You are currently browsing the tag archive for the ‘Philip Glass’ tag.
Tag Archive
Closet Land (1991)
18 januari, 2012 in 90-tal, Allvar, Betyg 4, Film | Tags: Alan Rickman, Amnesty International, Barnbok, Brazil, Förhör, Harry Potter, Madeleine Stowe, Movies-Noir, Paperhouse, Philip Glass, Radha Bharadwaj, Ron Howard, Severus Snape, Subliminala budskap, Tortyr, V for Vendetta | 5 kommentarer
En barnboksförfattare blir mitt i natten hämtad av regeringstrupper, försedd med ögonbindel och lämnad i ett minimalt rum. Hårdhänta vakter klämmer på henne både här och där (hon blev bortförd endast iklädd nattlinne) och trakasserar henne verbalt. Hon förstår inte varför hon blivit hämtad: vad kan vara mer oskyldigt än barnböcker?
När hon väl blir hämtad till förhörsrummet är förhörsledaren samlad och resonabel. Och när författarinnan lägger fram sina argument för varför hon inte alls borde vara här (hon har inga som helst politiska intressen, hon skriver bara barnböcker, oskyldiga barnböcker) inser han snabbt att ett misstag begåtts och släpper henne fri. Fast skulle hon inte vilja vänta på sin officiella ursäkt på plats? Hon gör så men är fullt naturligt fortfarande upprörd över att ett sådant misstag kan ha begåtts. Han är fortfarande ursäktande: sådant händer, en siffra fel i underlaget, hämtningspatrullen körde fel.
Candyman (1992)
6 maj, 2011 in 90-tal, Övernaturligt, Betyg 3, Bok till film, Film, Skräck, Spöken och andar | Tags: Ambition, Ögongodis, Bernard Rose, Bloody Mary, Clive Barker, Eldoffer, Getingar, Krokhand, Philip Glass, Reinkarnation, Religion, Slasher, The Forbidden, Tony Todd, Urban legend, Vanessa Williams, Virginia Madsen | 13 kommentarer
Fredag, men ett undantag som bekräftar fredagssågningsregeln. Idag publicerar jag istället en recension av urbana skräckisen Candyman, vilken bygger på en förlaga från allas vår Clive Barker. På förekommen anledning från Trash is King! som i sin recension av Paperhouse hyllar regissören Bernard Rose och dennes övriga verk, vilka bland annat inkluderar denna film. Mitt återbesök hos en av de absolut otäckaste filmer jag någonsin sett modererade tyvärr (lyckligtvis?) skräckupplevelsen en smula.
***
Kärt barn har många namn: urban legends, vandringssägner, klintbergare. Ofta används de som besvärjare av ondska och rädslor, det har ju aldrig hänt någon man känner direkt utan vanligen ”en kompis kompis”. Antingen är det något man ska akta sig för (stanna på ödsliga vägar när galna seriemördare rymt från hospitalet) eller berättelser som ska bekräfta missuppfattningar som blivit så vanliga att de tas för fakta (råttkött i pizzor eller potatisodlingar i parketten).
X10: Score, del 1
30 oktober, 2010 in Film, Miscellaneous | Tags: Björn Isfält, Cary Elwes, Chicken Run, Danny Elfman, Dire Straits, Edward Scissorhands, En långvarig förlovning, Gigli, Gone Baby Gone, Good Bye Lenin, Harry Gregson-Williams, James Horner, James Newton Howard, John Barry, John Powell, Kazoo, Le Fabuleux Destin d'Amélie Poulain, Lemony Snicket's A Series of Unfortunate Events, Lenin!, Mark Knopfler, Maurice Jarre, Mertyckande, Michael Nyman, Musik, Nörderi, Philip Glass, Princess Bride, Rachel Portman, Score, Shrek, Speldosa, Spotify, The Adventures of Pluto Nash, The Chronicles of Narnia, The Great Escape, Thomas Newman, Vangelis, Yann Tiersen, Zbigniew Preisner | 9 kommentarer
Med gårdagens Halloweenenkät tog jag hand om det säsongsbetonade, now for something completely different.
När jag funderade på bra öppningsscener insåg jag att jag hade lättare att komma på filmmusik som jag tycker är riktigt bra. Så eftersom man på sant filmnörderimanér måste kanalisera denna insikt i en lista (det är mycket listor just nu…) ger jag er: 10 fantastiska filmscore utan inbördes ordning Här handlar det alltså om musik komponerad enkom för filmsyfte, inte soundtrack, och musikaler har jag tänkt bort den här gången. Det blir en annan lista…
That’s what HE said!