You are currently browsing the tag archive for the ‘Ocean’s Eleven’ tag.

Visst finns det något nästan magiskt över en smart heist? På ett sätt skulle man nästan kunna säga att en kupp som den i Ocean’s Eleven eller Fast Five delar mycket med scenmagiker som Joe Labero, Penn and Teller eller David Copperfield. Allt handlar om vilseledning, spektakel och dramatik. Den som tror sig vara den smartaste spelaren på plan är aldrig det och spelet är alltid riggat.

Vem hade kunnat tro att den omåttligt populära magikerkvartetten som kallar sig The Four Horsemen blott ett år tidigare knappt hankade sig fram på sin ”konstart”. Kanske inte ens särskilt lagligt när nöden så krävde. Men när de fyra fick varsitt mystiskt tarotkort i näven förändrades deras liv för alltid.

Nu gör de succé i Vegas och är kanske samtidigt ett av de smartaste gängen som FBI och Interpol stött på. Att kalla sig för The Four Robin Hoods hade möjligen varit väl övertydligt men klart är i alla fall att det försvinner högvis med pengar från både banker och försäkringsbolag. Samtidigt attraherar de fler och fler fiender, varav den främste är en föredetta magiker som gjort sig en karriär på att avslöja sina kollegors trick.

Nå, men det här var ju ganska så trivsamt? En lagomt lättsam historia som naturligtvis inte tål att synas allt för nära i sömmarna (särskilt inte om man börjar betänka den 20 år långa planeringen som krävts för att få det hela att gå ihop). Mark Ruffalo är som vanligt en lätt skrynklig och småtrött FBI-agent vilken frustrerande ofta ligger minst två steg bakom det närmast övermänskligt smarta gänget. Vilka i sin tur utgörs av Isla Fisher, Jesse Eisenberg, Woody Harrelson och Dave Franco. En fyrklöver där Woody Harrelsons härjade och moraliskt tveksammme mentalist föga förvånande är trumfkortet.

Som så ofta i den här typen av filmer är det förstås en tacksam kontrastering mellan ”skurkarnas” spektakulära nummer och det restriktiva polisarbetet som aldrig kan flasha ut på samma sätt. Mellan att resa med trånga budgetflyg eller storstilat i privata jetplan.

Har man svårt för berättande flashbacks är det här ingen film att sikta på. För att kunna hålla jämn takt med den extravaganta fingerfärdigheten krävs det nämligen flera instick från Morgan Freemans avslöjande youtubare. Frågan är dock om hans rollfigur inte sätter foten i sin egen björnsax i slutänden.

Now You See Me levererar inga djupare personporträtt eller något egentligt matnyttigt om vare sig trollerivärlden eller skurkjakt. Men kan man nöja sig med lite popcorn-underhållning, coola moves och ett par påhittiga hypnos-tricks duger den alldeles utmärkt.

Annonser

Man skulle kanske kunna tro att Steven Soderberghs senaste film (Unsane är dock på ingång) handlar om hur Wolverine köper en Trisslott och skrapar fram (han behöver ju inte ens använda ett mynt!) tillräckligt mycket pengar för att han ska kunna köpa sig en livstidsförbrukning av adamantiumpolermedel.

Läs hela inlägget här »

Ett år som givetvis kommer att bli hågkommet i historiens annaler såsom året när jag (nästan) gav ut en bok. Den har ett ISBN-nummer i alla fall…

Ett något större intresse röner nog det faktum att Sven-Göran ”Svennis” Eriksson blir förbundskapten för det engelska fotbollslandslaget. Det numera oumbärliga Wikipedia lanseras öppet.

Läs hela inlägget här »

Av någon anledning verkar jag få slut på minnesvärda filmupplevelser allt eftersom 2000-talet fortskrider, utan samlar mest på mig minnesvärda filmer.

***

2000
Runt 2000 slutar jag att recensera filmer och eftersom Filmstudion i Umeå redan har lagt ned, sjunker antalet filmer per vecka radikalt. Med ett par stycken hinner jag fortfarande klämma in.

Lukas Moodysson följer upp succén Fucking Åmål med charmglada Tillsammans som om möjligt är ännu bättre. Christopher Guest återkommer också, efter en mindre omväg, till mockumentärgenren med vansinnigt roliga Best in Show. I alla fall vansinnigt rolig om man någon gång i sitt liv varit på en hundutställning. Läs hela inlägget här »

Joseph Hellers Catch-22 känns som ett sådant där verk som betydligt fler hört talas om än som verkligen tagit del av det. Det beror naturligtvis inte minst på att ”Catch 22”, eller på svenska ”Moment 22”, har blivit ett klassiskt uttryck som betyder vad hela boken egentligen går ut på: en situation som aldrig kan lösas utan går runt i en evinnerlig cirkellogik.

Såvitt jag kan förstå (utifrån Wikipedia förstås, vad annat?) fanns det egentligen ingen ursprunglig tanke med just titeln Catch-22, Heller och hans förläggare hade snarare otur med siffrorna. Från början skulle boken ha hetat Catch-18 men då var man rädd att den skulle förväxlas med Leon Uris Mila 18 som också handlar om andra världskriget. Sedan var Catch-11 på tapeten men det gick bort när Ocean’s Eleven fick premiär. Catch-17? Stalag 17… Catch-14? 14 var tydligt inget tillräckligt roligt nummer. 22 var däremot inte upptaget och upprepningen alluderade också på den långa räcka av tröst- och meningslösa upprepningar som förekommer i boken.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Kathy Reichs, Grave Secrets
Rodriguez & Hill, Locke & Key
Georges Simenon, Maigrets första fall

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser