You are currently browsing the tag archive for the ‘Richard Farnsworth’ tag.

alt. titel: Lida, Misery: Kidnappet, Misery non deve morire

Ska du hålla någon fången i ditt hem säger det sig kanske självt att tillgänglighet inte borde vara högprioriterat. Hade Annie Wilkes sett till att ha lite smalare dörrar och lite högre trösklar hade Paul Sheldon varit tvungen att vackert stanna i sitt sjukrum.

Men nu är Annies hus så pass rullstolsanpassat att Paul kan snoka runt när hon är borta. Men det är förstås inte utan sina faror – Paul har vid det här laget förstått att hans räddande ängel också har vissa drag av djävul i sig. Om hon skulle komma på honom vet ingen vad som kan komma att hända.

Det känns som om upplägget för Misery (eller, som den kanske minst lika välfunna svenska titeln lyder, Lida) borde vara välbekant för alla, men det är kanske att överskatta en både gammal bok och film? För oss 70-talister, som dessutom gillar King, är det däremot fullkomligt självklart att se författaren Paul Sheldon räddas ur ett snöstormskraschat bilvrak av Annie Wilkes, hans ”no. 1 fan”. För att därefter följa vad som allt väsentligt är ett kapitalt icke-övernaturligt, men ack så nagelbitande, ställningskrig mellan sköterska och fånge.

Men kanske har Misery ändå ett mer tidlöst värde i sina olika teman? Jag är böjd att tro det. Om inte annat låter jag mig jag själv än en gång imponeras över hur berättelsen lyckas inkorporera sådant som författande, kreativa processer, normaliserade misshandelsförhållanden och missbruk. Det var ett tag sedan min senaste omläsning av boken men utifrån vad jag minns tycker jag att Rob Reiner och William Goldmans (regi och manus) adaption plockar upp just de här delarna riktigt fint.

Paul Sheldon är författaren som dragit in en massa kosing på böckerna om Misery/Lida, vilka landar bekvämt i en genre som skulle kunna benämnas ”Women with great hair fleeing gothic houses”. Inte vad Paul kallar ”riktiga” böcker och man får en föraning om att hans förhållande till fans som Annie är detsamma som för George R.R. Martin. Om inte annat uttrycker historien i Misery tydligt ambivalensen i förhållandet mellan författare och läsare – vem har egentligen ”rätt” till romanhjältinnan Misery? Paul som i bokstavlig mening skapat henne eller Annie som är beroende av henne för att ens tycka att livet är värt att leva?

Här är rollbesättningen av Kathy Bates som Annie inget mindre än briljant eftersom vi nästan in till det bittra slutet någonstans ändå tycker synd om henne. Hennes satta och bastanta uppenbarelse har något tragiskt över sig, något översiggivet. Samtidigt skäms vi lite å hennes vägnar över den ohämmade fjortislyckan när hon får smaka på lite äkta romantik genom sin romanfavorit – en vuxen människa borde väl ändå inte bli så upphetsad över lite kiosklitteratur?

Ytterligare andra scener låter oss dock bli lika imponerade över Bates förmåga att få publiken att hålla andan inför vad hennes labila sinnelag hittat på den här gången. Jag gillar valet att ibland visa upp hennes mån-ansikte som ur Pauls PoV – nära och inkräktande. Valet att ackompanjera många av hennes tirader med Marc Shiamans olycksbådande musik blir däremot något övertydligt och känns onödigt.

Annies relation till Misery och Paul Sheldon utspelas som ett ganska typiskt missbrukar-medberoendeförhållande, något som King vid det här laget sannolikt var ganska välbekant med. Hon förlorar fattningen gentemot Paul (ofta på grund av Misery) för att därefter be tusen gånger om ursäkt samtidigt som hon ger honom skulden för att hon inte kunde behärska sig.

I det perspektivet har James Caan en betydligt otacksammare skådisuppgift eftersom Paul Sheldon är en uteslutande reaktiv figur. Kanske var det också därför en lång rad mer prominenta skådisar, däribland Robert Redford och Al Pacino, tackade nej till rollen? I Misery har Paul inga större möjligheter att sätta sig upp mot sin antagonist på ett sant manligt vis (ge henne på käften) och vissa försök går dessutom om intet av rena olyckshändelser. Samtidigt skulle man kunna se scenen där Annie släpar ut honom ur den kraschade bilen som en slags pånyttfödelse. Bilolyckan har i någon mening förvandlat Paul Sheldon till en tabula rasa.

Det gör förvisso att rollfiguren Paul blir mindre intressant än sin roman-motsvarighet (där han målas upp som ett otvetydigt och egoistiskt rövhål) men samtidigt skulle jag vilja påstå att det gör Misery till en mer intressant film just eftersom det är ovant att se en så pass passiv manlig roll jämsides en sådan kvinnlig furie som Bates Annie. Han få dock plocka upp mer allmänmänskliga fragment, som stålsättandet inför att något kommer att göra jävulskt ont eller hur pass mycket man är beredd att böja sig inför en övermäktig censurkraft i syfte att spara sitt eget liv.

Trots alla dessa lovord hyser jag dock stort agg mot såväl Reiner och Goldman som rollbesättarna Janet Hirshenson och Jane Jenkins. Vad är det för fasoner att först ge oss flera underbara små scener med supermysiga sheriffparet Richard Farnsworth och Frances Sternhagen och sedan inte ändra vad som händer sheriff Buster?! Den händelseutvecklingen krossar banne mig mitt hjärta varenda gång jag ser filmen.

På det hela taget är Misery alltså en både bra och smart adaption. Reiner och Goldman har plockat godbitarna som gör sig bra dramaturgiskt men vist nog valt att trimma bort Kings over-the-top-element som funkar i boken men sannolikt varit svåra att omsätta cineastiskt.

Förlaga: Misery (1987)
Cameo: –

Världen vaknar upp till mer eller mindre högljudda kopparslagare den 1 januari och upptäcker att samhället faktiskt inte gick under i ett moras av Y2K-buggar.

På temat fordon invigs Öresundsbron och öppnas för trafik i juli. Samma månad kraschar ett Concordeflygplan utanför Paris. Alla passagerarna omkommer och olyckan leder så småningom till att man helt slutar flyga Concorde. En månad senare förliser K-141 Kursk i norra Ishavet och nyhetsbevakningen av de ryska ”räddningsaktionerna” är intensiv.

Läs hela inlägget här »

RhinestoneRhinestone, eller ”strass” som det ju heter i gamla svedala, är något som är fejk. En bergskristall som låtsas att den är en diamant. Men det är inget fejk med Nick Martinelli. Först är han en äkta New York-taxichaffis, komplett med en total oförmåga att ratta en bil i storstadstrafiken, italiensk NY-accent och ett hett temperament.

Läs hela inlägget här »

The Straight Story2Innan The Straight Story ens kommer igång bjuds jag på två mindfucks som i och för sig är helt i linje med den värld David Lynch brukar röra sig i, men som får mig att undra över vad jag gett mig in på. Rob Schneiders Deuce Bigelow omnämns i sin trailer som en ”comedy sensation”. Och David Lynch namn dyker upp i samband med Disneyloggans slott. Jag menar, Lynch och Disney?! Ska vi få se Blue Velvet uppföras av rävar och beagles? Elefantmannen spelad av överste Hathi?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

John Matthews, Ascension Day
Walter Tevis, The Queen's Gambit
Hugh Laurie, The Gun Seller

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg