You are currently browsing the tag archive for the ‘Språkgodis’ tag.

Doktor GlasVad är det som gör att doktor Tycho Gabriel Glas avskyr stackars pastor Gregorius så? Han verkar inte ens själv veta, uppenbart är bara att han, som inte har någon större kärlek till övers för övriga mänskligheten, har fattat en särskild motvilja för just denne Gregorius.

Det kan därför verka ödesbestämt att det är just till doktor Glas som pastorns betydligt yngre hustru Helga en dag kommer för att be om hjälp. Hon har ”fått en så förfärlig avsky” för sin äkta make och alldeles särskilt när det gäller de äktenskapliga plikterna. Helt oskyldig är nu fru Gregorius inte själv – avskyn kommer sig av att hon fått känna på en betydligt yngre och mer viril kropp i form av den sköne Klas Recke.

Läs hela inlägget här »

Therese RaquinDen lilla gränden vid Pont Neuf är ett miserabelt parisiskt råtthörn – mörk och fuktig. Här ligger små och generellt miserabla butiker med skitiga skyltfönster som innehåller dammiga och ålderstigna varor som få längre ens är intresserade av att köpa. Dagsljuset når sällan ned till gatunivån, gasljus kastar flackande skuggor och får hela passagen att likna ett ”mördarnäste”.

Hade det här varit en anglosaxisk historia hade någon av de vämjeliga små butikerna mycket väl kunna inhysa en ljuv och älsklig varelse som med mod och flit sjungande går genom svårigheter mot alla odds och samtidigt håller ett rent och snyggt hem mitt i misären. Men nu snackar vi fransk naturalism och Émile Zola och i miserabla miljöer finns bara miserabla människor.

Läs hela inlägget här »

Special TopicsJag tror ni vet hur det känns. Man sätter sig ned vid matbordet, full av entusiasm och tillförsikt inför måltiden. Det bjuds på något som är obekant men som man ser fram emot att pröva. De första tuggorna slinker ned lätt och elegant, både magen och smaklökarna gillar det de får. Men anrättningen är mäktig och efter ett tag börjar man bli lite mätt. Då är tallriken fortfarande mer än halvfull och tuggorna växer obönhörligt i munnen när ätandet börjar anta mer av en kamp.

Läs hela inlägget här »

IntimusArne Dahl är enligt mitt förmenande en av Sveriges bästa deckarförfattare och hans serie om A-gruppen mäter sig gott mot mästerverk som Romanen om ett brott. Nu var jag allt lite nyfiken på att se om författaren bakom pseudonymen, Jan Arnald, skulle kunna åstadkomma något liknande utanför genren.

Ferry och Mirra träffades för tjugo år sedan på Australiens sydöstkust, Ninety Mile Beach. Ett allt för kort möte men som ändå påverkade dem tillräckligt mycket för att lova varandra att de skulle träffas där igen om…just det, tjugo år.

Läs hela inlägget här »

På förekommen anledning efter det att After Earth gjorde klart att Moby Dick fortfarande håller som finkultursreferens. Men hur är egentligen boken att traggla sig igenom? Läs det här inlägget och du kanske inte behöver läsa boken överhuvudtaget?

***

Moby Dick1Inledningsfrasen “There once was a man from Nantucket…” torde vara nästan lika känd som “Call me Ishmael” och skulle faktiskt dessutom nästan kunna vara inledningen till Moby Dick.

Men Ishmael är inte från Nantucket, han kommer bara dit för att mönstra på ombord på ett valfångstfartyg. Lite nu och då känner denne skollärare (det enda yrke vi får veta att han har, förutom sjöman) att han inte är riktigt kompis med världen och får en obönhörlig lust att gå ut på gatan och ”methodically knocking people’s hats off”. Hans lösning på problemet är att gå till sjöss och den här gången vill han alltså pröva på valfångst.

Läs hela inlägget här »

UtrensningAliide Truu väcks av en fluga. En stor, äcklig spyfluga som surrar runt och bara väntar på att få sätta sina snaskiga tassar på den gamla damens mat. Att få lägga sina ägg i den lilla korvbiten. Men Aliide gör sig ingen brådska, flugan ska nog vad det lider få sitt bara hon kan hålla den borta från köket.

Men flugan blir bortglömd när Aliide tittar ut genom fönstret och ser byltet av en ung flicka i sin trädgård. Vem är det? Är det säkert att gå ut och ta hand om henne eller är hon ett lockbete, ämnad att få Aliide ur huset? Till slut tar den äldre kvinnan mod till sig och tar med flickan in i huset, men på ett behörigt känslomässigt avstånd. Man vet ju aldrig.

Läs hela inlägget här »

Filmspanartemat ”På väg” visade sig vara extremt vittförgrenat. The Road kunde återfinnas på Henkes lista hos Fripps filmrevyer.

***

The RoadVad bättre sätt att spendera en fullkomligt underbar och ledig tidig sommarförmiddag än i sällskap med Cormac McCarthy och en rejäl dos bottenlöst dystopisk post-apokalyps i form av The Road? Bekantskapen med McCormac i och med No Country for Old Men gav mersmak och eftersom detta är en film- och bokblogg kändes valet av The Road (bok och filmatisering) helt naturlig. Alternativet hade kunnat vara hans All the Pretty Horses men den filmatiseringen försvann ju mer än lovligt snabbt från repertoaren och det brukar vara en antydan om dess kvalitet.

Läs hela inlägget här »

UnderdogI den plötsligt allestädes närvarande fattigdomsdiskussionen känns det extra aktuellt att ha läst Torbjörn Flygts Underdog och Kristian Lundbergs Yarden back to back. Begreppet ”fattigdom” sätter ett ytterligare perspektiv på två skildringar som annars karakteriserats som klassberättelser.

Underdog är i backspegelns klara ljus synnerligen medveten om sin klasstillhörighet. Boendes i lägenhet med en strumpfabriksförslitningsskadad mamma sitter arbetarstämpeln som en ovanligt väl passande handske på den hand som är Johan Kraft under sin  malmöitiska uppväxt. Både lärare och mer bemedlade kompisar ser till att han inte förhäver sig. Läs hela inlägget här »

När Filmitch ber så snällt om en recension får Filmitch en recension. Även om det kanske tar lite tid.

***

Trots att det är svårt att motstå frestelsen att kunna försjunka i en riktigt bra bok som räcker i en hel evighet slås jag samtidigt alltid av hur smidiga noveller är när jag väl läser dem. Ja, inte bara smidiga förresten, utan ofta väl så genomarbetade som en roman. På grund av formatet ofta också med naturnödvändighet tajtare och mer ekonomiska i sitt berättande.

Om man inte läser en massa litteraturtidskrifter kommer ju noveller vanligtvis i en av två olika former: antologin eller samlingen. Bägge typerna kan innehålla både högt och lågt men lägstanivån är kanske inte riktigt lika låg när det är en och samma författare som står för alla bokens delar.

Läs hela inlägget här »

Edith Wharton var född rakt in i sina romaner. Den fashionabla New York-miljö hon beskriver i The Age of Innocence (AoI) och The House of Mirth (HoM) var hennes sedan barnsben. Hennes far, George Frederic Jones, sägs ha varit mannen som gav upphov till uttrycket “keeping up with the Jones” (ung. att vilja ha allt grannarna har). Vad gäller miljön i Ethan Frome (EF) spenderade hon som sig bör flera somrar i Massachusetts.

Hon gifte sig förhållandevis tidigt (1885, 23 år gammal) med en likaledes välfödd äldre man som snart började lida av återkommande depressioner. Men till skillnad från framförallt Lily Bart och i viss mån Ellen Olenska lyckades Wharton skapa sig en egen nisch utanför ett vad som tycks ha varit ett kvävande äktenskap genom sitt författande.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Mystic River
Ebervall & Samuelson, Domardansen
Dean R. Koontz, Winter Moon

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg