The Age of Innocence (1993)

alt. titel: Oskuldens tid

När den kom kunde The Age of Innocence möjligen kännas som en lite annorlunda film från Martin Scorcese. Men om man tittar på hans regissörsproduktion hittills ser man att där finns ganska många så kallade period pieces, filmer där återskapandet av en viss miljö, av en viss tidsanda, inte bara utgör en bakgrund utan blir en del av den historia som berättas. Det är bara det att Scorceses tidsperioder ofta legat något närmare vår egen än Edith Whartons 1870-tal (GoodFellas, The Aviator, Casino, Shutter Island).

Fortsätt läsa ”The Age of Innocence (1993)”

The Age of Innocence (1920)

”I didn’t think the Mingotts would have tried it on”. Så avslutas ett av de absolut bästa första kapitel jag någonsin läst. I The Age of Innocence får vi genom Edith Whartons lika träffsäkra som bitska öga stifta bekantskap med Newland Archer, en välbärgad ung man som tillhör en av New Yorks mest respekterade familjer och i 1870-talets New York är det ingen liten sak. Han anländer till operan en januarikväll när sopranen Christina Nilsson framför Faust i ett litet moln av förnöjsamhet. Han har precis förlovat sig med den högst respektabla May Welland och är lika stolt över sitt manliga initiativtagande som han är ömsint vördnadsfull inför sin unga fästmös ”abysmal purity”.

Fortsätt läsa ”The Age of Innocence (1920)”

Vanity Fair (1847-48)

”Becky ertappad av maken?”

”Jag lämnade allt för Becky, säger Rawdon”

”George: Min far förlät mig aldrig”

Om inget annat visar William Makepeace Thackeray med all önskvärd tydlighet i Vanity Fair att vad gäller skvaller och sociala skandaler är inget nytt under solen. Undertiteln till Vanity Fair, A Novel Without a Hero, får anses som synnerligen välfunnen. På fåfängans marknad finns definitivt inga hjältar, alla har sina större eller mindre brister och de hjältemodiga dåd som mot all förmodan utförs gör det ofta mer av en slump än fullt medvetet.

Fortsätt läsa ”Vanity Fair (1847-48)”