You are currently browsing the tag archive for the ‘Michael J. Fox’ tag.

Adoptivföräldrarna Eleanor och Frederick Little kunde inte ha varit mer lämpligt namngivna för den föräldralöse Stuart, med tanke på att han är knappt en tvärhand hög. I allt övrigt är de också utomordentligt lämpliga adoptivföräldrar eftersom de redan har en bror till Stuart, ett överjordiskt charmigt hus samt gott om kärleksfull omtanke att slösa på sin nye familjemedlem. Möjligen finns en hake i ekvationen. Eleanor och Frederick, samt deras biologiske son George, är människor medan Stuart är en mus, komplett med vit päls och svans.

Vet ni vem som mer har vit päls och svans? Katten Snowbell, som definitivt inte uppskattar den nye familjemedlemmen. Han må vara en bortskämd innekatt men bryr sig ändå om vad de coola gatukatterna säger om honom. Och att bli hånad för att en av hans hussar är en mus är inget Snowbell tänker tåla i första taget.

En annan som inte omfamnar Stuart lika omedelbart som Eleanor och Frederick är lille George. Han hade tänkt sig en lagomt stor lillebror som han skulle kunna lära bra grejor. Typ hur man kör med elektriska tåg och kastar baseball. Inte en bror som är lika stor som en baseball. Introduktionen i familjen Little blir alltså en skumpigare färd än vad vare sig Stuart eller hans nya föräldrar hade tänkt sig.

Stuart Little är en helt igenom kramgo och harmlös familjefilm, med ett versalt ”F” i meterstorlek. Trots det lyckas den ändå vara ganska underhållande. Regissören Rob Minkoff hade förvisso redan visat vad han kunde med The Lion King (som kommit fem år tidigare) men historien om Stuart är faktiskt en större utmaning, tack vare all sin inneboende älskvärdhet.

Två som kan hantera den aspekten av berättelsen är Geena Davis som Eleanor och Hugh Laurie som Frederick. Bägge skådisarna lyckas förmedla en femtiotalistisk helylletrygghet som hamnar precis på rätt sida gränsen av ”smörigt”. En som däremot inte lyckas riktigt lika bra med den saken är Jonathan Lipnicki. Lipnicki slog ju igenom med dunder och brak i Jerry Maguire som Renée Zellwegers outhärdligt gullige son. Vilken här, tre år senare, fortfarande ser ut att vara genetiskt framavlad i någon Hollywoodfabrik för outhärdligt gulliga barnskådisar (komplett med brillor och en lagom läspning) snarare än att vara ett riktigt barn.

I rollistan finns anledning att uppmärksamma Jeffrey Jones. Ni vet, kejsar Joseph II, som 2003 åkte dit i en pedofilirättegång och därefter jobbat högst sporadiskt. När det gäller filmteamet som helhet går det heller inte att springa förbi den lilla godbiten att manuset är ett resultatet av ett samarbete mellan en Greg Brooker och…wait for it…M. Night Shyamalan! (Som samma år också skrev manus till lika osannolika She’s All That OCH släppte sin egen The Sixth Sense…)

Men om vi nu ska försöka återkomma till filmen för dagen? Förutom Geena Davis och Hugh Laurie vinner Stuart Little stort på att Stuart ”röstas” av Michael J. Fox som oftast lyckas ingjuta en genuin trivsamhet i sina roller. När man dessutom petat in Nathan Lane som Snowbell är det lätt att förstå att det inte går att klaga på särskilt mycket inom den avdelningen.

Något som däremot inte hållit riktigt lika bra i tjugo år är effekterna. Det märks att man 1999 inte var riktigt lika flink i förmågan att få Stuart att smälta in i sin omgivning som vi blivit bortskämda med sedan dess. Enbart figuren Stuart håller måttet, även med genomdränkt päls, men när han ska samverka med sin omgivning är resultatet mer ojämnt.

Men det är ju heller inget som man kan förvänta sig, klart som fasiken att tekniken utvecklas. Så på det hela taget är Stuart Little en härlig (familje)film som jag av någon anledning faktiskt sett om fler gånger och därmed minns bättre än Minkoffs The Lion King. Klart värd en titt om du av någon anledning missat denna förtjusande lilla film.

Chance är en föräldralös kille som får en andra chans hos familjen Burnford. Hans tidigt grundande rädsla för att bli övergiven blir plågsam verklighet när familjen lämnar honom hos en god vän för att dra till San Fransisco där pappa Bob har fått ett nytt jobb. Men Chances kompis Shadow övertygar honom om att familjen inte alls är så nyckfull i sin kärlek, det har bara skett ett enkelt misstag. Om de kan ta sig tillbaka till familjens hus ska nog allt ordna sig igen.

Läs hela inlägget här »

Den 21 oktober 2015 klockan 16.29 hade Framtiden anlänt. En av dem i alla fall, för med alla framtidsskildringar i både film- och bokform finns det ju ett par att välja bland.

Men den här gången hade alltså turen kommit till den klassiska trilogin Back To the Future att ta plats i rumtiden. Jag var så lyckligt lottad att finfina Bio Roxy i Örebro körde alla tre filmerna i ett streck denna onsdagskväll och det blev förstås en härlig tillställning. Stort gemyt i den lilla biografen med både hardcorefans och nytillkomna. För oss som kanske mest av allt gick för möjligheten att se godbitarna på storduk (plus lite extra godis i form av en reklamfilm för hover boards samt trailers för Jaws 19 och Back To the Future III) och återuppliva gamla minnen blev det en extra krydda att höra de förvånade utropen från de som såg dem för första gången.

Back 2 the future Läs hela inlägget här »

Atlantisalt. titel: Atlantis — En försvunnen värld

Öliv kan vara livsfarligt. Inte är det så konstigt att historien är fullskiten med förlorade öar och sjunkna kontinenter när man så sent som 1883 kunde bevittna hur två tredjedelar av Krakatao försvann i ett vulkaniskt eldhav. Ett vulkanutbrott vars efterföljande tsunamis ska ha tagit livet av minst 35 000 pers.

Läs hela inlägget här »

En månad går snabbt och tio år går ännu snabbare. Från toppåret 1995 har färden gått vidare till…kanske inte toppåret 1985. Jag kan i alla fall inte hitta samma uppsjö av starka filmer, vare sig som jag har sett eller som jag tycker att jag har missat.

IMDb’s förslag på titlar som Police Academy 2, Howling II, Porky’s 3 eller Fraternity Vacation lockar särskilt mycket. Andra filmer vet jag att jag har sett men minns inte tillräckligt av dem för att kunna säga vare sig bu eller bä när det kommer till listvärdighet, det gäller exempelvis storsnyftarna Out of Africa eller The Color Purple. En lista och några bubblare blev det i alla fall.

Läs hela inlägget här »

När jag tittar på mina sedda filmer från 1996 upplever jag att det är ett väldigt jämnt men halvstarkt år. Topparna är rätt klara, men det blir bredare och bredare gråzoner ju längre ned i listan jag kommer. Många av listans sista platser är närmast utbytbara med bubblarna.

Också en hyfsad mix av genrer, betydligt fler komedier än från exempelvis 2006. Men med titlar som The Long Kiss Goodnight, ID4, Mission Impossible, Twister och The Rock kanske 1996 får utnämnas till The Year of Lightearted Action?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Hotet från underjorden

Tremors”Can you fly, you sucker?!”

Nej, monstren för dagen kan inte flyga, men det ska ta ett bra tag för invånarna i den lilla Nevadastaden Perfection (mer än samling hus, än en stad om vi ska vara ärliga) upptäcker det.

Läs hela inlägget här »

Den lilla staden Fairwater har under de senaste åren drabbats av en överraskande mängd oförklarliga dödsfall, med tanke på stadens storlek (även om den är utrustad med ett museum av storstadsstorlek och -kvalitet). För FBI-agenten Milton Dammers är saken helt klar: den skyldige är Frank Barrington, en före detta arkitekt men som Dammers är övertygad om besitter färdigheter som inte inbegriper ritningar och modellbyggande. Nu gäller det bara att få den tjockskalliga sheriffen Walt Perry att förstå att en av stadens egna invånare mycket väl kan vara landets mest fruktade ESP-seriemördare.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Barbara Hambly, A Free Man of Color
Dean R. Koontz
, Odd Hours
Robert Graysmith, Zodiac Unmasked

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg