ShakespeareSöndag: X3 Othello (1952, 1965 och 1995)

Av de Shakespeare-filmer jag har sett under de senaste åren är det två storskurkar som kämpat sig fram i förgrunden: Richard från huset York och fänrik Jago. Båda är svekfulla ränksmidare som bara låter oss i publiken se deras sanna natur, en natur som alltid utnyttjar andra för att nå sina egna mål.

Skillnaden mellan dem är att Richard drivs av längtan efter makt och Jago av längtan efter hämnd. Å andra sidan kan man se själva hämnden som ett klart maktutövande. Jago rycker i trådarna till sina lydiga marionetter och de reagerar förutsägbart på hans tal som är likt droppande malört i deras öron.

1995 års tio bästa filmer

Ännu en lista från det närmast obegripligt starka 90-talet, vilket antyds av mängden potentiellt listvärdig filmer i bubblarkategorin. Urvalet blev smärtsamt svårt och det var många favoriter som fick stryka på foten. Generellt var det mörker som gick segrande ur striden men ett par humoristiska exemplar lyckades i alla fall kriga sig in på listan.

The Eyre Affair (2001)

Jag har en mycket snäll make. Inte bara fixar han te när helst jag önskar, han ger mig också trevliga och överraskande bokpresenter.

En tripp till Stockholm och hustemplet SF-bokhandeln resulterade i att jag helt plötsligt satt med författaren Jasper Ffordes debutroman The Eyre Affair i knät. Fforde var en sådan där typ som liksom funnits med i periferin ett bra tag, men utan att jag egentligen varit medveten om exakt vad för typ av böcker karln skrev. Men nu skulle allt alltså bliva uppenbarat.

Richard III (1995)

När jag skrev om Richard III för nästan exakt ett år sedan hade jag hunnit glömma bort att jag sett och skrivit om filmen när det begav sig. Vi kan väl lugnt konstatera att den har växt betydligt under de 17 år som gick mellan första och andra titten.

***

Publicerad i Västerbottens Kuriren i maj 1996.

Efter ett blodigt inbördeskrig äntrar Edward IV (John Wood) den engelska tronen. Man hoppas nu på en lugn och lycklig tid. Den ende som står i vägen för detta är kungens egen bror Richard (McKellen). Han vill ha England för sig själv och låter inget stå i vägen för in karriärslystnad. Första offret blir broderns Clarence (Nigel Hawthorne) som annars skulle kunna stödja Edward. När Edward får dödsbudet dör även han efter en längre tids sjukdom, övertygad om att broderns död är hans eget fel. När allt kommer omkring undertecknade han ju avrättningsorden. Livet är nu inte längre säkert för Edwards änka Elizabeth (Bening) och hennes söner, arvingar till tronen. Richard ser till att liera sig med de människor som skall stödja honom på vägen till tronen och göra sig av med dem som inte kan det eller som sätter sig upp mot honom.

ALIMo: 1994-1995

1994
Jag börjar skriva filmrecensioner för Västerbottens Kuriren i mars 1994 och jackar därmed upp antalet filmer per vecka med minst en. Joy Luck Club är den första filmen jag får skriva om och den får därför vara med här trots att den har 1993 som produktionsår. Jag minns den rätt bra även om jag inte sett om den sedan dess, en av alla dessa episod-följa-flera-personer-över-långa-tidslinjer-chick-flick-filmer i stil med How To Make An American Quilt eller Divine Secrets of the Ya-Ya Sisterhood.