Beyond a Reasonable Doubt (2009)

alt. titel: Falskt alibi, Uskyldig dømt, Un alibi perfetto

CJ Nicholas är en ung och hungrig journalist med Pulitzer-ambitioner (finns det några medlemmar i journalistkåren som inte har det?). Han tänker inte ruttna bort på att göra meningslösa puff-pieces om vilket kaffe som är mest prisvärt eller agilitytävlingar. Istället har han siktet inställt på stadens åklagare Mark Hunter, en man som journalisten är övertygad om fabricerar bevis för att kunna sätta dit förövare. Hunters statistik när det gäller fällande domar ser ut att kunna pusha honom ända fram till i guvernörsvalet.

Kruxet är bara att Hunter är så pass skicklig i sina (eventuellt) illegala manipulationer av brottsplatsfynd (främst överraskande DNA-rester) att CJ inte kan hitta någon glipa i motståndarens rustning. Så han kommer på den lysande idén att sätta dit sig själv för ett brott han inte begått och sedan avslöja åklagaren när denne står med brallorna nere. Men föga förvånande är det snart CJ själv som står med rumpan bar i snålblåsten.

En gammal hyr-DVD som jag plockade upp för sannolikt inga pengar alls och som stått i hyllan både länge och väl. Exempelvis hade jag ingen aning om att det var en remake på en Fritz lang-film från 1956. Så ska vi försöka oss på en liten jämförelse? Fritz Lang mot Peter Hyams, Dana Andrews mot Jesse Metcalfe och Joan Fontaine mot Amber Tamblyn. Det känns inte som om jag drog det längsta strået i den uppställningen, om jag säger så. Remaken har också slängt in Michael Douglas i rollen som Mark Hunter men hans närvaro i filmen motiverar inte det utrymme som hans namn får.

Beyond a Reasonable Doubt ska alltså främst bäras av Jesse Metcalfe och Amber Tamblyn och ingen av dem känns uppseendeväckande inspirerad i sin skådisgärning. Ok, det är inte uselt men det är heller långt ifrån engagerande vilket behövs i den här typen av thriller.

Risken finns dock att jag dömer hela filmen utifrån det faktum att CJ:s plan är fullkomligt debil. När den ska sättas i verket fabricerar CJ en massa bevis efter att brottet har begåtts och spelar in en film om det. Inget av detta borde rimligtvis spela någon roll för utgången av fallet men CJ räknar med att åklagaren också ska fabricera bevis för att sätta dit honom, ett faktum filmen missar att göra tydligt.

Det som däremot blir tydligt är att CJ och hans journalistkollega Corey skrapat ihop en så surrealistiskt klumpig plan att Mark Hunter snart är dem på spåren och därför bestämmer sig för att sätta dit den lille skiten. Dels fattar jag inte hur CJ kan ha missat att hans kreditkortshistorik skulle granskas av polisen, där det alltså finns tillräckligt med inköpt för att Hunter ska bli misstänksam. Dels blir det tydligt att utan de här misstankarna från Hunters sida är det högst tveksamt om han skulle ha försökt att fabricera de bevis han nu planterar i CJ:s fall. Det blir helt enkelt lite there-is-no-spoon-vibbar av det hela.

Upplägget är alltså så idiotiskt att spänningen fullkomligt försvinner när vi väl kommer fram till själva rättegången. Till det ska läggas en inklämd deus ex machina-polis och en skrattretande oövertygande slutreplik från Tamblyn. Plus en titel som på svenska inte stämmer alls eftersom handlingen inte går ut på att CJ ska fabricera ett alibi. Däremot blir jag lite smått nyfiken på hur originalet skulle kunna vara. Jag menar, det är ju ändå Fritz Lang vi snackar om.

The Relic (1997)

Någonting under Chicagos gator jäser och växer och…förändras.Den civiliserade eliten i sina smokingar och aftonklänningar, med sina snittar och sin klassiska musik ska snart bli varse att naturen inte alltid kan tämjas och tuktas, inte bara är att stoppa upp och ställa ut. Galapremiären är på väg att förvandlas till ett blodigt kaos och det spelar inte längre någon roll vem som är rikast eller bäst klädd för kvällen (om man inte klätt sig i våtdräkt och utrustat sig med elefantgevär, förstås). Kothoga är på jakt…

Fortsätt läsa ”The Relic (1997)”