You are currently browsing the tag archive for the ‘Shirley’ tag.

Med två 90-talsadaptioner sätter vi också punkt för Brontë-bonanzan. För den här gången ska kanske tilläggas, för som jag tidigare påpekat är filmhistorien lika fullskiten med Wuthering Heights– och Jane Eyre-filmer som familjen Brontë var med dödliga lungsjukdomar.

Det har varit ett spännande utforskande av såväl film- som litteraturhistorien. Bokmässigt håller jag fortfarande på klassikerna, alltså Wuthering Heights och Jane Eyre. Charlottes andra alster var inte riktigt lika trevliga (men åtminstone konsekventa i sitt ogillande av katolicism och icke-britter) men det är synd att Emily inte fick chans att skriva mer. Det hade varit roligt att se vad hon skulle ha kunnat hitta på. Jag måste erkänna att jag dessutom fått en ny uppskattning för realismsystern Anne (som i alla fall tycks ha delat Charlottes avsky för guvernantyrket), en mugg klart källvatten efter systrarnas mustiga men också mastiga vinbägare.

Jag tycker också att det för min del blivit tydligare i hur stor utsträckning Wuthering Heights och Jane Eyre sannolikt påverkat bilden av en ideal Man när det kommer till romantik. Med risk för att övervärdera systrarnas betydelse i västerländsk kulturhistoria känns det som om idylliseringen av mörka känslor, vilka gärna spiller över i både psykiskt och fysiskt våld, har en tydlig inspirationskälla i både Heathcliff och Mr. Rochester. För att sedan med diverse kringelikrokar bland annat hitta fram till den moderne vampyren. Vem hade kunnat ana?

Bland filmerna vann Jane Eyre med rätt bred marginal skulle jag vilja påstå. Versionerna från 1943 och 2011 var klart bättre än någon av de andra med tydliga guldmedaljörer i Orson Welles och Joan Fontaine. Jag blev själv lite överraskad av hur fångad jag blev av både historien och deras skådespeleri. Bland de olika Jane-skådespelarna vill jag som sagt dock hålla Samantha Morton från 1997 före både Joan Fontaine och Mia Wasikowska. Ingen av de olika Cathy-kvinnorna gjorde tyvärr något större intryck.

På den manliga sidan avgår soam sagt dock Orson Welles Rochester med en otvetydig seger, även om Tom Hardys Heathcliff från 2009 följer honom hack i häl. Michael Fassbender var en helt ok Rochester men han och Wasikowska ska åtminstone ha lite cred för att vara det enda kärlekspar bland alla dessa odödliga kärlekspar som lyckas skapa någon som helst trovärdig gnista mellan varandra.

På det hela taget är det dock svårt att komma undan intrycket att regelrätta adaptioner, särskilt när förlagan är en Klassisk Roman, gärna blir lite styltiga och stela. Det är som om hela produktionen snörs in i en korsett. Då är det oftast roligare med historier som lånar ramarna från den Klassiska Romanen men sedan hittar på något eget med dem. I de fallen kan jag som sagt exempelvis varmt rekommendera både Rebecca och I Walked With A Zombie.

Till mina listälskande läsare och för att detta blev ett tema som spred ut sig en smula avslutar jag det hela med en uppräkning av den betygsmässiga fördelningen mellan både böcker och filmer. Tack alla läsare som hängt med på upptäcktsfärden och bloggkollegan Jojjenito! Nu återgår allt till sitt normaltillstånd ett tag innan det är dags för årets musikalhöjpunkt tillsammans med bloggkollegan Filmitch.

Jag har sett/läst dem så ni slipper:
Emily Brontë’s Wuthering Heights (1992) 1/5

Jane Eyre (1934) 1,5/2
The Professor (1857) 2/5
Shirley (1849) 2/5
Villette (1853) 2/5
Jane Eyre (1970) 2/5
Wuthering Heights (1970) 2/5

Helt ok, kan vara värda en titt/genomläsning:
Wuthering Heights (1939) 2,5/5
The Tenant of Wildfell Hall (1996) 2,5/5
Agnes Grey (1847) 3/5
The Tenant of Wildfell Hall (1848) 3/5
Jane Eyre (1997) 3/5
Wuthering Heights (2009) 3/5
Wuthering Heights (2011) 3/5

Bör ses/läsas!
Wuthering Heights (1847) 3,5/5
Jane Eyre (1847) 3,5/5
Jane Eyre (2011) 3,5/5
Jane Eyre (1943) 4/5

villetteDen unga kvinnan Lucy Snowe står helt ensam i världen. Hennes arbetsgivare, en förlamad äldre kvinna, har precis gått bort. Hon har inga pengar att tala om, vare sig i form av förmögenhet eller inkomst. Hon har ingen familj, inga vänner som hon kan vända sig till. Kanske är det inte så konstigt att hon i det här läget känner sig ”little — a very little — shaken in nerves”?

Kanske är det också den sinnesstämningen som gör att vår hittills extremt försiktiga protagonist helt plötsligt känner sig uppmanad av ingen mindre än Aurora Borealis självt att totalt kasta loss? Lucy slänger all försiktighet överbord och reser till Villette. En stad där alla pratar franska, vilket hon själv inte gör. Men hur det nu faller sig lyckas hon får anställning hos den fordrande Madame Beck, först som barnjungfru till Madames egna barn och sedan som lärare vid Madames skola.

Och tja…sedan vete tusan om det händer så värst mycket mer… Charlotte Bronte ägnar resten av Villette åt att låta sin hjältinna reflektera över sina egna bevekelsegrunder och handlingar samt över relationerna med andra människor i hennes närhet: Madame Beck, läkaren Dr. John, de unga kvinnorna Ginevra Fanshawe och Paulina Mary de Bassompierre samt Monsieur Paul Emanuel, en annan lärare vid skolan.

Villette hyllas som Charlottes mest komplexa och psykologiskt insiktsfulla verk. Kanske är det därför jag inte riktigt kommer överens med vare sig boken eller Lucy? Efternamnet Snowe är välvalt för genom hela berättelsen framstår hon (i alla fall för mig) som avståndstagande och relativt kylig mot sin omgivning. Hon tycks hela tiden brottas med att trycka undan allt som kan liknas vid ett känsloliv och strävar istället efter att vara rationell och kontrollerad.

När M. Paul tvingar henne att ställa upp i en pjäs som han sätter upp (genom att låsa in henne på en vind så att hon inte har mycket val än att läsa in sin roll, demoniska regissörer ftw!) presterar hon inte bara bra på scen utan verkar också tycka att det är riktigt roligt. Och det går ju inte för sig! ”A keen relish for dramatic expression had revealed itself as part of my nature; to cherish and exercise this new-found faculty might gift me with a world of delight, but it would not do for a mere looker-on at life: the strength and longing must be put by; and I put them by, and fastened them in with the lock of a resolution which neither Time nor Temptation has since picked.”

Ja, Lucy Snowe är i sanning en ”mere looker-on at life”, hennes deltagande i pjäsen är symptomatiskt för det mesta hon företar sig. Vilket är inget alls om ingen övertalar eller tvingar henne. Det är nästan så man undrar om Lucy inte går omkring och konstant är lite halvdeprimerad. Det är väl inte helt osannolikt att man ska läsa Lucy som en slags representation av Kvinnligheten anno 1800-talets mitt, att det inte är en individuell oföretagsamhet hos just Lucy som Charlotte är ute efter utan en beskrivning av hur kringskuren kvinnans roll var vid den här tiden. Tyvärr gör det henne också till en ganska tråkig protagonist om man nu av någon anledning inte skulle vilja ta sig an Villette som en analysuppgift på en universitetskurs i brittisk litteratur eller genusvetenskap.

Utifrån de förutsättningar som jag läste Charlottes fyra olika böcker: The Professor, Jane Eyre, Shirley och Villette, tyckte jag (i likhet med typ 85% av den övriga världen) bäst om Jane Eyre. Samtidigt går det inte att blunda för att Villette är betydligt mer djupgående och nyanserad. Där Jane Eyre mestadels rörde sig mellan svart och vitt håller sig Villette konstant i gråzonerna. Alla bokens huvudsakliga personer har både bra och dåliga sidor, vilka beskrivs ingående. På så sätt ligger Villette närmare någon slags realism.

Samtidigt finns det också gotiska element i form av en död och eventuellt hemsökande nunna plus en märkligt feberartad upplevelse som möjligen skulle kunna vara drogpåverkade hallucinationer. Och Charlotte skulle ju inte vara Charlotte om hon inte samtidigt också passade på att slå lite på katolicism (Lucys protestantiska sinnelag kan absolut inte förlika sig med den påvliga pråligheten och ”crafty Jesuit-slanders”), katolska präster (deras uppträdande är generellt ”grovelling”) samt utlänningar i allmänhet och fransmän i synnerhet (de ljuger, flickorna är koketta och fåfänga).

Jag tror att Villette skulle kunna öppna upp sig som en helt ny bok om jag någon gång gick den där kursen i litteraturvetenskap och gjorde den där romananalysen. Men in nuläget blev den ingen större läsupplevelse.

Librivox: Flera olika inläsare men till skillnad från The Professor är alla någorlunda kompetenta både vad gäller uppläsning och det franska språket som förekommer i rikt mått.

star_full 2star_full 2

Så många fler böcker finns det inte att ta sig igenom när det gäller Brontë-systrarna. Då blir det bara att vända sig till adaptionerna, men som redan kommenterats finns det en hel del av dem när det gäller både Jane Eyre och Wuthering Heights. Som den här, kanske inte allra mest kända, versionen av Wuthering Heights. Lika bra att ta dem i kronologisk ordning också. Och därmed börjar vi en Jane Eyre från 1834. Den behöver mina ärade läsare inte vänta på längre än till imorgon dag. På återseende!

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert A. Heinlein, The Moon is a Harsh Mistress
Tom Clancy, The Hunt for Red October
Mary Elizabeth Braddon, Lady Audley's Secret
Neil Gaiman, The Ocean at the End of the Lane
Jonas Gardell, En komikers uppväxt

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg