You are currently browsing the tag archive for the ‘Mikael Strömberg’ tag.

Något är på gång i södra Gävleborg. Calle och Viktor, småbuset som brukar sälja Hartas hemkörda sprit till traktens tonåringar, har bestämt sig för att göra en rejäl stöt.

Men i Ovansjö kyrka, där en värdefull madonnafigur har så dåligt beskydd att nästan vem som helst kan valsa in och plocka åt sig både henne och kyrksilvret, hittar Viktor en märklig sten. Den liksom talar till honom och han bara måste ha den.

Samtidigt raggar Beatas kompis Celia upp den märklige Estre på Malmjärns badplats och det är en bekantskap som gör Beata uppriktigt orolig för sin vän. Vem är egentligen Estre och vad vill han?

Och så har vi den tillbakadragne Krister som plågas av mardrömmar och märkliga hallucinationer.

Madeleine Bäck blev ytterligare en ny bekantskap från den svenska skräck- och fantastikarenan. Ytterligare en berättelse som i likhet med Mikael Strömberg och Markus Sköld spinner sitt nät med trådar från folktro och naturmystik, kombinerat med en portion vardagstristess.

I det här fallet främst representerad av Viktors perspektiv, killen som är hunsad av både Calle och Harta. Med en alkoholiserad farsa samt hjälplöst och livsfarligt förälskad i Calles flickvän Jenny. Stenen ger honom en möjlighet att slå tillbaka mot sina plågoandar.

Jag plockade åt mig Vattnet drar på vinst och förlust och blir lite förvånad när jag inser att den marknadsförs som en ungdomsbok. Kanske eftersom alla inblandade personer är yrkesverksamma uppfattar jag den inte alls som en sådan. Innehållet är på sina ställen dessutom både råare och mer sexualiserat än jag kommit att förvänta mig av serier som Cirkeln, Twilight, The Hunger Games eller Divergent.

Jag tycker Bäck får till ett bra anslag i de inledande introduktionerna av sina huvudpersoner. Hon låter berättandet ta tid och gör det så pass bra att det aldrig blir långdraget. Stölden av madonnan sätter tydligt tonen som råder mellan Calle och Viktor, främst i form av en lavin av okvädningsord från den förre, riktade mot den senare.

Beata och Celias sorglösa utekväll på midsommarafton i Gävle beskriver ett livfullt kompisskap och tjänar samtidigt som ett kontrasterande förebådande. Och så den trygga valpningsscenen hemma hos Kristers barndomskompis Johan där det snabbt står klart att Kristers kontakt med tiken Tekla är något utöver det vanliga.

Språket är flyhänt och berättandet likaså, om än väl detaljerat ibland. Kanske också väl omfångsrikt; ska man tänka minimalistiskt man kan fråga sig om perspektivet som kommer från journalisten Jäder strängt taget behövs? Men som sagt, framställningen göder mitt intresse nog för att jag ska hänga med ända till slutet. Vad Bäck också är mycket duktig på, är halvkvädna visor. Ofta är det till hennes förtjänst, där hon sakta men säkert portionerar ut sin bakgrund utan att jag som läsare känner mig skriven på näsan. Men när det hela börjar dra ihop sig, de obesvarade frågorna läggs på hög och det blir allt tydligare att detta bara kan vara första delen av en serie blir jag en smula orolig för hur författaren ska få ihop allt.

Vilket förstås gör mig om möjligt ännu mer nyfiken på uppföljaren Jorden vaknar.

Therese Frisk hoppade knappast jämfota av lycka när det stod klart att familjen skulle flytta till den lilla bruksorten Gränshammar. Men vad annat finns att göra när maken John fått chansen till ett toppjobb på Gränshammar Steel och Therese insett att ekonomjobbet i storstaden sakta håller på att ta livet av henne.

Läs hela inlägget här »

Det var väl aldrig något gulduppdrag som den unge rekryten Linus Wickman åkte på. Kuska hela vägen upp till norraste Norrland mitt i smällkalla vintern, enbart med sällskap av de tystlåtna Bratt-bröderna. Men är det 1917 och krigstider (även i det neutrala Sverige) lönar det sig knappast att tjafsa när order utfärdas. Med på färden följer också kapten Fager samt ingenjören och vetenskapsmannen Klefbäck. Samt ett antal mystiska lådor som under inga omständigheter får öppnas innan sällskapet genomfört det möte med Ryssen som är hela anledningen till resan.

Men när sällskapet, förstärkt med ett antal ytterligare mannar, kommer fram till det isolerade lägret där utbytet ska ske är något väldigt fel. De hittar märkliga fotspår och döda kroppar (varav en befinner sig i dasstunnan). Vad kan ha hänt dem som fanns i lägret tidigare? Vad är det för djur som har lemlästat dem? Och ska det nuvarande sällskapet klara sig när påfrestningarna ökar och sämjan i gruppen (som aldrig varit särskilt god) gör en störtdykning? Läs hela inlägget här »

Kent har bott hela sitt liv med sin mamma på Blidö, i skärgården utanför Norrtälje. Fast just nu bor Kent ensam eftersom modern ligger på lasarettet med en allvarlig stroke. En typisk gammpojke, vår Kent – lite överviktig, lite oföretagsam. För tillfället sjukskriven från jobbet på Ica-lagret på grund av mamma-situationen som bland annat gett upphov till ett rejält magsår. Försöker försiktigt skämta med den snygga Lucinda på pizzerian. Hon skrattar mest för att vara snäll och är tyvärr intresserad av Fred. Kents enerverande granne som dock har ett stråk av farlighet över sig (vilka kvinnor faller inte för det?!)

Men på Kents ägor står en gammal lada och det är något märkligt med den ladan. Eller snarare: något märkligt gömmer sig under ladan. Efter att ha hittar underjordiska gångar som tycks sträcka sig över hela Blidö börjar Kent att bete sig konstigare och konstigare samtidigt som Fred är övertygad om att hans granne sitter och tjuvhåller på en värdefull skatt som med den starkes rätt förstås borde tillhöra Fred. Läs hela inlägget här »

Dags att försöka utvidga mina svenska skräckgränser, bortom Anders Fager och John Ajvide Lindqvist. Jag tycker mig ha hört fina saker om Mikael Strömberg och ska man gå metodiskt tillväga börjar man givetvis med debuten. I det här fallet romanen Vätten från 2011. Fee-fi-fo-fum, I smell the blood of svenskt folktroväsen.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Mystic River
Ebervall & Samuelson, Domardansen
Dean R. Koontz, Winter Moon

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg