You are currently browsing the tag archive for the ‘Pete Docter’ tag.

Tolv år senare var det åter dags att besöka Mike, Sully och alla deras monsterkompisar. Sully har gått ned sig i kärlekslöst äktenskap, tvingats börja sälja försäkringar och allmänt hata sitt familjeliv. Hans enda tröst här i tillvaron numera är att sitta och lipa över fornstora dagar tillsammans med Mike. Nähä, hade Pixar redan gjort en sådan film kanske?

Nå, då får vi hitta på något annat. Varför inte ta till ett lika klassiskt som prövat grepp – en prequel? Här får vi alltså följa den obändigt entusiastiske men nu rätt unge Mike Wazowski när han kommer som freshman till det anrika Monsters University. Allt Mike velat i hela sitt liv är att bli en ”scarer” men för att bli det måste man plugga hårt.

Om man inte kommer från en familj smockfull av scarers förstås, som James P. Sullivan. Han satsar i sin tur hårt på att kunna glida genom college på en räkmacka och sina släktingars surt förvärvade meriter. Hur det nu faller sig lyckas både Mike och Sully (trots, eller kanske tack vare, att de hatar varandra) bli utkastade från skrämselstudierna.

Det enda sättet att visa vad de går för är nu att ställa upp i universitetets årliga Scare Games men enda sättet att göra det är att tillhöra en fraternity. Och vilken fraternity är den mest loser-aktiga på campus? Vilken fraternity är det både Mike och Sully måste vända sig till för att ha en chans att bevisa för den stenhårda dekanus Hardscrabble att de kan vara top scarers? Oh, the agony of ignorance!!

Nä, här finns det inte många överraskningar som kan kravla sig undan allt eftersom Monsters University lyfter på den ena välkända och blankpolerade stenen efter den andra. Här har man plockat upp fler klassiska collegefilmstroper (samt lånat en hel del känsla från Hogwarts och den välkända Triwizard Cup) än vad det finns ben på Hardscrabbles tvestjärtslika kropp. Jag väljer att se det som symptomatiskt att Peter Docter (the word genius is thrown around a lot these days, but…) inte tycks ha varit närheten av denna uppföljare.

Missförstå mig rätt, Monsters University är en hyfsat underhållande collegefilm i monstermiljö men det jag fastnar för här är förstås som alltid den fantastiska tekniken. I Monsters, Inc. var det framförallt Sully som fick stå för pälsorgien men dryga tio år senare har vi inte bara flera håriga monster, de är också var och en håriga på sitt individuella vis.

Eftersom jag också har Monsters, Inc. i färskt minne börjar jag återigen bli lite less på frånvaron av kvinnliga rollfigurer i Pixars filmer. I den tidigare filmen är historien så pass bra och triangeln Boo-Mike-Sully så pass härlig att det går att ha överseende med genusperspektivet men här börjar det skava lite igen.

Förvisso har man försökt åtgärda de värsta grodorna genom att faktiskt ha en utpekad kvinnlig top scarer hos företaget Monsters, Inc. samt att ett par sororities får tävla i Scare Games. Men alla huvudsakliga händelseutvecklingar och roller är tilldelade de manliga monstren. Visst, det kan förstås bli svårt att bli påhittig när man bundit ris åt egen rygg genom att så hårt förhålla sig till fraternity- och sorority-uppdelningen såsom det ser ut på mänskliga colleges. Men vad fan, vi snackar ett monsteruniversum här! Det borde gå att vara lite mer påhittig än att bara översätta trötta klichéer rakt av med lite extra päls, fjäll eller slem…

Och om vi nu ska uppmärksamma brister i realism i en animerad barnfilm om monster – är det inte lite konstigt att det tycks finnas minst två högre utbildningssäten som nästan enbart ägnar sig åt att utbilda folk till att jobba på ett privatägt företag?

Underhållande för stunden men inte alls av samma varaktiga kvalitet som originalet.

Pete Docter är i sanning en påhittig man. Han var det nymornade bolaget Pixars tionde anställde någonsin och en av de drivande krafterna bakom såväl Toy Story som Toy Story 2. När det var dags att börja fundera på något nytt efter Toy Story 2 var han redan inkörd på att det här med barns föreställningsvärldar var fruktbar odlingsmark.

Ett av de första utkasten till den nya filmen handlade om en vuxen som måste kämpa mot sina innersta rädslor i form av ett antal olika monster. Den är inte svårt att föreställa sig hur den idéen så småningom blev Inside Out.

Alltnog, istället började han fila på en historia från monstrens perspektiv. I USA finns det som bekant monster i varenda barn-garderob men bor de verkligen där hela tiden?

Självklart inte! Monster behöver förtjäna sitt levebröd precis som alla andra och bakom alla dessa garderobsdörrar gömmer sig ett helt monsteruniversum. De som törs ge sig in barnens sovrum är modiga killar (såvitt vi får veta finns det inga modiga kvinnor) eftersom barn är dödligt giftiga för monster. Men för att kunna få energi till staden Monstropolis finns inget annat val eftersom det som får hjulen att snurra är buteljerade barnskrik. Och vem är bättre på att framkalla sådana än garderobsmonster?

Monstren Mike och Sully utgör ett oslagbart toppteam ombord på företaget Monsters, Inc., om det inte vore för att Mike är så förbenat dålig på att sköta den dokumentationsbyråkrati som faktiskt är hans jobb att ta hand om. Så medan han tar med kärestan Celia ut på födelsedagsmiddag lovar Sully att täcka upp för sin kompis.

Men när han äntligen hittar de förlorade pappren upptäcker han också en ensam garderobsdörr. Ut från denna dörr kastar sig den obönhörligt äppelkäcka lilla flickan Boo som tycks övertygad om att Sully är en stor turkos och lilaprickig katt. I ansträngningarna att förpassa Boo tillbaka till sitt eget sovrum kommer Mike och Sully också en djävulsk komplott på spåren.

Orättvist nog har vi nästan börjat ta det för givet att varje ny animerad film ska ha tagit tekniska sjumilakliv jämfört med sina föregångare och därmed blivit lite blasé. Riktigt så bortskämda var vi inte i början av 00-talet men Sullys vajande päls är fortfarande imponerande bra. Men det som verkligen skiljer agnarna från vetet är som alltid en bra historia och det är främst tack vare den och inte det rent tekniska utförandet som gör att Monsters, Inc. fortfarande är en mycket underhållande film.

Relationsutvecklingen mellan Boo och de två monstren samt den klassiska Odd Couple/Buddy-känslan mellan Sully och Mike är både varm och rolig. Den här tittningen tyckte jag dock att det mest spännande var att upptäcka hur pass många drag av stumfilm som Monsters, Inc. arbetar med. Särskilt Sullys mimik när han tror att Boo malts till sopkomprimerat mos är helt obetalbar.

Men Monsters, Inc. är långt ifrån en stum film och tur är kanske det, för jag tror att det skulle ha varit svårt att känna så pass mycket för två animerade monster utan Billy Crystal och John Goodmans röster.

Pixarfilmer brukar ju inte sällan innehålla ett par referenser till andra produktioner. Den här gången var det också första gången som jag upptäckte att det i Boos sovrum finns en cowboydocka (ohhh, är hon flickan som överger Jessie i Toy Story 2? Mind. Blown.). Och även om Finding Nemo hade premiär två år senare måste det lilla clownfiskmjukisdjuret ha utgjort en teaser för de som visste vad som låg i den berömda pipen?

alt. titel: Insidan ut

Inside OutI sitt första brev till korintierna skriver aposteln Paulus ”När jag var barn, talade jag såsom ett barn, mitt sinne var såsom ett barns, jag hade barnsliga tankar; men sedan jag blev man, har jag lagt bort vad barnsligt var.”

Läs hela inlägget här »

Det är första advent (äntligen!) och därmed dags för Rörliga bilder och tryckta ords hävdvunna julfilmsinlägg. En modern klassiker den här gången måste man nog säga.

***

Bad SantaDen unge Thurman Merman är inte bara olyckligt lottad vad gäller namn. Han är dessutom ganska rundnätt, vilket ger de coola skateboard-kidsen carte blanche att mobba honom. Man kan också fundera på om det är något som inte riktigt är kopplat som det ska i skallen på Thurman eftersom han fortfarande tycks tro på allsköns sagor. Inte minst på Tomten och julens välsignande inverkan.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Rosalie Ham, The Dressmaker
Raymond Chandler, The Big Sleep

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg