You are currently browsing the tag archive for the ‘Ron Silver’ tag.

alt. titel: Entity — Okänt väsen

Kanske är det inte så konstigt att den samlade psykiatrikerkåren misstror Carla Morans upplevelser? I ett årtionde när man var fullt och fast övertygad om den freudianska förklaringsmodellen och att allt skrämmande kan förklaras bara man rotar tillräckligt djupt i det mänskliga psyket? Att människor helt omedvetet kan tillfoga sig själva skador som tycks vara orsakade av en utomstående förövare? Carla, som har problematiska sexuella erfarenheter, barn med två olika män och eventuellt också varit drogmissbrukare.

Men Carla själv börjar förstås känna att det inte tjänar så mycket till att snacka om det faktum att en osynlig man upprepade gånger attackerar och våldtar henne i hennes eget hem. Räknas det inte ens att hennes son Billy skadat sig i kampen mot den osynlige och att hennes bekanta sett fönstren blåsas ut från deras egen lägenhet när Carla befann sig i den?

Nej, uppenbarligen inte. Dr. Sneiderman är förvisso lite mer än enbart professionellt engagerad i sin patient men tror fullt och fast på sin psykologiska förklaringsmodell. Kanske det till och med är så att händerna Carla känner på sin kropp representerar den press hon känner från sina egna barn? Att Carla kommit i kontakt med parapsykologer som ska hjälpa henne att undersöka fenomenet ser han som direkt livsfarligt för hennes mentala hälsa.

Jag gissar att det framförallt är ryktet om att Martin Scorsese petat upp The Entity på sin bästa-skräckfilmerna-ever-lista som gjort att filmen fortfarande dyker upp lite här och var. För även om Barbara Hershey gör en bra prestation, inte minst i de obehagliga våldtäktsscenerna, vet jag inte om jag tycker att The Entity rent skräckmässigt blir så mycket mer än en slags vuxenversion av Poltergeist (som ju kom samma år).

Kanske hade filmen åtminstone till en början funkat bättre om jag hade sett den helt ospoilad, för den första attacken sker med en förfärande plötslighet. Men så här 35 år efter premiären är det svårt att undgå konceptet ”kvinna blir våldtagen av osynlig varelse” när The Entity kommer på tal. Just de scenerna är dock filmens styrka eftersom Barbara Hersheys Carla är så uppenbart utsatt och de varierar dessutom hela tiden mellan plötslighet och uppbyggnad så jag aldrig riktigt vet vad jag ska förvänta mig. Charles Bernsteins ljudsättning är briljant i det här avseendet och blir nästan lika jobbigt påträngande som scenerna i sig.

Däremot är jag lite förvånad över att The Entity inte förekommer oftare på listor över feministiska filmer eller filmer med starka kvinnoporträtt eller vad man nu vill kalla dem. Carla har en gång för alla en ruggig otur med karlar. De flesta vill på något sätt bemästra eller forma henne. Ron Silvers Dr. Sneiderman är förvisso omtänksam till en början men verkar hela tiden tycka att det är lite väl spännande att fråga ut Carla om hennes sexliv.

Jag tänker att det inte är någon slump att våra två parapsykologer dels framställs som mildsinnade akademikermän, dels ofta flankeras av den äldre kvinnliga chefen för den parapsykologiska institutionen. Parapsykologerna är de enda som tar Carla och hennes berättelse på allvar, utan bakomliggande motiv. Men medan de kommer med en massa pigga funderingar på Carlas osynlige förövare är det i slutänden främst hennes egen viljestyrka som ger henne någon slags frihet.

The Entity känns i mångt och mycket som en klassisk övernaturlig thriller från 70-/80-talen och jag skulle nog säga att den är sevärd enbart för Barbara Hershey. Bonus i form av en ointresserat borstbindarrökande psykiatrikerkår som lättvindigt hänför alla problem till sexuell hysteri. Men något mästerverk är den knappast.

Demonstatus:
Högst oklar. Parapsykologerna kommer inte så mycket längre än att spekulera runt olika ”planes of existence” och ”discarnate entities” varav Carlas förövare i så fall skulle vara en sådan entitet som på något sätt tagit sig in i vårt existensplan. I så fall alltså “bara” en demon som förtrycker Carla, genom att attackera henne, och som kan hemsöka hennes hem.

Historien ska enlig uppgift bygga på fyrabarnsmamman Doris Bithers upplevelser av att 1974 ha blivit våldtagen av de osynliga andarna från tre män.

Annonser

Börsmäklaren Eugene Hunt har börjat känna att livet inte kan fyllas av svettiga skrikmatcher på NY-börsens golv och helikopterturer. Han behöver bigger ’n better thrills. Därför är det kanske inte så konstigt att han ser det som ett slags gudomligt ingripande när snabbköpsrånarens puffra landar bara centimetrar från hans ansikte där han ligger platt på golvet. Och vilken gudinna har han därmed inte hittat i nybakade polisen Megan Turner? Eugene känner att det finns band dem emellan som går bortom det mesta.

Megan skulle nog inte hålla med. Hennes insats mot rånaren (vilken slutade med kulkärve i bröstet och ett pajjat skyltfönster) ifrågasätts å det starkaste av hennes chef, inte minst eftersom det inte finns något rånarvapen på plats. En ung kvinnlig polis som tycks ha något att bevisa (varför skulle hon annars ha blivit polis, snygg som hon är?!) och gärna skämtar om att hon valt yrkesbana eftersom hon vill använda vapen börjar lukta trigger-happy för poliskåren.

Därför blir Megan suspenderad men det är en skrivbordsförvisning som inte varar särskilt länge eftersom det börjar dyka upp slumpartade mordoffer i staden som bredvid sig har revolverhylsor med Megans namn inristade. Och inte ens polisen är så enkelspårig att man tror att Megan skulle signera sina egna brott. Men vem är det som utför dåden som en slags offergåva i hennes namn?

Dyker man lite djupare i filmhavet (särskilt om man koncentrerar sig på Thrillerviken (ni vet, strax väster om Skräckbukten)) stöter man relativt omgående på Blue Steel och det beror nog inte minst på dess kvinnor. Regissören heter nämligen Kathryn Bigelow och Megan spelas av Jamie Lee Curtis (sedan får vi lite extra birollsgodis i form av en krullhårig Clancy Brown och Elisabeth Peña som tycks vilja slå ett slag för bizarrohöga midjor. Hey, hey, it’s the early 90’s!).

Bigelow tycks ha hittat mycket att gotta sig åt i filmens titel – förtexterna löper över vad man till slut förstår är extrema närbilder på en revolver. Pipan ser nästan ut som en havshorisont i den kärleksfulla close-up:en och kameran sveper utforskande runt kolvens knottriga handtag. Mycket av handlingen försiggår också i New York-natten (Thrillerviken, remember?) och det ges därmed goda möjligheter att dra på ordentligt med blåljus. Till och med ljuset som faller genom kulhålen i övningspappfiguren på skjutbanan har ett distinkt blåstick.

Sist men absolut icke minst har vi förstås Megan själv. Man förstår så sakteliga att hon försökt anta den blå polisskjortan som ett slags pansar mot omvärlden. Hon må sätta upp en tuff fasad och Bigelow är absolut inte främmande för en hel del slow motion och blod när det kommer till folk som blir skjuta på ett sätt som passar väl in i ett traditionsenligt överslätande förhållningssätt till det faktum att folk faktiskt mister livet.

Men jag tycker samtidigt att det här nyanseras på ett intressant sätt i och med att en av både filmens och Megans bästa scener är när hon smyger på snabbköpsrånaren i början. Här signalerar både hennes andhämtning, ostadiga röst och rörelsemönster om att hon är på nypet att skita på sig av rädsla. Den polisen är ingen skjutkåt frifräsare utan en osäker färsking som inte är helt säker på om hon verkligen gör rätt val.

Det där valet handlar också om att hon blivit polis till att börja med. Nu börjar förvisso 1990 ligga ett par år bakåt i tiden men jag känner att jag blir uppriktigt förvånad över att så pass många runtomkring Megan ställer sig frågande inför hennes yrkesval (”but…you’re beautiful…”). Var det verkligen SÅ ovanligt med kvinnliga poliser på den tiden?

Jag ser inte huvudpoängen i Blue Steel som mördarjakten eller polisens misstankar mot Jamie utan utvecklingen av det psykologiska ställningskriget mellan Megan och Eugene. Han försöker nämligen närma sig henne på fler sätt än signerade tomhylsor och inledningsvis ser hon inget annat än en trevlig börsmäklare som satt på sig spenderarbyxorna och charmörskjortan.

Här är det allas vår fattigmans-Alan Rickman, Ron Silver, som axlat rollen. Trots att manuset tvingar honom att vara Galen på ett sätt att han bara är tuppfjät från att sitta framför en spegel och kladdmåla sig med läppstift gör han det oväntat bra. På samma sätt som Bigelow fördjupar Megans person med ett visuellt fokus på henne funkar närbilderna på Eugene när han börjar prata för sig själv (det säkraste tecknet på Galenskap, som ju alla vet) under ett intensivt svettigt träningspass.

Det som gör Blue Steel lite speciell skulle jag säga är dels det faktum att jag inte riktigt vet vart själva historien ska ta vägen när det så pass snabbt blir klart vem som är gärningsmannen både för oss och för Megan själv. Dels finns Bigelows visuella ambition som jag inbillar mig att jag känner igen från Near Dark och som förutom blåljuset innehåller en hel del spännande perspektivförskjutningar för att skapa rörelse i scenerna.

Jag tror att Bigelows initiala popularitet ligger i att hon lyckades ta klassiska koncept som ungdomsvampyrer (Near Dark), mördarthriller (Blue Steel) eller buddyaction (Point Break) och sedan uppdatera dem precis lagom mycket för att publiken ska tycka det är nyskapande samtidigt som den känner igen sig.

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Ludlum, The Bourne Identity
Elizabeth Gaskell, Mary Barton
Kristina Sandberg, Sörja för de sina

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg