gör att han bestämmer sig för att själv försöka ta reda på vem mördaren är, om inte annat för att skydda sitt eget liv.

Lika bra att lägga korten på bordet med en gång – jag förstår mycket väl varför Profondo rosso ses som en klassiker, för detta är bra giallo-skit. Argento har lyft sig rejält i håret jämfört med sina djur-giallos, både vad gäller det visuella och historia.

Jag tyckte mig ju se ett förstadium till Argentos spännande kameraarbete i de tidigare filmerna men här är det som om han äntligen hittat hem på riktigt. Eller också är det bara att han förfinat sina grepp så att de nu kuggar i och kompletterar varandra ännu snyggare. Kärleken till extrema närbilder finns kvar, men når en ny nivå när de inte bara gäller mordoffer och mördarparafernilia utan också Helgas högst levande mun när hon i ren skräck inte ens kan svälja en klunk vatten.

Men inte ens i de här närbilderna är Argentos kamera helt statisk – den smyger och kryper och sveper över bordsskivor, notpapper och pianotangenter. Blickfånget på till synes triviala ting i märkliga vinklar, men framförda genom en hackig thrillerklippning skapar en del av Profondo Rossos alldeles särskilda stil.

Vad som också hunnit bli mer utvecklad är Argentos förmåga att förena de här (ofta klaustrofobiska) elementen med omfångsrika bilder där kameran befinner sig högt upp eller långt ifrån och som tillåter filmen att dra djupt efter andan. Även här finns både stillastående vinklar och rörelse; själv blev jag särskilt fångad av hur en långsam utzoomning följer hur en person rör sig bort från en annan samtidigt som de för en konversation om sanningens relativa natur.

Tillsammans med den visuella finessen får vi förstås också rejäla mängder grafiskt våld och brutala dödsscener. Allt är inte supersnyggt och motiveringen till att slå sönder tänder mot en spiselkrans eller försöka skålla ihjäl någon när det skulle ha räckt att sticka kniven i vederbörande är inte alltid tydlig. Samtidigt skulle jag säga att det blir ganska uppenbart att poängen primärt är en kontrasterande effekt och som sådan funkar den alldeles utmärkt.

Andra kontraster som blir oerhört effektiva är det intimt invaderande killer-o-vision-perspektivet tillsammans med regissörens förkärlek för stora fönster, vilka förvandlar det privata till obehaglig exhibitionism. Den djupt röda teatern där Helgas uppvisning äger rum (publiken, säg hej till Scanners!) ger en föraning om att det vi ser blott och bart är en föreställning. Hennes frivilliga medverkan i det fallet blir sedan till en högst ofrivillig sådan när hon, halvdöd och blodig, trycks upp mot sitt eget upplysta panoramafönster.

Såvitt jag kan förstå tycks det finnas två huvudsakliga varianter av Profondo rosso. En (director’s cut?) på ca 120 minuter och en bioversion på ca 100 minuter. Jag skulle vilja påstås att de extra 20 minutrarna har ett mervärde, både visuellt, relations- och historiemässigt. Eftersom jag såg den långa versionen med italiensk dialog och den korta med engelsk var det också intressant att notera skillnaderna i språk mellan den talade och översatta dialogen. I undertexterna säger exempelvis Helga att mördarens tankar är som ”a knife in my flesh” men det hon på ren engelska säger är ”prick of a thorn”.

Dags att göra halt innan detta blir allt för (”ännu mer” är kanske ett korrektare uttryck) långdraget. Och då har jag inte ens hunnit fram till vare sig förtexterna eller Argentos första lyckosamma samarbete med Goblin. Inte heller Marcus och Giannas jämställdhetsdiskussioner (med efterföljande armbrytning), Giannas skruttiga bil eller comic relief-poliserna. Är ditt livs mission att se enda giallo, skulle jag i nuläget starkt rekommendera att satsa på Profondo rosso. Det ska bli spännande att se om jag får anledning att revidera den åsikten allt eftersom temat lider.

Annonser

alt. titel: Den djävulska fällan, Fyra flugor på grå sammet, Four Flies on Grey Velvet, Four Patches of Grey Velvet

Fågeln och katten behövde inte vänta särskilt länge innan Dario Argento gav dem ett slags löst hängande trilogisällskap i form av 4 mosche di velluto grigio eller Four Flies on Grey Velvet, vilken torde vara filmens mer välkända titel utanför Italien.

