När det nu ändå skulle ses musikaler tog jag tillfället i akt att återbesöka en av mina gamla favoriter. Chicago är det verk vartefter jag har antagit mitt ofta upprepade (samt möjligen något uppenbara) credo: att musikaler blir så mycket mer lättittade, om man redan innan man ser dem lyssnat in musiken och kommit att gilla den.
Första gången jag såg Chicago var jag nämligen måttligt imponerad, men beslöt att ge soundtracket en chans. När det sedan hade snurrat nonstop under en period var jag redo för ett omtag och föga förvånande var det en praktiskt taget ny film som spelades upp inför mina ögon.
Fortsätt läsa ”Musikalvecka: Chicago (2002)”