You are currently browsing the tag archive for the ‘Royale with cheese’ tag.

Ny header (av pålitliga Dogday design, vem annars?) — nytt tema — nya tider

***

Jag fyller obehagligt jämt och tänkte kontra en vid sådana händelser nästintill obligatorisk livskris genom att låta mitt liv passera i revy. Inte bara inför mina egna ögon utan för alla mina bloggläsare också. Ett lika ohämmat som ogenerat vältrande i total egoism. I, I, I, me, me, me! Nu ska den smutsiga byken luftas och skandalerna blottläggas! Kokainlinorna, landsförräderierna, de oäkta barnen med oräkneliga fäder, utpressningen av hans majestät konungen och det glassiga livet på franska rivieran. Läs hela inlägget här »

Annonser

Narkissus var en ung krigare i det antika Grekland. Han var sanslöst vacker och därmed, i likhet med många andra vackra människor, uppfylld av sin egen skönhet. Ingen var värd hans kärlek utom han själv. Denna devis genomförde han så konsekvent att han tynade bort, eftersom han inte kunde slita sig från sin egen spegelbild. Läs hela inlägget här »

Hos mig och bloggaren Martin på Royale with Cheese väcktes redan innan jul tanken på att det skulle kunna vara roligt att ta oss an A Clockwork Orange. Först som bok av Anthony Burgess och sedan den nästan ännu mer klassiska filmatiseringen av Stanley Kubrick (bland annat angiven av Filmmedia.se som en av filmhistoriens tio mest lyckade filmadaptioner). Inte minst gjordes detta extra spännande av Martin anger filmen som en av sina absoluta favoriter medan jag intagit en betydligt mer avvaktande hållning till Malcolm McDowell och Stanley Kubrick. Boken var jag totalt obekant med medan Martin hade hunnit känna på den också.

Läs hela inlägget här »

Sofia: Jag har funderat lite på om A Clockwork Orange handlar våld eller snarare den fria viljan att kunna uttrycka våld om man så väljer. Om det är den fria viljan det handlar om, varför har då Alex valt våldets väg?

Martin: Det kanske är så att ”den fria viljan” är en lika konstruerad konstruktion som Alex ”frukttillstånd”. Och om det finns något som kan kallas för fri vilja, är det i så fall det som definierar oss som människor, snarare än våldshandlingar i sig? En tydlig gest i riktning mot berättelsens diskussion kring den fria viljan tycker jag är att det är prästen som får argumentera för det fria valet och i slutändan hyckleriet kring detta. Kristendomen har ju problem med att å ena sidan ska en högre kraft ha gett oss människor en egen fri vilja, för att  i nästa sekund påstå att allt redan är förutbestämt utav Gud. Kan samma problematik användas kring människan och det mänskliga samhället i stort?

Läs hela inlägget här »

Klarar människan (Homo sapiens sapiens) sig verkligen utan våldsyttringar i olika former? Spontant skulle nog de flesta säga ja på den frågan, men är det snarare ett utopiskt önsketänkande som träder fram då och inte något i verkligheten genomförbart? För en snabbt titt i den historiska backspegeln utkristalliserar sig snabbt ett tydligt mönster att där människan befinner sig, finns även våldsyttringar av olika former med på ett hörn. År det så att mänskligheten definieras genom sina våldsinslag och hur man yttrar detta gentemot andra individer? Och hur ska man förhålla sig och skildra en sådan väsentlig del av mänskligheten inom kulturen?

Läs hela inlägget här »

Martin på bloggen Royale with cheese startade en utmaning kallad Music Maestro. Utmaningen formulerades som följer: ”Uppdraget var att lista sina topp 5 musikfilmer, där det enda kravet var att filmerna på något sätt skulle kunna vara musikrelaterade (fri tolkning på detta).”

Jag har insett att jag har väldigt svårt att motstå utmaning och att det sannolikt bor en liten listnörd i mig i alla fall, så efter funderande och förkastande lyckades jag komma fram till nedanstående lista. För mig är majoriteten av Disneys filmer i hög grad förknippade med musik i form av sång.

Första greppet var att lista de fem bästa, primärt tecknade, filmerna som fått en Oscar för bästa sång (därmed faller Mary Poppins och Song of the South bort) men efter lite ytterligare funderingar kände jag att de förhållandevis sena filmerna (The Little Mermaid, Beauty and the Beast, Aladdin, The Lion King, Pocahontas, Tarzan) ofta inte motsvarade mina egna favoriter musikmässigt sett.

Så förutom Dinseytemat blev den här listan lite av ett sammelsurium av perioder och musikstilar och den presenteras i kronologisk ordning.

P.S. The Jungle Book skulle naturligtvis ha suttit som gjuten om den inte redan hade tagits upp i detta sammanhang av Fiffi. D.S.

1. ”Whistle While You Work”, Snow White and the Seven Dwarves (1937)
Självklart har den första tecknade färglångfilmen en given plats på en sådan här lista och filmen innehåller ju flera klassiska sånger (”Heigh-Ho”, ”Someday My Prince Will Come”). Men den här vinner ändå på nostalgipoäng, på den magnifika fantasifullheten i allt som händer i scenerna och, inte minst, på det äckligt klämkäcka budskapet samt Snövits storasysterprudentliga sätt och pekfingerviftande.

2. ”A Dream is a Wish Your Heart Makes”, Cinderella (1950)
Jag ser mig generellt inte som någon romantisk person men den här filmen och den här sången försätter mig obevekligen i samma sinnestillstånd som musen Jaq. Jag kan till och med nästan (men bara nästan) svälja Michael Bolton när han gör den.

3. ”Bella Notte”, Lady and the Tramp (1955)
Ok, jag erkänner. Det här valet är starkt influerat av Disneys julprogram som ingen under 30 längre verkar se. Men det är en charmig sång och den blåtecknade natthimlen är nostalgi, romantik och litelite jul i skön förening.

4. ”Ev’rybody Wants to Be a Cat”, Aristocats (1970)
När Disney kommit så här långt i det 20:e århundradet är det inte så mycket ljuva melodier som gäller längre. I likhet med exempelvis The Jungle Book (1967) är soundtracken istället betydligt mer fartfyllda med jazziga övertoner. Tecknandet är inte längre lika minutiöst med har fortfarande en otvetydig charm. Scat Cat själv är lika underbart laidback som hans trumpetsolon är ösiga.

5. ”Be Prepared”, The Lion King (1994)
Den av de senare Disneyfilmerna med absolut bäst både score och soundtrack. Jag föredrar dock de lite mer olycksbådande (för att inte tala om fascistiska!) tonerna hos Jeremy Irons skurk Scar jämfört med Eltons Johns smältande skönsång. Däremot var det ett svårt val mellan den här och ”I Just Can’t Wait To Be King”.

Bonus: ”When You Wish Upon A Star”, Pinocchio (1940)
Hur skulle jag kunna låta bli, så här i jultider?! Den här versionen, från det klassiska TV-programmet, är visuellt trevligare än originalet tycker jag. Om man kan bortse från den norska textningen vill säga… Och den här sången fick faktiskt en Oscar.

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, A Drink Before the War
Lev Grossman, The Magicians
Roslund & Hellström, Tre minuter
Michael Connelly, The Lincoln Lawyer

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser