Gli orrori del castello di Norimberga (1972)

alt. titel: Baron Blood, Chamber of Tortures, The Blood Baron, The Thirst of Baron Blood, The Torture Chamber of Baron Blood

Säg namnet på en elak aristokrat som gillade att spetsa folk på pålar? 99,9% av världens befolkning skulle sannolikt säga Vlad Tepes, men inte Peter Kleist. Den unge amerikanen är nämligen besläktad i rakt nedstigande led till den österrikiske baronen Otto von Kleist som alltså hade ett liknande fritidsintresse.

Men Otto von Kleist hade fler strängar på sin tortyrlyra – han gillade också att bränna häxor. En av dessa var Elisabeth Hölle som dock kastade en förbannelse över den blodige baronen innan hon dog. Med hjälp av en besvärjelse kan baronen väckas till liv, men enbart i syfte att lida samma tortyr som han utsatte sina offer för. Den besvärjelsen har nu Peter lyckats snoka upp och tycker att det skulle kunna vara en kul grej att testa den. Peters släkting Karl varnar den unge mannen för att leka med det ockulta, men säg den förbannelsenyfikne som lyssnar på sådana råd?

Midnattsbesvärjelser visar sig också vara ett utmärkt raggningsknep eftersom Peter får sällskap av Karls student Eva, vilken arbetar med renoveringen av Otto von Kleists massiva schloss. Orden ”Kunik Sator Holmat!” besvaras av en illavarslande klockklang och hasande steg i korridoren…

Ok, här har Mario Bava definitivt lämnat samtidsgiallon med kärva storstadsgator och handskklädda mördare. Så mycket mer gotiskt än ett tyskt slott, stormar och en återuppstånden elaking i slängkappa kan det knappast bli.

För min del blev dock Bavas Baron Blood inte alls samma uppenbarelse som Blood and Black Lace. Jag saknar mycket av den visuella ambitionen och utan den blir det plågsamt uppenbart att själva historien inte är mycket att hurra för. Baronen mördar folk lite till höger och vänster, ibland finns det en anledning till att han ger sig på dem men lika ofta är offret en slumpartat drängfull bonde (vilken på allvar faktiskt skrålar ”Raj, raj, raj”).

Det finns också antydningar som inte leder någonvart och det är svårt att bestämma om det var meningen att de inte skulle göra det eller om de delar av filmen som skulle förklara dem hamnade på klipprumsgolvet. Flera gånger zoomar Bava in på ansiktet hos den lilla Gretchen på ett sätt som rimligtvis ska uppfattas som olycksbådande men i slutänden spelar den lilla flickan ingen större roll för utgången. På samma sätt lämnas den rullstolsburne Alfred Beckers eventuella hypnotiseringskrafter vind för våg.

Självklart är Baron Blood inte filmad rakt upp och ned med en statiskt dokumenterande kamera, men inzoomningar på flackande, alternativt stirrande, ögon, motljus (slottets omgivningar tycks vara utrustade med många och märkligt placerade ljuskällor) och träd i ofokus förlorar efter ett tag sin charm. Bava har också blivit lite väl förälskad i själva slottet – jag tappade snart räkningen på alla scener som börjar eller slutar med att vi får se dem genom ett spetsverk av ornamenterade metallöv eller besynnerligt formade fönster.

Sade jag att vi lämnat giallon? Nå, kanske inte helt ändå. Otto von Kleist är nämligen den typen av mördare som rör sig oändligt långsamt men som ändå alltid kommer ikapp sina offer. Han är särskilt sugen på att jaga den stackars Eva, en roll som bör ha låtit både Elke Sommers lungor och spiror arbeta för brödfödan. Hon gör nämligen inte så mycket mer än springer och skriker.

Den bakgrund som filmen bygger upp runt den djävulske Otto von Kleist är på det hela taget både mer suggestiv och läskig än själva filmen. Vår återuppståndne baron har naturligtvis kilovis med latex i fejjan men hans såriga uppenbarelse blir aldrig särskilt skrämmande eller atmosfärskapande. Hans mordmetoder känns improviserade och lite slarviga (i alla fall om man jämfört med gialloskurkarnas) med ett notabelt undantag: slottets källare rymmer givetvis en järnjungfru. Förövrigt ett tortyrinstrument som är mer modernt än man kanske kan tro och vars mest välkända exemplar ska komma från Nürnberg – kan vi här kanske få en ledtråd till filmens italienska titel?

På det hela taget är Baron Blood tyvärr en ganska trist historia. Det är nästan så jag önskar att den hade gått lite mer crazy bananas när det gäller kritiken av modern kommersialism. Inledningsvis håller nämligen en girig affärsman på att förvandla (förstöra, enligt Eva) Otto von Kleists slott till ett hotell och turistattraktion. Baronen ser dock till att utdela lite poetisk, om än långt ifrån subtil, rättvisa i skenet av en bulkig Coca-Cola automat.

Fun fact: I början av 1990-talet cirkulerade en historia om ett ryskt gruvschakt som ledde rakt ned i helvetet. Ryska seismologer hade lyckats spela in skriken från de stackars syndare som var fast där nere. Ett soundtrack som i själva verket kom från ingen mindre än Baron Blood.

Annonser