Strangers on a Train – Rörliga bilder och tryckta ord

Känslan av att ha dragit lite av en Patricia Highsmith-nitlott när det gällde The Prize of Salt (Carol) och Strangers on a Train gjorde att jag blev sugen på att återgå till en mer pålitlig produkt från författaren. Eller skulle det visa sig att jag mindes historien om den bedrägligt hamnskiftande Tom Ripley i ett allt för rosenrött skimmer?

Men så var lyckligtvis inte fallet, det dröjer inte länge innan jag är helt indragen i Toms värld. För det är ”the world according to Tom” som vi läsare får ta del av och det står snart klart att det är en ganska opålitlig berättare vi har att göra med. Eller kanske inte direkt opålitlig för läsaren, men däremot för sin omvärld. Den Tom vi får möta är nämligen en ganska annorlunda varelse jämfört med den Tom som visas upp inför omvärlden.

”Vår” Tom är nästan sjukligt mån om att passa in och, vad vi förstår, lyckas tyvärr inte alltid göra det på ett sömlöst sätt. Här känns det som han påminner om andra Highsmith-personer – de där som man tycker lite synd om men samtidigt inte kan låta bli att irritera sig på eftersom de är så uppenbart osjälvständiga och klängiga.

Så det är klart att när Tom lyckas bli inbjuden i gemenskapsvärmen som skapas runt den snuskigt rike arvingen Dickie Greenleaf är det som om Sankte Per ställt upp Pärleporten på vid gavel. Men vi som står vid sidan av inser ju snabbt att sådana ojämlika förhållanden bara kan sluta på ett sätt. Och det är frågan om Tom Ripley vare sig kan eller vill acceptera det.

Ungefär lika snabbt som jag står huvudstupa ned i ett flärdfullt rikis-50-tal i bokform blir jag också sugen på att se om filmen från det superstabila 90-talet med en superstabil 90-tals-cast: Matt Damon som Tom, Jude Law som Dickie och Gwyneth Paltrow som Marge Sherwood. Och jag har tur igen! För Anthony Minghellas film står sig minst lika bra som Highsmiths bok.

Vad jag däremot inte mindes var hur grymt snygg filmen är, ett visuellt element som jag inte riktigt uppfattade i boken. Highsmith lägger inte lika stor vikt vid sina naturbeskrivningar som ausssie-fotografen George Seale gör, när vi kommer till glittrande medelhav och smördrypande italiensk kvällssol. Både författaren och fotografen är däremot lika fascinerade av alla de luxuösa ting som följer med en rikis-livsstil, vare sig det handlar om parfym, kläder eller smyckeskrin.

Rollfigurerna i detta spel är fascinerande i såväl bok som film. Både så att säga i sig själva men också i hur Minghellas manus valt att förändra dem (och i viss mån historien) runtomkring dem. Exempelvis är Minghellas Tom mer av en underdog redan från början medan Highsmith inte hymlar med att hennes Tom bedrar folk för fulla muggar redan innan han träffar Dickies far som ber Tom att hämta hem sonen från Italien.

Filmens Dickie är mer av ett rövhål medan Marge är betydligt mer sympatisk, inte minst gentemot Tom. Däremot är jag inte säker på om förändringen av relationen mellan Dickie och Marge (från bokens typ KK till filmens stadiga par) egentligen påverkar deras respektive relationer till Tom. Jo, kanske ändå… För när bokens Marge inte kilar stadigt med Dickie ligger det närmare till hands att vara sotis på Tom och exempelvis insinuera att han är intresserad av Dickie som något mer än en vän.

Jomenvisst känner vi också igen Highsmiths tendens att blanda in en smula homoerotik i sina tajta vänskapsförhållanden. Inte alltid lika uttalat som i The Prize of Salt men icke desto mindre vänskapsförhållanden som ofta tangerar gränsen där vänskap börjar övergå i något annat. Samt att den tangeringen inte nödvändigtvis är ömsesidig.

Jag vill minnas att jag såg filmen innan jag läste boken vilket säkert kan påverka det faktum att jag fortfarande också tycker att alla tolkningar är mästerliga och synnerligen välfunna för de olika rollernas personligheter. Damon är en trovärdig underdog som gömmer ett våldsamt och överilat drag i all den där underdånigheten gentemot Laws lätta arrogans och ständiga självberättigande. Paltrow utstrålar i sin tur genuin charm och mjukhet som gör att man i någon mån köper att hon accepterar att bli behandlad som hon blir av Law. Till sist måste också nämnas gamle Philip Seymour Hoffman som gör en fullkomligt vedervärdig Freddie Miles med den äran. I det sällskapet blir Cate Blanchett faktiskt lättglömd och det vill inte säga lite (hon skulle dock se till att fixa den detaljen i Carol).

En intressant skillnad mellan bok och film är hur de väljer att lämna sin huvudperson. Minghella straffar sin Tom hårt och skoningslöst men lämnar i det sin publik fri att faktiskt känna lite sympati för honom. Medan Highsmith straffar med ett betydligt mer lömskt vapen – den allestädes närvarande paranoian.

Om det inte redan framgått är både bok och film högst rekommendabla och jag skulle verkligen vilja framhålla vinsten av att ta del av dem (nästan) simultant. De ger varandra ett rejält mervärde. Och varför inte slänga in den franska filmen Plein soleil från 1960 med en ungdomligt vacker Alain Delon i en av sina första större roller också när ni ändå är på gång?

The Talented Mr. Ripley (1955)