Ender’s Game (2013)

Frågan är om sydafrikanen Gavin Hood, som så många före honom (senast landsmannen Neill Bloomkamp?), ljutit Hollywwoddöden? Efter den hyllade Tsotsi står ytterligare tre filmer på CV:n. Rendition (välspelad och välmenande men hittade aldrig de rätta triggerpunkterna), X-Men Origins: Wolverine (Hugh Jackman i polisonger räcker långt, men inte hur långt som helst) och så nu senast Ender’s Game, baserad på Orson Scott Cards populära bok från 1985.

Mänskligheten lider fortfarande av sviterna från attacken av insektslika utomjordingar. För att säkerställa att man aldrig någonsin ska bli så tagen på sägen igen pågår ett intensivt arbete för att träna jordens unga förmågor i krigföringens ädla konst. De bästa och smartaste handplockas till den rymdbaserade stridsskolan och ingen är smartare än Ender Wiggin.

Ender’s Game (1985, rev ed 1991)

På fredag den 8 november har filmen som bygger på boken premiär med Asa Butterfield som Ender Wiggin och Harrison Ford som överste Graff. Ska man döma utifrån förlagan är det dags att bli lite pepp tycker jag!

***

Vid sex års ålder är Ender Wiggin van vid att bli ljugen för, särskilt av vuxna. När en doktor säger att det inte kommer att göra ett dugg ont, vet han att det kommer att göra mycket ont. Hans föräldrar gör sitt bästa för att älska alla sina tre barn lika mycket, men tre är en mer än de statligt reglerade två och Ender är den tredje. Samtidigt som de älskar honom är han en källa till olust.

Rätt mycket för en liten kille att bära på sina smala axlar med andra ord. Lägg därtill att hans jämnåriga antingen ignorerar eller hatar honom eftersom han är smartare än dem. Smartare än många vuxna, faktiskt. Ingen av hans klasskamrater kan emellertid skrämma Ender lika mycket som hans bror Peter. Peter, som alltid vill leka ”Astronauts and Buggers” och mer eller mindre hotar med att döda Ender en vacker dag.