Roberto är alla tonårsflickors dröm anno 1971 med sitt hårsvall, sin tajta tröja och sin rocktrummisstatus. Men Roberto är inte bara ordentligt gift med snygga Nina utan också en jagad snubbe. Först var han förföljd av en okänd man och när Roberto konfronterade denne uppstod handgemäng. Plötsligt satt det en stilett i magen på förföljaren och Roberto höll i handtaget. Som om det inte vore nog fanns en utpressare, utrustad med kamera, lämpligen till hands och som nu hotar Roberto både till livet samt att avslöja hans brott (lite oklart i vilken ordning).

Medan Roberto om natten drömmer mardrömmar om avrättningar tar han om dagarna hjälp av både goda vänner och en flamboyant privatdetektiv för att försöka lista ut vem det är som förföljer honom. En som redan kommit på det är hemhjälpen Amelia men när hon i sin tur försöker pressa utpressaren på pengar går hon ett gruvligt, men föga överraskande, öde till mötes.

Argento började högtflygande i The Bird with the Crystal Plumage för att släppa lite på svansföringen i The Cat o’Nine Tails. Jag ska väl inte påstå att när vi nu kommit fram till flugorna är vi nere i skiten och gräver, men visst utgör filmerna en successiv försämring, framförallt när det gäller berättandet. Mördarmotivet var förvisso rimligast i The Cat…, men i fallet Four Flies… är det skrattretande tunt. I värsta fall skulle man till och med kunna kalla det för påklistrat eller sökt. Inte minst med tanke på att historien helt opåkallat dessutom fullkomligt pressar in antydningar om sexuell ambivalens hos mördaren. Vi har till yttermera visso en rollfigur vars enda syfte är att tillhandahålla polisen en synnerligen tveksam ledtråd varpå hela upplösningen (och titeln) hänger. Ansträngt är bara förnamnet.

Särskilt som denna ledtråd bygger på optografi, alltså föreställningen att näthinnan fungerar som en fotografisk film och bevarar bilden av det sista offret såg. Det är väl ok att ha med som ett spännande inslag i historiska filmer (exempelvis Horror Express som kom året efter) men att trycka in det i en i övrigt hyfsat realistisk 70-talsfilm fungerar dåligt.

Jag noterade att det fanns ett hyfsat comic relief-element i The Cat… men sådan tur har vi inte här. Robertos beatnik-kompis God(frey) (Bud Spencer av alla skådisar), hans hängmattekompis Professor samt en olycksalig brevbärare har alla mer eller mindre farsartade eller tokroliga scener som bara blir tröttsamma. Den extravagante privatdetektiven påminner i sin tur alldeles för mycket om den stollige Johnny Henshaw-Jacobs, spelad av Stephen Stucker, i Airplane! (”Johnny, what can you make out of this? This? Why, I can make a hat or a brooch or a pterodactyl…”)

Helt förlorad är dock inte Four Flies… Argento har inte tappat det visuella och tidigt i filmen belönas tittaren med en helt fantastisk uppåtriktad gatuvinkel på Roberto som förföljer den okände mannen. Ganska länge tycker jag också att jag är med på den fragmentariska beskrivningen av Robertos situation, där mardrömmar blandas med ångest, paranoia och en distanserad vardag. Men till slut blir det för plottrigt, allt för många scener och planteringar som antingen inte tjänar något reellt syfte eller också allt för uppenbart endast finns till för att vi ska kunna komma till punkt. Det känns skönt att veta att jag har bättre Argento-filmer att se fram emot.

alt titel: De nio heta spåren, The Cat o’ Nine Tails

Man skulle kunna tro att dagens regissör (Dario Argento, vem annars?) i ett anfall av dåligt självförtroende döpte sin film efter ett välkänt straff- och tortyrinstrument men så illa är det nu inte.

Däremot är väl kanske titelns koppling till själva historien om möjligt ännu tunnare än i den tidigare The Bird… Inte heller har vi någon som helst bildlig koppling till vare sig piskor eller missbildade katter. Nej, vad det handlar om är en något krystad lista med nio olika ledtrådar våra huvudpersoner anser sig ha hittat i fallet med det mordinfesterade genetiska institutet som ligger tvärs över gatan från den blinde Franco Arno.

Men vi ska kanske ta det från början? Terzi-institutet bedriver, enligt egen utsago, häpnadsväckande och banbrytande forskning, bland annat kring personer som tack vare en XYY-kromosomuppsättning löper risk att vara ”abnormally aggressive”. Under Dr. Fulvio Terzi jobbar inte bara hans dotter Anna utan också fyra konkurrerande forskare: Dr. Braun, Dr. Casoni, Dr. Esson och Dr. Mombelli.

När en av institutets läkare till synes har tagit sitt eget liv genom att kasta sig framför ett tåg får journalisten Carlo Giordani ett tips från Franco Arno som gör att de bägge börjar nysta i den allt vidare spiralen av dödsfall. Ska de kunna hugga någon av de nio ledtrådarna i svansen och kommer de i så fall att upptäcka att det snarare är en bamsig tiger i andra änden?

En hel del i The Cat O’Nine Tails känns förstås igen från Argentos tidigare film. Polisen är som vanligt överraskande tillmötesgående vad gäller information om både brott och vittnen. Vi har återigen ett relativt vanligt Rom som skådeplats för berättelsen: järnvägsstationer, tidningsredaktioner och lägenheter. Även om förstås Carlo Giordani har mer av en swingin’ bachelor pad där han kan lägra Anna Terzi efter vad som utan tvekan är detta temas hittills mest obekväma sexscen. Inte ens handen som kramar en bit soffkudde ser ut att ha det särskilt skönt.

Och även om jag saknade de bildmässiga åkallandena av fåglar från The Bird… är det helt uppenbart att Argento vet hur han vill hantera en kamera. Åkningar och vinklar är både påhittiga och ambitiösa, även om själva upptakten var betydligt mer ordinär än i The Bird… Återigen slår fascinationen för vindlade trappuppgångar till medan skarpslipade knivar lyser med sin frånvaro. Den här mördaren är en garrott-typ, vilken mest som en eftertanke kommer sig för att karva lite i ett redan dött offer med vad som råkar finnas till hands. Och så närbilderna på kroppsdelar, förstås. Ibland kan det bli lite fånigt övertydligt (som när vittnet Bianca inte kan sluta fingra på sin berlock), ibland bara fånigt (som hur Anna Terzis slanka ben bara råkar hamna i bild varje gång hon lägger i en ny växel i Giordanis bil) men som helhet skapar de här närbilderna en rätt skön atmosfär.

Icke att förglömma sekunderna av ett mördaröga vilket oftast dyker upp i samband med att vi bjuds på generösa mängder killer-o-vision. Det är nästan så jag vill våga mig på att kalla det ett Hulk-ögonblick, eftersom vi snart åtminstone kan gissa oss till att mördaren är en av dessa abnormt aggressiva XYY-personer. Samtidigt gör inte The Cat… det helt uppenbart om mördaren alltid är lika aggressiv eller om han likt Bruce Banner bara ibland tappar kontrollen över sina inre demoner.

The Cat… känns faktiskt ganska lättsam, det är en hel del rema småprats-scener exempelvis mellan de utredande poliserna. Filmen innehåller också inslag av närmast comic relief, vilken överraskande nog fungerar riktigt bra. Särskilt i fallet med inbrottstjuven Gigi the Loser med hans minutiösa noggrannhet att inte vidröra något med händerna. Han spelas av en viss Ugo Fangareggi, vars underkäke får Bruce Campbells dito att framstå som direkt flyende. Extra ironiskt blir det faktum att Fangareggi ska ha arbetat som tandtekniker när han upptäcktes av filmbranschen eftersom hans garnityr närmast liknar ett fallfärdigt staket.

Jag hängde förvisso med Argento hela vägen men så här i backspegeln tycker jag nog att katt-filmen blev onödigt utdragen. Det blev lite för många personer som med dödsångest i blicken väser ”Jag vet vem som gjorde det och varför men jag kan inte berätta det nu”. Samtidigt går en del händelseutvecklingar antingen väldigt fort eller så hänger de inte ihop.

Inledningsvis får jag en känsla av att Argento försöker antyda att Franco Arno skulle ha några slags ESP-krafter eller möjligtvis bara den övernaturligt goda hörsel som alla blinda personer givetvis är utrustade med (Lex Daredevil, superhjältereferens #2!). Oavsett vilket, är det ett perspektiv som släpps helt när Carlo Giordani tar över huvudpersonshatten.

Nej, med två Argento-filmer innanför tema-bältet så här långt vinner nog fågeln över katten.

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Stieg Larsson, The Girl Who Kicked the Hornet’s Nest
Carl-Michael Edenborg, Alkemistens dotter
Ian McEwan, On Chesil Beach

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser