You are currently browsing the tag archive for the ‘Tenebrae’ tag.

Fortsättning på inlägget från tidigare idag…

***

De försonande dragen i den här soppan är förstås att de bästa gialli är både spännande och snygga. Ibland måste man kanske anstränga sig lite mer för att kunna tänka bort den genusmässiga biten men men att det då ändå kan kännas som om det är mödan värt. Rent visuellt vill jag påstå att jag i den här tema-omgången inte sett något snyggare än filmerna som kommer från Mario Bava eller Dario Argento. Ett hedersomnämnande till Luigi Cozzis The Killer Must Kill Again är dock på sin plats i det avseendet.

Stämningsmässigt lyckades däremot Massimo Dallamano också bra med What Have You Done to Solange?, liksom Pupi Avati med The House with Laughing Windows. Duccio Tessaris The Bloodstained Butterfly gjorde mig glatt överraskad eftersom den inte motsvarade min stereotypa bild av vad en giallo ska innebära. Ska man dra alla gialli över en kam torde deras största nackdel (förutom genusbiten) vara att händelseutvecklingen inte sällan är rörig och full med lösa trådar samt att det ibland kan bli ganska långdraget.

Men stopp och belägg! Temat innehåller ju faktiskt mer än ”bara” gialli. När jag passade på att se ett par av de tidigaste filmerna fick jag ju också ett par riktigt trevliga och klassiskt gotiska skräckfilmer på köpet. Den bästa i den gruppen är utan tvekan I Vampri, med en härligt invecklad historia, ett slott fullt med lönngångar och så grymt snygg att det bara är att kapitulera på direkten.

De senare och mer renodlade skräck- eller splatterfilmerna ger inte tillnärmelsevis lika god utdelning. Jag måste erkänna att jag verkligen hade förväntat mig mer från video nasty-regissören Joe D’Amato i och med att både Antropophagus och Rosso sangue var direkt tråkiga. Eftersom jag visste att jag gillade StageFright hade jag också hoppats mer på Michele Soavis La chiesa och La setta. Och så lägger vi de grisiga The House on the Edge of the Park och The New York Ripper samt ett par undermåliga Umberto Lenzi-filmer till det… Ett tecken så gott som något på detta förhållande är väl att mina egna medelbetyg för 60- och 70-talsfilmerna (16 st) ligger på 3,1 medan 80-talsfilmerna (11 st) inhöstar blygsamma 1,8 (IMDb-medelbetyget är mer generöst: 6,9 respektive 6,2). De fåtaliga 90-talsfilmerna renderar ett ännu sämre medel för min del: 1,4.

Så ska jag komma med någon slags rekommendation skulle det väl vara att i alla fall börja med de tidiga gotiska filmerna samt 60- och 70-talens gialli. Börjar man sedan vara trött på livet finns ju alltid La terza madre eller The Strange Color of Your Body’s Tears.

Tack alla som hängt med under mina italienska utflykter, jag hoppas att det varit lika roligt att läsa om äventyren som jag ändå hade med att upptäcka dem. Jag känner mig inte på långa vägar färdig med särskilt giallon men just nu känns det suget att vända blicken mot andra horisonter. Nästa års Halloween-tema, kanske? Jag lämnar er för i år med en lista på de filmer som jag gett minst 3,5/5 i betyg och som jag därmed absolut kan rekommendera.

Jag har själv inte trålat nätet särskilt mycket den här gången efter giallo-kunskap men fann i alla fall en hel del matnyttigt på sidorna GialloScore och The Giallo  Files.

I vampiri (1957)

Black Sunday (1960)

Blood and Black Lace (1964)

The Bird With the Crystal Plumage (1970)

What Have You Done to Solange? (1972)

Profondo rosso (1975)

The House with Laughing Windows (1976)

Suspiria (1977)

Tenebrae (1982)

Opera (1987)

StageFright (1987)

Annonser

För att inte pina mina trogna läsare allt för mycket delas detta avslutande inlägg upp i två delar. Men ni behöver inte vänta särskilt länge på del 2, den trillar in senare under dagen.

***

Så, en italiensk lite dryg månad är till ända. Som vanligt avslutar Halloween-temat inte riktigt så starkt som jag skulle önska men The Strange Color of Your Body’s Tears blev ändå en tydligare summering än vad som vanligtvis är fallet.

Nu såg jag ju också filmer som bör kunna finna hemvist i fler genrer än den klassiska giallon (Gotik! Slasher! Gore!) men visst fick vi vår beskärda del av svarta handskar, glimmande och vassa mordvapen, trapphus en masse, whiskey-pimplande, vittnen som kommit på avgörande detaljer men ska berätta om dem “sedan”, anonyma mördare vars identitet avslöjas först mot slutet, killer-o-vision (vilken förstås hjälper till att hålla spänningen på topp men mördaren anonym) samt en hel skrälldus misstänkta och varjehanda villospår.

Handgripliga polisinsatser sparade italienarna generellt till genren som kallas ”Poliziotteschi” och man märker snart att polisen inte har mycket att komma med i giallon. I bästa fall pular de på men arbetet leder sällan till att mördaren avslöjas eller infångas. Inte sällan framstår de dock som mer eller mindre inkompetenta. Särskilt eftersom de alltid mer än gärna involverar den vanligtvis civile protagonisten som inledningsvis ofta till och med varit misstänkt för brottet som ska utredas. Undantaget bland temats filmer i det här avseendet skulle möjligen vara Duccio Tessaris The Bloodstained Butterfly som gränsade till både rättegångs- och kriminaltekniskt drama.

Och när vi ändå är inne på ämnet protagonister – jag fäster mig vid hur ofta de har någon form av konstnärligt yrke. Det finns ingen hejd på mängden författare (The Bird…, Tenebrae), målare (The House with Laughing Windows), dansare (Suspiria), sångerskor (Opera) och musiker (Four Flies…, Profondo rosso) som under mer eller mindre olyckliga omständigheter blir indragna i mordhärvorna. Kanske är det så enkelt som att manusförfattarna tänker sig att konstnärer inte har några problem att ägna dagarna åt något annat? Som att leta efter ledtrådar i mordgåtor. Inte sällan blir de dessutom inslängda i ett för dem helt nytt sammanhang eller miljö och befinner sig därmed alltid lite utanför verkligheten.

Skillnaden mellan manliga och kvinnliga protagonister är generellt att kvinnliga protagonister också ofta är offer medan manliga protagonister som sagt gärna tar på sig en detektiv-roll för att lösa mysteriet. Ett intressant undantag att dyka djupare ned i när det gäller det här perspektivet skulle möjligen vara Four Flies…

En sak som jag inte hade väntat mig var hur tydligt det blev att 80-talets slashers hade mycket att tacka 70-talets giallos för. Redan i Mario Bavas Blood and Black Lace finns en maskförsedd våldsman där det inte krävs särskilt mycket fantasi för att se linjerna fram till Michael Myers. I Torso hade vi till och med en slags final girl. Motiv eller bevekelsegrunder som kan spåras tillbaka i historien finns det gott om (What Have You Done to Solange?). Detsamma gäller förstås genusmässigt eller sexuellt ambivalenta förövare.

I det avseendet hade jag inte heller förväntat mig var hur pass tröttsamt det blev efter ett tag att behöva förhålla mig till en minst sagt unken syn på inte bara kvinnor, utan hela spelfältet som är relationer mellan könen. Visst är jag van vid att man kan reagera på både det ena och det andra i filmer från 70- och 80-talen men här blev det så massivt på något sätt.

I årets Halloween-tema är det helt uppenbart att de enda relationer som kan existera mellan kvinnor och män är att bli påsatt eller sätta på, alternativt att dödas eller döda. Gränsen mellan sex och död (gärna en våldsam sådan) har sällan varit finare. Sex kan i en grisblink bli ett vapen och därmed något att frukta. Finns det ingen omedelbart uppenbart förklaring till varför en kvinna dödats (ögonvittne, arvstvist) kan man mer eller mindre utgå från att hon dödats på grund av sitt kön (oavsett om mördaren visar sig vara en man eller en kvinna). Detta är naturligtvis ett perspektiv som betonas av att offren ofta antingen mördas i bara mässingen eller blir avklädda av mördaren (The New York Ripper).

Jag kan inte påminna mig att män i någon av temats filmer dödats just på grund av sin manlighet. Kvinnokönet ska däremot inte sällan straffas för att hon antingen är syndig eller inte är syndig nog (det vill säga tackar nej till sex eller på annat sätt hindrar eller försvårar mördarens egen sexualitet). Reglerna för sex är oftast också solklara: män vill medan kvinnor gärna ska hålla emot lite för att sedan ge med sig (The Killer Must Kill Again). I vilken utsträckning det resulterande samlaget genomförs med fullt samtycke är mindre viktigt (The Bloodstained Butterfly). Detsamma gäller ålders- eller maktförhållanden; att män (särskilt de som är utrustade med gnatiga fruar) söker sig till mer lätthanterliga och yngre jaktmarker ses som en fullt naturlig utveckling.

Det utmattande i den här övermåttan av föråldrade genusperspektiv var inte minst att det blev väldigt tydligt vilken den tänkta publiken för de här filmerna var. Till min blu-ray-utgåva av Blood and Black Lace följde det dessutom med en timslång dokumentär – Psycho Analysis – med bland andra Dario Argento och Lamberto Bava. Vid något tillfälle kommenterade en av de intervjuade att det inte alls behöver tolkas misogynt att majoriteten av gialli-offren är kvinnliga eftersom alla ju är överens om att det är väldigt mycket trevligare att titta på vackra kvinnor. Så om inte förr blev det just DÄR väldigt tydligt att någon som jag inte ens figurerade i dessa mäns tankevärld som potentiell publik till de här filmerna.

Fortsättning följer senare idag…

alt. titel: Terror at the Opera

Samma år som Michele Soavi släppte sin Deliria kom hans samarbetspartner Dario Argento med Opera, en film som i vissa avseenden är Delirias äldre och avsevärt mer extravagant påkostade syskon.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Bloody Bird, Sound Stage Massacre, Stage Fright, StageFright, StageFright: Aquarius

Ingen kan säga annat än att regissören Peter vet att fånga tillfället i flykten. Vad göra när en mordisk mentalpatient flytt och av allt att döma redan tagit en av pjäsens kostymörer av daga med en hacka? Jomen självklart ser Peter till att ändra lite i manus så att historiens fiktive seriemördare helt plötsligt är en mordisk mentalpatient. Dessutom låsa in ett urval skådespelare på teatern för lite intensivrepetition och muta bort deras eventuellt moraliska tveksamheter (alla vet ju att skådespelare är kyrkråttsfattiga). Synd bara att mördaren hunnit smita in innan dess och hans andra offer blir den person som fått i uppdrag att gömma nycklarna.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Tahereh Mafi, Unravel Me
Ian McEwan, Nutshell

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser