The House of Mirth (2000)

alt. titel: Glädjens hus

I fallet med The House of Mirth ser man tydligt faran med att intressera sig allt för mycket för förlagor. Första gången jag såg filmen tyckte jag mycket om den, inte minst Gillian Andersons porträttering av Lily Bart. New York-miljöerna från sent 1800-tal var kärleksfullt och noggrant återskapade och persongalleriet runt omkring henne fantasieggande.

Filmen gjorde att jag blev sugen på att läsa boken och den blev snabbt en favorit. När jag nu såg om filmen (med även Scorceses The Age of Innocence i ryggen) hade dess glans tyvärr falnat rätt betänkligt.