You are currently browsing the tag archive for the ‘Societet’ tag.

alt. titel: Pappa Goriot, Father Goriot

I madame Vauquers nedslitna pensionat, beläget i ett av Paris knapphändigt luxuösa kvarter, har en brokig skara människor sin hemvist. Vissa håller boendet enbart för det första steget på den sociala stegen, som juridikstudenten Eugène de Rastignac, vilken kommer från en anrik men utblottad familj på den franska landsbygden. Andra har rutschat in från betydligt högre höjder, som Jean-Joachim Goriot, en tidigare synnerligen förmögen pastatillverkare men som nu av allt att döma är fullkomligt luspank.

Han utgör till och med en så löjlig uppenbarelse att de andra pensionatsgästerna gör narr av honom. Särskilt löjeväckande är det faktum att han slösade bort hela förmögenheten på sina två bortskämda döttrar som sedan inte ville veta av honom när de kommit upp sig här i världen.

Rastignac, vars livsmål är att skrapa ihop en stor förmögenhet, förstår till slut att han aldrig kommer att lyckas med det på egen hand. Han måste få in en fot i de fina Parissalongerna där man dansar, dricker champagne och spelar om stora summor pengar. En av hans ciceroner under denna färd blir så småningom en av Goriots döttrar Delphine, med vilken han dessutom påbörjar en affär.

Ännu en klassisk bok att stryka från den där pliktskyldiga listan som inte alls är lika lustfylld som den vanliga AttLäsa-listan. Någon större erfarenhet av fransk litteratur kan jag ju knappast påstå mig ha. Men i den mån de går att jämföra kan jag nu konstatera att jag tycker betydligt bättre om Émile Zola än Honoré de Balzac. Eller ja, det kanske skulle vara rättvisare att uttrycka det som att jag tycker betydligt bättre om Thérèse Raquin än Le Père Goriot.

I den tvekampen spelar det i och för sig säkert en viss roll att jag lyssnade på Le Père Goriot och att det dessutom var en ganska oinspirerad inläsning. Jag hade nämligen oerhört svårt att hålla fokus på själva berättelsen. För att vara helt uppriktig blev jag faktiskt tvungen att lyssna på eländet två gånger för att få någorlunda rätsida på vem som var vem och som gjorde vad när.

Mitt intryck är dock att Balzac har en stil som gör att han allt som oftast drar iväg från själva händelseutvecklingen i långa och detaljrika miljöskildringar eller dialoger, vilka kan ha betydelse för handlingen, men inte alltid. En stil som med andra ord gör det till något av en utmaning att behålla det där fokuset. Till saken hör förstås att jag heller aldrig lyckades bli särdeles engagerad i bokens huvudperson Rastignac och hans försök att klänga sig uppåt i den sociala hierarkin.

För vad det är värt tror jag att jag trots detta lyckades få någorlunda grepp om romanens två bärande teman och jag har redan nämnt dem. Dels har vi strävan efter lycka och framgång i form av social status och monetär välgång. Här upplever jag att Balzac relativt entydigt hävdar att det är en farlig chimär. Ingen av romanens välbärgade personer är det minsta lyckligare på grund av det, snarare tvärtom. Dessutom framförs med emfas åsikten att Paris-societén är ena tjuv- och rackarspelare, minst lika goda kålsupare och skurkar som de stackare, vilka döms till fånggalärerna. Alla lever de emellertid i ett samhälle som straffar den förre när han stjäl en limpa men hyllar den tidigare när han stjäl en miljon.

Dels har vi Goriots försmådda, hopplösa och fullkomligt missriktade faderskärlek till de otacksamma Delphine och Anstasie. Det är inte utan att man påminns om Shakespeares King Lear vid läsningen och Balzac ska tydligen också ha blivit anklagad för plagiering i det avseendet.

Nå, om inte annat vet jag nu varför ”Rastignac” blivit ett begrepp som betyder ”begåvad ung man som till (nästan) varje pris föresatt sig att lyckas”. I övrigt tror jag att jag lämnar den gode Blazac därhän.

Vi gör en liten paus i filmlistandet för en filmspanaraktivitet.

***

Det sägs att skönhet ligger i betraktarens öga. När betraktaren heter Bill Cunningham tycks möjligheterna till skönhetskickar vara närmast obegränsade. Den 83-årige modefotografen har skapat sig en ointaglig position inom sin värld genom att inte bara plåta utmärglade modeller som draperats i haute coture, utan verkliga människor, kända likväl som okända. Läs hela inlägget här »

Philip Pirrip, kallad Pip, är lärling hos sin systers man, smeden Joe. En dag kommer den generöst rundlagde advokaten Jaggers och informerar Joe och Pip om att den unge mannen har en okänd välgörare. Pip har helt enkelt plötsligt fått lysande framtidsutsikter, ”Great Expectations”, och ska omgående transporteras till London för att ta igen all den uppfostran och lärdom som krävs av en förmögen gentleman. Läs hela inlägget här »

Philip Pirrip, smeknamnad Pip av honom själv, lever knappast något drömliv under sin systers hårdhänta styre. Men det är inte förrän han träffar den lika vackra som högmodiga Estella som han inser att nariga händer och grova skor är något man ska skämmas för. De framtidsutsikter han innan mötet med den förtrollande flickan ändå varit rätt nöjd med, att gå lärling hos sin systers smedman, förvandlas med ens till aska i munnen. Hur ska han någonsin kunna bli värdig Estellas kärlek och aktning? Läs hela inlägget här »

Det tidigare så pretentionslösa paret Boffin, Nikodemus och Henrietta, finner sig plötsligt mycket förmögna och vet inte riktigt vad de ska göra av alla sina pengar. Extra knepigt känns det eftersom de ärvt alltihop från Mr. Boffins tidigare arbetsgivare, John Harmon, utifrån ett rätt skumt formulerat testamente. Läs hela inlägget här »

När Undine Spragg gifter sig med Ralph Marvell är hon övertygad om att hon aldrig kommer att behöva önska något mer av livet. Ja, förutom att kunna fortsätta att köpa extravaganta klänningar, åka till Europa när ”alla andra” gör det och närvara i alla de rätta kretsarna förstås. Men nu är Undine en gång så funtad att hon ständigt längtar, nej, hungrar, efter de sociala bakverk som står bakom New York-konditoriets glasdisk.

Läs hela inlägget här »

Edith Wharton var född rakt in i sina romaner. Den fashionabla New York-miljö hon beskriver i The Age of Innocence (AoI) och The House of Mirth (HoM) var hennes sedan barnsben. Hennes far, George Frederic Jones, sägs ha varit mannen som gav upphov till uttrycket “keeping up with the Jones” (ung. att vilja ha allt grannarna har). Vad gäller miljön i Ethan Frome (EF) spenderade hon som sig bör flera somrar i Massachusetts.

Hon gifte sig förhållandevis tidigt (1885, 23 år gammal) med en likaledes välfödd äldre man som snart började lida av återkommande depressioner. Men till skillnad från framförallt Lily Bart och i viss mån Ellen Olenska lyckades Wharton skapa sig en egen nisch utanför ett vad som tycks ha varit ett kvävande äktenskap genom sitt författande.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Glädjens hus

I fallet med The House of Mirth ser man tydligt faran med att intressera sig allt för mycket för förlagor. Första gången jag såg filmen tyckte jag mycket om den, inte minst Gillian Andersons porträttering av Lily Bart. New York-miljöerna från sent 1800-tal var kärleksfullt och noggrant återskapade och persongalleriet runt omkring henne fantasieggande.

Filmen gjorde att jag blev sugen på att läsa boken och den blev snabbt en favorit. När jag nu såg om filmen (med även Scorceses The Age of Innocence i ryggen) hade dess glans tyvärr falnat rätt betänkligt.

Läs hela inlägget här »

Tiden håller på att rinna ut för Lily Bart. Redan 29 år och ingen rik man på kroken ännu. Den socitetskrets som hon alltid rört sig så hemtamt i börjar tröttna på henne och det vill sig liksom aldrig riktigt. Hon reser sig galant efter varje nederlag men inser först när det är för sent att hon varje gång återfått fotfästet aningen längre ned på den sociala stegen än där hon befann sig bara ett litet tag innan.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Oskuldens tid

När den kom kunde The Age of Innocence möjligen kännas som en lite annorlunda film från Martin Scorcese. Men om man tittar på hans regissörsproduktion hittills ser man att där finns ganska många så kallade period pieces, filmer där återskapandet av en viss miljö, av en viss tidsanda, inte bara utgör en bakgrund utan blir en del av den historia som berättas. Det är bara det att Scorceses tidsperioder ofta legat något närmare vår egen än Edith Whartons 1870-tal (GoodFellas, The Aviator, Casino, Shutter Island).

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Kresley Cole, Demon From the Dark
Dean R. Koontz
, Dark Rivers of the Heart

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg