Ett, tu…TV-serier! #17

Nämen, sedär?! Hade vi inte två juliga TV-serier att fira andra advent med?

***

Hjem til Jul (2019-2020, 2 säsonger och 12 avsnitt)

alt. titel: Home For Christmas

En av de trevligaste överraskningarna julen 2019 var norska Netflix-serien Hjem til Jul. Streamingtjänsten marknadsförde den som Home For Christmas och engelsk dubbning var defaultspråket så det hade säkert varit lätt att missa den om det inte vore för att det var flera som nämnde den i positiva ordalag.

Serien följer huvudpersonen Johanne, 30-årig sjuksköterska och boendes i Oslo (toppkvalitet på serien som får Oslo att se ut som värsta mysiga småstaden. Fast iofs, just de scenerna verkar vara inspelade i Røros. Fusk). I första säsongen känner hon sig pressad att presentera en kæreste på julaftonsfirandet med familjen och ger sig in i dejtingsvängen. Det ger utdelning och andra säsongen fokuserar mer på att ta hand om resultatet av ett förhållande som tyvärr kanske inte blev riktigt så bra som hon hade hoppats. Givetvis också just runt juletid.

Johanne spelas av Ida Elise Broch och hon bär verkligen serie på sina axlar. Hennes dejtingdesperata sjuksköterska är supercharmig och väldigt rolig, inte minst i sitt minspel. Första säsongen lyckas för min del pricka in exakt rätt blandning av julstämning, humor och romantiska förvecklingar. Andra säsongen håller tyvärr inte riktigt samma höjd – mindre julstämning och mer ångest, mindre humor och mer romantiska relationer. Allt är fortfarande extremt välgjort, jag blev bara inte lika underhållen.

A Christmas Carol (2019, 1 säsong och 3 avsnitt)

Vem kan säga nej till ännu en adaption av Charles Dickens klassiska långnovell. Inte jag i alla fall! Tyvärr har denna miniserie, skriven av Steven Knight och regisserad av Nick Murphy, siktat mer på gravallvarlig och berörande realism än mys-pysig julefrid. Alltså, vi har fortfarande en gnidig Scrooge, den fattiga familjen Cratchit samt tre andar som ska försöka få Scrooge att inse stundens allvar och faran som hans odödliga själ svävar i.

Men det andarna får möjlighet att dragga upp till ytan, både som beskrivning av Scrooges fel och brister som medmänniska samt eventuella förklaringar till varför han har alla dessa fel och brister, är svartare än natten. Både bildligt och bokstavligt. Över hela produktionen vilar en gråkall ton, som dock inte känns det minsta CGI-tintad vilket förstås är ett plus i kanten. Samtidigt ställs vi alltså inför ett 1840-tals-London som känns avgjort svinkallt, lerigt, smutsigt, fuktigt och ogästvänligt.

Brotten som visas upp är klassiskt misäriga – fattigdom, pedofili, korruption, utnyttjande av såväl människors svagheter, som kärlek till sina närmaste, och en kapitalism som högaktningsfullt skiter i människoliv om det finns en extra penny att tjäna.

Inom ramen för en sådan Christmas Carol-version gör Guy Pearce ett helt ok jobb som Scrooge. En ångrande syndare som inte ska vara särskilt tokrolig. Å ena sidan är det på ett sätt lite skönt att se en något mindre hysterisk avslutning, när Scrooge upptäcker att det fortfarande är juldagen och han ska återbetala alla sina skulder. Å den andra känns samma avslutning som sagt mer drama-seriös än julig. Och det är ju ändå det man vill ha ut av historien. Så detta blev tyvärr ingen ny CC-favorit men hav förtröstan, det kommer nog inte dröja särskilt länge innan det står en ny adaption och stampar i farstun.

The Awakening (2011)

Spökjägare är inte ett så nytt yrke som man skulle kunna tro. 1921 kämpar den unga Florence Cathcart för att avslöja charlataner som tycker att det är helt ok att profitera på människors önskan att komma i kontakt med sina avlidna anhöriga. Att bedragarnas offer sedan inte alltid är särskilt tacksamma över att få sina illusioner krossade av Florence är en annan sak.

Fortsätt läsa ”The Awakening (2011)”