You are currently browsing the tag archive for the ‘Salad Days’ tag.

alt. titel: Järnkorset

Som med så många andra klassiska filmer och regissörer har min främsta koppling till Sam Peckinpah hittills inte varit någon av hans ”riktiga” filmer. Däremot har jag ett oräkneligt antal gånger sett Monty Python-sketchen som påstår sig visa en del av Peckinpahs version av musikalen Salad Days. Så på något märkligt vänster hade jag en föraning om vad som kunde vänta i Cross of Iron även om jag förstod att det inte skulle komma i form av dödliga tennisracketar och pianon.

Döden är alltså närvarande i princip omgående. Vi befinner oss på andra världskrigets östfront anno 1943 och där var det inte mycket lattjolajbans. Däremot fanns det gott om explosioner, skottlossningar, tanks, sprängda människor, inälvor, löss, blod, svett, lera och damm.

Cross of Iron följer Rolf Steiner och hans spaningspatrull som bara blir mindre och mindre allt eftersom tiden går. Steiner är en pragmatiker vars främsta prioritet (i likhet med otaliga andra filmsoldater) är uppdraget och mannarna han har under sig. Han krigar för att han måste, inte på grund av någon idealistisk eller politisk övertygelse. Det gör också att när de träffar på en rädd pojke tar Steiner hand om honom, trots att grabben bär en rysk uniform. Steiners djupast liggande hat reserverar han inte för lede fi utan för den egna, och inte sällan inkompetenta, officerskåren.

Så utsikterna för en BFF-relation mellan Steiner och den nye hauptmann Stransky skulle kunna vara ljusare. Särskilt som Stransky inte bara tillhör en anrik och högt uppburen militärsläkt utan också är en formalist av rang och fast övertygad om att det enda de tyska trupperna behöver för att vända ett drygt år av ständiga bakslag är lite moralisk ryggrad. Varpå han raskt visar sin egen moraliska ryggrad genom att under ett anfall kura ihop sig under ett bord och skrika ”Where’s my tanks?!” Behöver jag ens nämna att han efteråt försöker ta åt sig äran för att ha slagit tillbaka anfallet?

Jag får intrycket att Peckinpah haft två syften med att göra Cross of Iron. Krigsgenren ger förstås regissören oändliga möjligheter att spränga saker i luften, såväl sandsäckar som folk flyger i luften titt som tätt. Givetvis i slow motion så ofta det bara är möjligt. Peckinpah tycks också ha haft en soft spot för stridsvagnarnas klumpiga obönhörlighet, för vi får se måååånga stridsvagnar innan eftertexterna rullar.

Men förutom krigsparafenilia i ett överflöd som skulle få vilken militärhistorieälskare som helst att salivera är Cross of Iron (förstås) också en film om krigets meningslöshet. Alla närvarande är mer eller mindre skadade, både fysiskt och psykiskt. Steiner har återkommande hallucinationer om de han sett dö. Det är dammiga ansikten och ruttnande tänder och dåliga magar orsakade av undermåliga fältransoner. Vid ett par minnesvärda tillfällen finns det åtminstone alkohol i en sådan mängd att det går att döva den värsta dödsångesten.

Till meningslösheten hör i sann krigsfilmsanda förstås också sveket från officerarna. De är fega uslingar med tveksamma böjelser. Vid ett tillfälle ska ett gäng skadade soldater få festa lite för att fira ett generalsbesök men det hela slutar med att generalen med anhang plockar åt sig alla godbitarna. Scenerna där soldaterna slåss över de kvarvarande grönsakerna som svin vid skulhinken (i slow motion. Förstås…) talar sitt tydliga språk. Det är uppenbart att Peckinpah inte är en man som berättar sin historia med nyansernas språk.

Men själva historien och filmens fatalistiska stämning överraskade mig. Här gör Peckinpah ett riktigt bra jobb men det går samtidigt inte att komma ifrån att det är en historia som jag tycker att jag har sett både en och två gånger förut. Däremot sticker Cross of Iron ut genom att kännas realistisk i all sin övertydliga våldsamhet. Det stora problemet är istället att själva stridssekvenserna är alldeles för långa. Filmen är dryga 130 minuter lång och hade vunnit på att skäras ned till kanske 100 eller 90. Jag hade i alla fall uppskattat en halvtimme mindre av explosioner och rullande tanks.

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Sergei Lukyanenko & Vladimir Vasilyev, The Day Watch
Stephen King, The Gunslinger

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg