alt. titel: Dödspolarna, Gaden uden nåde , Mean Streets: Dødens gate
Ska man tro Harvey Keitels inledande lilla tal är Mean Streets en film om synder och att återgälda eller ångra dem. Och visst har hans rollfigur Charlie en hel del synder att ångra, vilket han i egenskap av en god katolik våndas över. Han är däremot inte en så god katolik att han tycker att kyrkan är rätta stället för syndernas förlåtelse. Efter varje bikt står han inför den korsfäste Kristus och bekänner att hela ritualen känns som en massa snack och lite hockey. Nej, sina synder betalar man för på gatan. I hemmet.
Minns ni den där ogrumlade och oanade läsglädjen från när ni var yngre? Man sprang på en bok som man aldrig hade hört talas om, fick sig ett sjujävla äventyr och var närmast salig över ett spännande persongalleri och miljöer.
Föga anar Sir Michael Audley att hans paradis invaderats av en orm. Det är till och med så illa att den som utgör grunden för paradiskänslan, den vackra, unga och nyblivna frun Lucy, egentligen är ormen som han nu när vid sin barm.
Ja, den danske prins Hamlet är verkligen ingen muntergök. När han inte är deprimerad över att pappa kungen (som händelsevis också hette Hamlet) är död är han antingen uppfylld av hat mot mamma Gertrud som allt för snabbt enligt sonens mening gift om sig med fabrodern Claudius eller av hämndbegär för pappa kungens mord som han är övertygad om att Claudius utfört.
Det är tydligen något med dumpningar som får de dumpades kompisar att go bananas. I 
För att muntra upp nyskilde Vince bestämmer sig grabbgänget (de är alldeles för många för att jag ska orka räkna upp dem här) för att ta en tur till byn Moodley. Dels för att Mikeys farmor har ett hus där som de kan använda, men framförallt för att det ryktas att det i byn går fyra kvinnor på varje man. Ett slags inverterat Pajala med andra ord.
Rörliga bilder och tryckta ord 