alt. titel: Ocean’s Eight
Debbie Ocean argumenterar högst trovärdigt för sin frigivning. Det är tårar och försäkranden om att hon föll för fel man (vilket ledde till en brottslig karriär) samt en önskan om ett enkelt liv där hon kan äta frukost i lugn och ro och betala sina räkningar.
Visst finns det något nästan magiskt över en smart heist? På ett sätt skulle man nästan kunna säga att en kupp som den i Ocean’s Eleven eller Fast Five delar mycket med scenmagiker som Joe Labero, Penn and Teller eller David Copperfield. Allt handlar om vilseledning, spektakel och dramatik. Den som tror sig vara den smartaste spelaren på plan är aldrig det och spelet är alltid riggat.
Man skulle kanske kunna tro att Steven Soderberghs senaste film (Unsane är dock på ingång) handlar om hur Wolverine köper en Trisslott och skrapar fram (han behöver ju inte ens använda ett mynt!) tillräckligt mycket pengar för att han ska kunna köpa sig en livstidsförbrukning av adamantiumpolermedel.
Ett år som givetvis kommer att bli hågkommet i historiens annaler såsom året när jag (nästan) gav ut en bok. Den har ett ISBN-nummer i alla fall…
Ett något större intresse röner nog det faktum att Sven-Göran ”Svennis” Eriksson blir förbundskapten för det engelska fotbollslandslaget. Det numera oumbärliga Wikipedia lanseras öppet.
Av någon anledning verkar jag få slut på minnesvärda filmupplevelser allt eftersom 2000-talet fortskrider, utan samlar mest på mig minnesvärda filmer.
***
2000
Runt 2000 slutar jag att recensera filmer och eftersom Filmstudion i Umeå redan har lagt ned, sjunker antalet filmer per vecka radikalt. Med ett par stycken hinner jag fortfarande klämma in.
Lukas Moodysson följer upp succén Fucking Åmål med charmglada Tillsammans som om möjligt är ännu bättre. Christopher Guest återkommer också, efter en mindre omväg, till mockumentärgenren med vansinnigt roliga Best in Show. I alla fall vansinnigt rolig om man någon gång i sitt liv varit på en hundutställning. Fortsätt läsa ”ALIMo: 2000-2001”
Joseph Hellers Catch-22 känns som ett sådant där verk som betydligt fler hört talas om än som verkligen tagit del av det. Det beror naturligtvis inte minst på att ”Catch 22”, eller på svenska ”Moment 22”, har blivit ett klassiskt uttryck som betyder vad hela boken egentligen går ut på: en situation som aldrig kan lösas utan går runt i en evinnerlig cirkellogik.
Såvitt jag kan förstå (utifrån Wikipedia förstås, vad annat?) fanns det egentligen ingen ursprunglig tanke med just titeln Catch-22, Heller och hans förläggare hade snarare otur med siffrorna. Från början skulle boken ha hetat Catch-18 men då var man rädd att den skulle förväxlas med Leon Uris Mila 18 som också handlar om andra världskriget. Sedan var Catch-11 på tapeten men det gick bort när Ocean’s Eleven fick premiär. Catch-17? Stalag 17… Catch-14? 14 var tydligt inget tillräckligt roligt nummer. 22 var däremot inte upptaget och upprepningen alluderade också på den långa räcka av tröst- och meningslösa upprepningar som förekommer i boken.
Rörliga bilder och tryckta ord 