You are currently browsing the tag archive for the ‘Roddy McDowell’ tag.

alt. titel: Huset som droppade blod, Huset som drepte

Poliskommissarie Holloway kommer till den engelska landsbygden för att undersöka försvinnandet av den kände filmstjärnan Paul Henderson. På köpet får han berättelserna om hur alla hyresgäster i ett olycksdrabbat hus, från författaren Charles Hillyer till Henderson, gått grymma öden till mötes.

Ännu en skräckantologi från bolaget Amicus Productions. Den här gången har man valt att satsa på kvalitet över kvantitet och begränsat sig till fyra olika delfilmer (till skillnad från Dr. Terror’s… sex), alla dessutom författade av amerikanen Robert Bloch (sannolikt mest känd för förlagan till Psycho).

Ramen innehåller som sagt den skeptiskt arrogante London-bon Holloway (”I’m interested in facts!”) som, först av polisen Martin och sedan uthyrningsagenten A.J. Stoker, blir presenterad för de olika delarna eller kapitlen. Som ram betraktat känns Holloways segment betydligt mer krystade än diskussionerna i tågkupén, inte minst eftersom hemskheternas kopplingar till själva huset är påtagligt klena. Inget av det som händer kan egentligen skyllas på huset i sig. Istället ligger cloun i det bagage som våra olika huvudpersoner kånkar med sig när de flyttar in, alternativt stöter ihop med i den närliggande staden.

Men bortsett från det, vilka hyresgäster har då huset (som faktiskt inte ger upphov till en endaste blodsdroppe) att bjuda på? Till att börja med anländer genomtrevlige Denholm Elliotts författare i en pigg liten röd sportbil tillsammans med frugan Alice (spelad av TV-skådisen Joanna Dunham). Han ska avsluta boken om den galne seriemördaren Dominic men finner sig mer och mer hemsökt av sin egen skapelse. En slags föregångare till Stephen Kings The Dark Half om man så vill.

Näste man till rakning är Peter Cushings pensionerade börsmäklare Philip Grayson som tillsammans med en god vän blir fullkomligt förhäxad av den förföriska Salome i det lokala vaxkabinettet. Därefter intas huset av John Reid (ingen mindre än Christopher Lee), sträng fader till lilla Jane. Guvernanten Ann Norton (spelad av Nyree Dawn Porter) kan inte förstå varför Reid inte tillåter sin dotter att leka med andra barn och i det närmaste verkar rädd för sin avkomma.

Och så har vi till slut den självbelåtne skådisen Paul Henderson, spelad av Dr. Who himself, Jon Pertwee. Samtida kritiker verkar ha önskat se en skräckfilmsskådis i rollen eftersom det är ett metasegment men den vinkeln täcks upp mer än väl av veteranen Ingrid Pitt som Hendersons motspelerska Carla Lynde.

Ok, det är en total sausagefest, men ni ser ju själva… Denholm Elliott, Peter Cushing, Christopher Lee och Jon Pertwee (som i och för sig var en ny bekantskap för min del). What’s not to like?! De två första historierna är mest charmigt kitchiga med samma mättade RGB-färgskala som i Dr. Terror’s… men Lees segment bjöd faktiskt på ett par trevliga bilder av smältande dockor i en eldstad och den sista delen var riktigt underhållande. Dess metavampyr (aktör i film-i-filmen Curse of the Bloodsuckers) påminde inte så lite om Roddy McDowells roll i 80-talsklassikern Fright Night samtidigt som filmmakarna inte glömmer att inkludera den ärevördiga gummifladdermusen.

Skådismässigt finns en del övrigt att önska från såväl fantasifiguren (or is he?!) Dominic, som Chloe Franks (vilken spelar lilla Jane) och Ingrid Pitt vars polska brytning verkligen inte funkar till hennes fördel här (man börjar nästa undra om det kan ha varit så att hon snarare fick rollen tack vare sin generösa urringning). Samtidigt kan jag inte blunda för det faktum att nästan alla män är utrustade med extremt flamboyanta färgskalor på sina skjortor, rökrockar, slipsar och kravatter (plus Paul Hendersons överdimensionerade hatt!) samt att huset i sig innehåller inredningsdetaljer som uppstoppade ugglor, örnskulpturer och kranier samt rejält knirkande dörrar..

Å ena sidan lyckas Christopher Lees segment skapa en bättre stämning och Jon Pertwee mer humor än något av det som presenterades i Dr. Terror’s… Å andra sidan var den sammanhållande ramen klart svagare och det faller nog tyvärr ut till The House That Dripped Bloods nackdel. Men bara lite, detta är fortfarande förbaskat charmigt!

Fright Nightalt. titel: Skräcknatten

Charlie är en rätt vanlig tonåring med rätt vanliga tonårsproblem. Skolan går lite på halvfart (plugga är inte riktigt Charlies grej) och flickvännen Amy är för tillfället sur. Vilket är full begripligt med tanke på att hon efter mycket tjatande från Carlies blueballs gick med på att ha sex med honom och då var han inte intresserad längre!

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Since We Fell
Dean R. Koontz
, Shadow Fires
Mats Strandberg, Färjan

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg