La haine (1995)

alt. titel: Medan vi faller, Hatet, Hadet, Hass, El odio, L’odio, La Haine

Jusqu’ici tout va bien. So far, so good. Än så länge går det bra.

Det kanske är vad Frankrike och Paris intalade sig i mitten av 90-talet. Samtidigt kan man undra hur ”bra” sakernas tillstånd är när förorter står i brand och antalet offer för polisbrutalitet ökar lavinartat. Det var i alla fall vad skådisen och filmskaparen Mathieu Kassovitz funderade över när han skrev och regisserade sin La haine. Hatet. För det lär väl ingen ha missat, att hat bara föder mer hat.

Idle Hands (1999)

Trots dagens datum är denna film inget skämt. Dock en film som skämtar, men det är ju en helt annan sak.

***

(Skräck)komedin Idle Hands berättar en helt osannolik historia. Och då snackar jag absolut inte om att slackertonåringen Antons högra hand blir besatt av djävulen, vilket gör att han mördar folk till höger och vänster utan att han har något minne av det. Eller att djävulen förföljs av en druidisk prästinna som med hjälp av en helig dolk ska skicka tillbaka det mordiska otyget till helvetet. Inte ens det faktum att Antons två slackerkompisar Mick och Pnub (vi får kanske anta att det är ett smeknamn, annars undrar jag vad den grabbens föräldrar hade rökt på när han skulle döpas) blir levande döda efter att ha mördats av Anton (skulle äkta slackers går mot ljuset till tonerna av Enya-musik? “Fuck it, it was, like, really far…”).

7 Chinese Brothers (2015)

Filmspanarna såg en hel hög med filmer under Stockholms filmfestival, varav en var den tidigare omskrivna Evolution. En annan var denna 7 Chinese Brothers, en film som också omskrivits av Fripps filmrevyer.

***

Egentligen borde det väl knappast komma som någon överraskning att en film med Jason Schwartzman inte ens kommer i närheten av att leverera något svar kring vad dess kryptiska titel kan tänkas betyda. För inte ser vi röken av några sju kinesiska bröder eller ens en ytlig hänvisning som skulle kunna tolkas i den riktningen.

Påskekrim X3: Deckare i korthet (2010 och 2011)

Johan Theorin: Blodläge (2010)

På Gotland battlar minst Anna Jansson och Mari Jungstedt om vem som kan skriva de ultimata ö-deckarna. Än så länge tycks Johan Theorin däremot vara rätt ensam på Öland.

Inom kadern av svenska deckarförfattare sticker Theorin ändå ut en smula. Han tar inte alltid den mest uppenbara vägen genom genrens grynnor och skär, kanske för att han tenderar att försöka sig på lite mer av en genrebladning än många av kollegorna. Språket är måttfullt och eftertänksamt, ibland på gränsen till melankoliskt, men andas ändå av ambition och jag tycker nog att författaren lyckas med ett visst stämningsskapande på sin Östersjö-ö. Särskilt inledningsvis sätter beskrivningen av blodstråken från en påkörd fågel på en vindruta en illavarslande ton.

X2: Superhjältar i korthet

Men det kom ju fler superhjältefilmer 2011 än The Green Hornet. Särskilt som Marvel Studios jobbade hårt för att kratta gången inför The Avengers.

***

Captain America: The First Avenger (2011)
Steve Rogers vill inget hellre än att göra sin “bit” för hemlandet i 40-talets USA. Problemet är att han är så klen att armén inte ens vill ha honom till kanonmat. Däremot fastnar han på vetenskapsmannen Abraham Erskines radar för ett supersoldat-experiment. Erskine är övertygad om att den tidigare så mobbade Steve kommer att kunna hantera nya krafter på ett sätt som redan överlägsna killar inte kan.

The Green Hornet (2011)

Den bekymmerslöse rikemanssonen får ett brutalt uppvaknande när hans far, tidningskungen James Reid, dör av ett bistick. Nog för att pappa, när han fortfarande levde, försökte att med alla medel få sonen att ta lite ansvar och sluta upp med sitt slackerliv men Britt var rätt nöjd med att festa loss på champagne och vakna upp med en ny tjej i sängen bredvid sig varje morgon. Så länge han fick sitt kaffe, förstås.

S

Scott Pilgrim vs. the World (2010)

Tryck i Eternal Sunshine… en platta Red Bull och en burk koffeintabletter. Ta bort hela plotten som handlar om minnesradering och lägg istället in miljoner miljarders referenser till populärkultur, särskilt dataspel. Ersätt till slut Jim Carrey och Kate Winslet med Michael Cera och Mary Elizabeth Winstead och du börjar komma i närheten av Scott Pilgrim vs the World.

Simon Pegg lyckades väl sådär utan Edgar Wright i Paul. Av Scott Pilgrim… att döma behöver Wright Pegg i lika hög utsträckning. Var för sig blir de aldrig lika bra som Spaced, Shaun of the Dead eller Hot Fuzz.