KoontzKatalepsi #5

Innan jag avslutar veckans tema vill jag ändå lyfta två specifika Koontz-romaner. Är det så att det känns som om det inte var så himla länge sedan ni hörde lite snack om Dean R. Koontz är det kanske inte så märkligt. I The Eyes of Darkness från 1981 förekommer nämligen ett virus/artificiellt smittämne från Wuhan-regionen som tagit sig in i USA (via skumma kanaler naturligtvis). Smittan innebär dock något mycket mer dramatiskt än ständigt stigande behov av IVA-platser och lockdown (vilket förstås är dramatiskt så det räcker till).

Stardust (2007)

Bodbiträdet Tristan Thorne påstår sig älska den vackra Victoria Forester men frågan är om den unge mannen inte snarare är besatt intill vansinnets gräns? Hans fixering vid Victoria får honom avskedad från sin anställning men till och med efter den betan lägger han ut sina sista slantar på en extravagant picnic. Victoria finner förvisso ett visst nöje i att kolka i sig champagne för första gången i sitt liv men så mycket mer intresse har hon verkligen inte i bodknodden.

My Favorite Year (1982)

På förekommen anledning, hade jag faktiskt en text om en Peter O’Toole-film liggande. Tidigare har jag nog bara skrivit om klassikern Lawrence of Arabia. Filmer med Joan Fontaine är åtminstone Hitchcocks Rebecca och Hammerrullen The Witches.

***

Benjy Stone (Benjamin Steinberg to his mother) tycker redan att han har världens bästa jobb. Tänk att få vara del av den blomstrande TV-industrin vid femtiotalets mitt och dessutom göra det som skämtförfattare till en av dess mest populära komiker: Stan ”King” Kaiser.

The Last Emperor (1987)

alt. titel: Den siste kejsaren

Det finns ett uttryck som, likt världens största kork nedslängd i Döda havet, ständigt bobbar upp när jag ser The Last Emperor, en film som blivit belönad med nio (9!) små guldgubbar. Det må vara vanvördigt men känns icke desto mindre som ett korrekt epitet att smäcka fast på filmen, som ett putslustigt bilklistermärke (”Min andra bil är en Porsche”). Caro signor Bertolucci: Det är inte svårt att skita när arslet är fullt.

Lawrence of Arabia (1962)

En rulle som om någon platsar på Mastodontfilms-Mats lista. Bombastisk musik, snygg inledning, en tjusig huvudrollsinnehavare (Peter O’Toole), en ännu tjusigare birollsinnehavare (Omar Sharif), svepande panoramor, en sjuhelvetes massa statister, en paus mitt i filmen samt mandom, mod och morske män.